”Kloka kärringar är det bästa som finns”

Skådespelerskan Marie Göranzon och programledaren Annika Jankell har varit vänner i snart trettio år. Båda tycker att den bästa terapin är att ständigt prata om livet - gärna kvinnor emellan. Text Hillevi Wahl Foto Margareta Bloom Sandebäck

– Jag har nog inte växlat många kloka ord med gubbar i mitt liv. Visst, de kan vara roliga och underhållande, men de är inte särskilt kloka.
De goda vännerna är högaktuella på varsitt håll. Marie Göranzon har nyligen avslutat både Ett dockhem och Fröken Julie på Dramaten. Den sistnämnda gästspelar hon med i Göteborg i maj. Annika Jankell gör succé som ny programledare för Melodikrysset. Tidsschemat är tajt. Marie Göranzon undrar om de verkligen måste fotograferas till intervjun i Senioren.
– För det har jag lärt mig, att fotografer och trubadurer, dem blir man aldrig av med!

Hennes slagkraftighet är bara en av de saker Annika Jankell gillar med Marie Göranzon.
– Förutom att Marie är en enastående skådespelerska är hon dessutom en bullmamma av rang. Hon är extremt omtänksam, fängslande, varm och intagande. Hon hittar alltid på roliga saker med barnen och är ständigt nyfiken och ställer frågor, säger Annika.
De lärde känna varandra genom Lolo, Maries dotter. Annika Jankell var tillsammans med Thorsten Flinck och Lolo hade ett förhållande med Richard Flinck, Thorstens tvillingbror.
– Lolo och jag blev svägerskor och umgicks flitigt, som en stor familj. Lolo och jag firade allt man kan fira tillsammans. Vi blev väldigt tajta, så där som det kan bli när två unga, ensamstående mammor hjälper varandra att få ihop livspusslet med barn, relationer och konstiga arbetstider.
– Vi firade höstlov, sommarlov, jular och alla födelsedagar tillsammans, ofta tillsammans med Marie och Jan. Våra barn blev som syskon för varandra. Vi var som en stor och brokig stjärnfamilj, säger Annika.
Vad var det ni föll för hos varandra?
– Jag upptäckte ganska tidigt att Marie var en väldigt bra vän som det var lätt att prata med. Jag har alltid diskuterat och garvat med henne som en jämnårig väninna. Marie är ålderslös på ett sätt som gör att hon kan röra sig obehindrat över generationsgränserna. Det känns aldrig att hon är nästan tjugo år äldre än jag, bara att hon har mer livserfarenhet.

Marie är lika full av lovord när det gäller Annika.
– Hon är en av de få som jag räknar till mina nära vänner. Som jag vet att jag alltid kan lita på. Annika är väldigt kärvänlig, sympatisk och intelligent. Hon har ett jättestort hjärta som gör att man bara vill vara med henne. Vi har stöttat varandra i vått och torrt, vilket har fört oss ännu närmare samman, för det har sannerligen inte bara varit solskensperioder i våra liv, säger Marie.
Annika Jankell har varit öppen om att hon som nybliven mamma var starkt medberoende i sin relation till Thorsten Flinck som då levde i ett tungt drogmissbruk.
– På den tiden var jag så naiv, jag visste inte ens vad ordet ”medberoende” betydde. Jag trodde det innebar att den andra också börjar dricka och knarka. I dag är jag väldigt medveten om att när man är högkänslig och har stark empati, som jag, är det lätt att hamna i någon slags Florence Nightingale-roll där man tror att man ska kunna fixa andra människor.

– Sådant kan jag och Marie prata i oändlighet om. Jag tycker att det är så spännande att diskutera hur man kan hitta balansen mellan det som är vackert i att vara högkänslig och ha stor empati och det mer destruktiva medberoendet, som ofta slutar i att man gör våld på sig själv och kanske till och med blir sjuk, säger Annika.
Marie har lärt sig mycket av att se och förstå hur Annikas liv har sett ut.
– Missbruk kommer i alla former. Är man dessutom en offentlig person blir det krigsrubriker i tidningarna när något händer. Det ställer helt andra krav på oss som ska ta emot det där, som föräldrar, partners, kollegor eller barn. Där tror jag att jag har kunnat stötta Annika en del, för jag vet hur det är och hur man kan förhålla sig till det, säger Marie.
Båda säger att de haft ett enormt stöd av varandra i livets berg-och-dalbanor.
– Ibland är det bara skönt att det finns människor som Marie, som vet vad man snackar om. Och som man kan garva med mitt i allt elände. Herregud, hur överlever människor som inte har humor? För oss har galghumorn alltid varit en genväg till att må bra, säger Annika.
På vilket sätt är ni olika?
– Marie är mycket modigare än jag. Även om jag jobbar på att våga sätta ner foten mer. Marie är både vrålstark och skiträdd samtidigt. Vissa människor flyr sina rädslor, men hon möter dem. Där har jag inspirerats mycket av henne och hennes civilkurage. Hon är inte rädd att säga vad hon tycker, vare sig det gäller i det privata eller på teatern, säger Annika.
– Har man en position som jag har på teatern är det min plikt och skyldighet att säga ifrån och ta i med hårdhandskarna direkt när jag ser något som skaver. Där kommer väl min långa erfarenhet in. Jag kan snabbt känna av och se vad som händer i ett rum, säger Marie.

– Folk är alldeles för rädda för att säga ifrån, fortsätter hon. Man ska lägga sig i, varje morgon och varje kväll! Jag har sett farliga saker under mina femtio år i teatervärlden, hur män med makt bär sig åt. Skådespelarna brukar vara rätt okej, vi är allesammans så utsatta på scen och får ta emot både spott och spe. Då blir man en ganska ödmjuk människa. Skådespelare är faktiskt nästan de enda man kan umgås med. Men regissörer och teaterchefer kan vara några riktiga jävla svin!
Marie Göranzon är mentor till många unga kvinnor inom skådespelaryrket. Annikas dotter Félice, även kallad ”Flisan”, hade Marie som mentor när de båda medverkade i Bergmans Fanny och Alexander på Dramaten.
– Flisan ringde efteråt och var helt fascinerad, berättar Annika. ”Marie ser verkligen alla!” Både de yngsta och de äldsta, de som står på scenen och alla som arbetar i skymundan, bakom kulisserna. Marie har en naturlig förmåga att bjuda in och vara schysst, och inte känna sig hotad av de yngre, som kanske blir chefer en gång…

– Varför skulle jag känna mig hotad av dem? Jag har ju också varit ung och rädd. Det är just därför jag försöker gjuta mod i de unga kvinnorna på teatern, säger Marie.
Har ni något speciellt roligt minne från er vänskap?
– Spontant tänker jag på en julafton när ungarna var små och Janne (Malmsjö) skulle vara tomte, men han hade ingen lust att klä ut sig. Marie stod vid grytorna och lagade all mat och hade fullt upp. Viss panik uppstod, barnen hade ju blivit lovade en tomte! Vad skulle vi göra?

–”Jag fixar det”, sa Marie då. Och tog på sig tomteluva och minkpäls och tejpade fast en hel förpackning bomull som skägg. Sedan gick hon ut i snöstormen på Strandvägen i högklackat och vinglade omkring. Hon såg ut som en tomte på dekis. Det var helt oförglömligt, skrattar Annika.
– Det där minns jag tydligt. De stackare som var ute då, och såg mig, tappade hakan. De hade nog aldrig sett en sådan märklig tomte förut. Barnen tindrade lyckligt när jag kom upp med julklappssäcken på axeln! De hade inga synpunkter på min klädsel, men Lolo och Annika och de andra låg på golvet och skrek av skratt. Ja, herregud! säger Marie.
Trots att hon för länge sedan passerat den gängse pensionsåldern har Marie Göranzon inga planer på att sluta på Dramaten. Annika går så ofta hon kan och ser henne glänsa på scenen.

– Hon är en coolt grym kvinna och påminner faktiskt om Mick Jagger, som hon håller igång och springer fram och tillbaka på scenen, säger Annika.
– Ibland tror jag att det är teatern som håller mig ung i både kropp och själ, säger Marie Göranzon.
– Vi hade precis börjat repetera Fröken Julie. Där ingår det att jag ska hoppa upp på ett bord, vilket går galant. Häromdagen kom en kollega fram och frågade: ”Hur faen gör du det där?” ”Inte vet jag”, sa jag, ”men jag kan inte göra det privat”.

Kommentera