Torvald Engvall fick en stroke för 13 år sedan. I början kunde han inte sitta upp själv utan stöd. Idag kan han gå med rullator och köra bil. Enveten träning och positivt tänkande har tagit honom hit. Nu går han in för att inspirera andra att aldrig ge upp.
Liksom många andra strokedrabbade hade Torvald Engvall haft högt blodtryck – antagligen ett bra tag – utan att veta om det. Han hade jobbat hårt i sommarstugan och var och hälsade på en vän. Plötsligt började det pulsera i hela kroppen och han var tvungen att lägga sig ner.
Han hamnade på sjukhus där de konstaterade att han haft en stor hjärnblödning. Det var så allvarligt att de kallade dit hans fru och två söner, utgångsläget var osäkert.
– Jag kände att det var något med hjärnan som hände, säger han.
– Att just jag skulle drabbas av det här kändes konstigt. Jag var en hurtbulle och relativt vältränad. Men att jag hade så högt blodtryck hade jag ingen aning om. Alla borde verkligen gå och kolla sitt tryck minst en gång per år.
Torvald kunde efter stroken inte röra vänster ben och vänster arm, inte heller sitta utan stöd. Men han gav sig den på att ge allt han hade för att träna upp så mycket det bara gick. Det gick framåt – men långsamt.
– Det är lätt att man blir otålig men jag fick lära mig att det är myrsteg framåt som gäller. Jag fick ett program med övningar som jag följde. Bland annat klämde jag med fingrarna runt en boll, både morgnar och kvällar. Jag ville träna så mycket jag orkade. Och så tränade jag med en trampmaskin för att få tillbaka styrkan i benen.
Han kunde stå med hjälp av andra och efter 44 dagar kunde han ta sitt första steg. Han bestämde sig för att han skulle gå-träna två timmar varje dag. Efter ett tag klarade han det på egen hand med hjälp av rullatorn.
– Jag gick fram och tillbaka som en apa på Skansen. Var det riktigt kallt eller dåligt väder gick jag på vår altan. Vid Lucia tog jag 13 steg, det kändes symboliskt!
Han trappade upp sin träning när han märkte att det faktiskt gav resultat. Fyra timmar per dag, sex dagar i veckan.
– Min fysioterapeut sa att hon inte haft någon så träningsvillig som jag, säger Torvald och skrattar.
I början efter stroken hade Torvald och hans fru, som har Parkinson, hjälp av hemtjänsten fem gånger per dag. Med hygien och det mesta av hushållsarbetet. Idag är hjälpen nere på två gånger per vecka. Torvald går med rullator och kan köra bil. Det tog ungefär fyra år innan han kunde köra bil igen.
Det Torvald tycker är viktigt när det gäller rehab-träning är att man ska ha ett holistiskt perspektiv och se helheten. Alla inblandade är viktiga: anhöriga, vänner, terapeuter och sjukvårdspersonal.
Alla måste vara involverade och veta vad som gäller just nu.
– Om man till exempel tränar in en ny övning med terapeuten, då kan man skicka en bild till hemtjänsten så att de vet hur de ska hjälpa när man tränar hemma sen. Och så är det viktigt med kontinuitet bland personalen. Vi har lyckats få det genom att argumentera hur viktigt det är för oss att alla vet hur det aktuella läget är. Rätt engagemang har alltid betydelse.
Varje morgon vaknar Torvald klockan fem, stretchar lite i sängen innan han går upp och gå-tränar på rampen utanför huset. Först efter det väcker han sin fru och de äter frukost tillsammans. Nu för tiden tränar han en timme på morgonen och en på eftermiddagen.
Så har han också minst fem samtal per dag där han ringer till andra som har det jobbigt på olika sätt.
– Det är många som behöver någon att prata med. Jag blir också hjälpt av att prata med andra.
Och är det någon som kan förstå hur det är att kämpa sig tillbaka från en svår situation så är det Torvald.
– Hade jag inte tränat som jag gjort så hade jag suttit i rullstol fortfarande. Men nu kan jag gå med rullator och till och med köra bil. Jag är väldigt tacksam över det.
