200 mil på räls
Landet runt | SPF Dalarna

200 mil på räls

SPF Dalarna
Publicerad 2018-07-03

Fyra intensiva dygn har det varit, med tidiga mornar och sena kvällar. Ja, i Gällivare kom vi inte i säng förrän tidigast klockan ett på natten. Vi, dvs 40 medlemmar i SPF Seniorerna Falun, har rest 200 mil med Inlandsbanan, Mora-Gällivare tur och retur. Resan genomfördes veckan efter midsommar vilket gav oss möjlighet att uppleva dagsljus dygnet runt. Tur nog fanns mörka gardiner på hotellen i Östersund, Jokkmokk och Gällivare. Inlandsbanans tåg (rälsbuss) tar ca 60 passagerare så vi 40 deltagare från SPF Seniorerna Falun fyllde närapå tåget själva.

Att sova på tåget var inte lätt! Det finns många, många obevakade järnvägsövergångar i skogarna och innan varje sådan måste lokföraren signalera flera gånger. Dessutom finns älgar och renar att ta hänsyn till och varna med hjälp av signaler. Under vår resa behövde tåget bara stanna för renar vid två tillfällen, den ena gången var det en ensam ren som hade bestämt sig för att stanna på spåret, den andra gången var det en hel renhjord som skulle passera framför tåget.

Många timmar under resans fyra dygn tillbringades på tåget. Det var överraskande bekvämt var vi överens om och diskuterade fördelen med att kunna röra på sig, dricka kaffe, gå på toaletten, under tiden som tåget går. Vid tågstopp passade vi på att gå ut, vissa tillfällen bara för att röra litet på oss, andra tillfällen för att köpa glass och kaffe på stationen eller äta den förbeställda maten. Tågvärden berättade under hela resan om de platser vi passerade och tåget saktade farten eller stannade helt när det var något särskilt intressant att se och kanske fotografera. Ett givet ”fotostopp” var naturligtvis polcirkeln, strax söder om Jokkmokk.

Men det var inte bara från tåget vi såg och upplevde platser, djur och natur. I Jokkmokk hade vi en heldag och tillfälle att besöka kyrkor, en samisk skulpturpark, den fjällbotaniska trädgården, och det fantastiska fjäll- och samemuseet Ajtte. Och i Gällivare, dit vi kom på kvällen, fick vi en guidad busstur till Malmberget och upp på toppen av Dundret där vi inte såg någon midnattssol men väl midnattsljus och konturerna av Sarekmassivet och Kebnekaise i fjärran.

På vägen tillbaka mot Mora samtalade vi om vad som varit mest intressant, vad som kommer att stanna i minnet, vad som berört oss starkast.

– Att få se och uppleva norra Sveriges inland, med polcirkeln och ljuset dygnet runt. Vi reste genom Dalarna, Härjedalen, Hälsingland, Jämtland, Ångermanland och Lappland. Vi besökte orter med magiska namn vi mindes från skolans geografilektioner, som Dorotea, Vilhelmina och Arvidsjaur.

– Alla fantastiskt vackra och livsviktiga älvar, inte minst Piteälven och Vindelälven som är oreglerade och två av Sveriges fyra skyddade älvar, men också de stora reglerade älvarna, som Stora Luleälven med vattenkraftverk och dammarna vid Harsprånget och Porjus.

– Malmberget där nya fyndigheter hittas och människor tvingas flytta från sina hus och lägenheter allt eftersom malmbrytningen utvidgas. Hela samhället har flyttats flera gånger. Men utan gruvan som ger gott om arbetstillfällen och bra lön skulle inte särskilt många människor kunna bo här.

– Naturen med skog, myrmarker, många sjöar och fjäll, renar och älgar, orre och tjäder, synliga från tåget.

– Samerna, Sveriges urbefolkning, fick vi möjlighet att lära oss mer om genom tågvärdens berättelser, museet Ajtte i Jokkmokk, och vår samiska guide i Gällivare. Också ett av Sveriges femton världsarv hör nära samman med samerna, Laponia, som är både ett natur- och kultur- världsarv.

Vi kunde också reflektera över det oerhörda slit som ligger bakom tillkomsten av banan; de tusentals rallare som med skottkärror och handverktyg byggde banvall och lade räls meter för meter.

Ja, det var en fantastisk resa, en barndomsdröm som gick i uppfyllelse. Det fina vädret, de trevliga medpassagerarna och den välorganiserade resan gjorde sitt till. Och sova kan man ju göra när man är hemma. En enda besvikelse kan nämnas: de myggmedel av olika slag som alla investerat i och hade i sitt handbagage förblev oanvända.

Klicka här för fler bilder.

Faktaruta:

Inlandsbanan började byggas i början på förra seklet. Sista etappen fram till Gällivare stod klar 1937. Grundtanken var en inre stambana som skulle stärka näringslivet i norra och mellersta Sveriges inland. Numera drivs Inlandsbanan av ett bolag som ägs av de femton kommunerna längs banan.

Maria Bjerneby Häll och Margareta Nissby

SPF Dalarna
Publicerad 2018-07-03
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.