”Äta bör man, annars dör man”. Så brukade vi säga när jag var barn. Och skrattade åt det. För redan som barn insåg vi att det var en truism, dvs en självklarhet. Får vi inte näring så dör vi efter ett tag.
Fast näringen ligger egentligen ”på tredje plats” när det gäller vad som är viktigt för oss människor. Först kommer luft, dvs syre. Utan luft dör vi inom några minuter. Sedan vätska, vatten. Utan det handlar det om dagar innan vi har torkat ut. Mat kan vi undvara längre, men tills slut dör vi om vi inte får näring.
Men att leva är ju inte bara att överleva. Det handlar också om ett ”meningsfullt” och trivsamt liv.
Författaren Lasse Berg har i sin bok ”Skymningssång i Kalahari, hur människan bytte tillvaro” sagt att människans viktigaste uppfinning är handväskan. Det kan låta konstigt. Men han säger till och med att det är handväskan som har format oss till människor. Och då går han tillbaks flera hundra tusen år i tiden.
Då levde vi i grupper om kanske 30-40 personer som ägnade några timmar varje dag åt att ströva runt och samla in mat. Resten av tiden samtalade de och njöt av att vara tillsammans med varandra. Det som, enligt Berg, särskiljer människan från andra levande arter är att vi, när vi har funnit mat, inte äter upp den med detsamma utan tar den med oss hem och äter den tillsammans med de övriga i gruppen och att vi där delar lika oberoende av hur framgångsrika de olika individerna har varit när det gäller att föra hem mat. Det är den egenskapen som är unik för människan.
Det är här som det viktiga kommer. Om gruppens medlemmar gick ut för att leta mat, i smågrupper om 2-3 personer, och en av dessa smågrupper hittar fina nötter blir det inte mycket att dela för hela gruppen på 30-40 personer om de bara kan bära hem vad som ryms i deras handflator. Genom att uppfinna väskan, hur enkelt den än var konstruerad, kunde de föra hem mycket mer mat och verkligen ha något att dela på.
Vi människor har nog inte förändrats så mycket i detta avseende. Vi tycker om att vara tillsammans och äta tillsammans. Att äta ensam ger inte samma tillfredsställelse – även om vi kan få i oss den nödvändiga näringen.
Så är väl tanken när SPF Seniorerna Falun bjuder in oss medlemmar till ”Gemensam lunch”. Den första fredagen i varje månad är det sagt att vi kan träffas på Gamla Elverket på Ölandsgatan.
Det är soppor som gäller på menyn. Goda, fast det gäller att vara stadig på handen när man bär sopptallriken till sitt bord. Minst tre olika sorters soppor säger de att de har att välja mellan. Favoriten är tydligen kantarellsoppa, den är stående på menyn.
Vid höstens första lunch i september var det 25 deltagare. Nu, den 7 oktober, var vi ungefär lika många som mötte upp.
På deras meny för dagen stod det att utöver kantarellsoppan fanns det gulaschsoppa med nötkött, zuccinisoppa med kokosmjölk och linssoppa. Jag tänkte att jag får väl smaka lite av alla fyra sopporna för att se vilken som jag gillar bäst. Men när vi kom dit fanns det två, tre soppor till. Efter kantarellsoppan och gulaschsoppan var jag mätt. Men väldigt gott var det. Och trevligt sällskap fick vi.
Efteråt blev det chokladpudding med grädde.
Vad pratade man om? Det var naturligtvis olika vid de olika borden. Några såg fram mot resan till Stockholm och Christopher O’Regan den 13 oktober (resan är fullbokad), andra hade anmält sig till New Orleans-kvällen med Blendas Traditional Jazz Band den 27 oktober (här på Gamla Elverket). Och så gick det ett rykte om en extrainsatt aktivitet, vår egen kör kommer att sjunga i Nybrokyrkan den 25 oktober – närmare information ska komma under den närmaste tiden.
Om fyra veckor, den 4 november, får du en ny chans.
Bo Bävertoft
PS: Det vet du förstås, Ölandsgatan har inget att göra med Ölandsbron som firade 50 år för några dagar sedan. Innan Faluån blev så reglerad, som den är numera, grenade den ut sig och skapade en liten ö i ån där Gamla Elverket och Näringslivets hus nu ligger.
