Kortlekar blandas. Möbler flyttas.
Ett glatt sorl hörs från den stora matsalen i Björkekärrshus.
– Vi är sexton så vi behöver fyra bord, meddelar bridgespelaren Eva Liljeblad.
Canastaspelarna nöjer sig med två. En skjutvägg gör att gängen kan husera var för sig.
Det är onsdag och som vanligt står kortspel på programmet.
De flesta dyker upp varje vecka.
Nya medlemmar är mer än välkomna.
För närvarande är man drygt 20 i bridgen, några bor i närheten, andra i centrala stan och i Partille.
– Medelåldern är hög, berättar Gösta Hamrin, tävlingsledare.
– Flera är över nittio. Rekord-gubbar är Calle Ahnfelt, 98, och Hans Hagelqvist, 99.
De båda träffades redan 1942.
– Vi gick på samma realskola – Vasa högre allmänna läroverk.
Sedan dess har de spelat bridge tillsammans i alla år.
– De vinner ofta, anförtror Gösta.
Budgivning är det knepiga
Bridgen är full av taktik, logik, psykologi.
Det knepiga är budgivningen – den första fasen i spelet där spelarna utan att avslöja sina exakta kort försöker lista ut vad partnern har.
Målet är att ta så många stick som möjligt.
– Det är som ett hemligt språk, säger någon.
Att memorera är a och o. Att ha hjärnan med sig.
– Men det finns inget hemligt i bridgen, säger Gösta. Och vi som glömmer vilka kort som har gått spelar vidare så gott vi kan, det går bra det också. Det roliga är att tänka ut hur man ska bjuda och sedan spela, det är stimulerande. Hjärngympa!
Calle och Hans menar att de nog kan tacka bridgen för sin höga ålder. Kombination gener, bridge. Och lite tur…
Rektorn godkände bridge
Även Ingemar Sandahl gick på Vasa högre allmänna läroverken en gång i tiden och minns det stränga kortspelsförbudet.
– Men vi spelade ändå. Vaktmästare Nilsson beslagtog tio kortlekar. Så en dag tog jag mod till mig och gick till rektorsexpeditionen och ville ha tillbaka kortlekarna. Absolut inte. Men så frågade rektorn: Vad spelar ni? Bridge, sa jag.
– Då blev det annat ljud i skällan. Han trodde vi spelade poker. Kortlekarna fick vi tillbaka och dessutom tillåtelse att vara i ett särskilt rum. Så avundsjuka de andra blev, myser Ingemar.
Gösta och hans fru Ann Margret har spelat i ungefär 15 år.
– Många börjar när de går i pension och det gjorde vi också. Vi kan ju prata hemma om hur vi ska bjuda och spela, och det är roligt.
Yngst bland bridgespelarna är Eva Liljeblad. I drygt ett år har hon varit med i klubben.
– Jag gick en kurs på Bridgens hus och sedan har jag utvecklats. Folke Bohlin – näst yngst – är hennes partner.
– Trivselbridge kallas det som man spelar. Inte tävlingsbridge, man trivs och har trevligt tillsammans och det är viktigast. Men vi för protokoll och jag mejlar resultaten varje vecka, säger Gösta.
Kallar det trivselbridge
Gösta och hans fru Ann Margret har spelat i ungefär 15 år.
– Många börjar när de går i pension och det gjorde vi också. Vi kan ju prata hemma om hur vi ska bjuda och spela, och det är roligt.
Yngst bland bridgespelarna är Eva Liljeblad. I drygt ett år har hon varit med i klubben.
– Jag gick en kurs på Bridgens hus och sedan har jag utvecklats. Folke Bohlin – näst yngst – är hennes partner.
– Trivselbridge kallas det som man spelar. Inte tävlingsbridge, man trivs och har trevligt tillsammans och det är viktigast. Men vi för protokoll och jag mejlar resultaten varje vecka, säger Gösta.
Ibland är det på blodigt allvar, ett skämtsamt allvar:
– Jag kan gräma mig en hel vecka över något kort jag lagt, säger Inger Benjaminsson med ett skratt.
Canasta-damerna tar spelet mer med en klackspark.
– Jag tycker alltid att här är roligt. Jag är här för att spela bara – inte för att vinna. Det är lika roligt varje gång, bedyrar Siv Sand-Borg.
Kerstin Ericson håller i canastan.
– Jag satt med i SPF Björkekärrs styrelse tidigare. Då hade jag inte tid men 2018 kom jag i gång.
Canasta-avdelningen har tio medlemmar. Till skillnad från i bridge lottar man vilka som ska spela i par. Man kan också spela en och en. Två kortlekar används. Spelet går ut på att samla sju kort i samma valör. Till exempel sju kungar – jokrar och två-or är wildcard. Här behövs både tur och strategi.
Man spelar och umgås
De flesta bor i närheten av Björkekärrshus.
– Jag kom med för två år sedan. En granne gick hit så jag följde med. Hade hört talas om detta här. Det var en kul grej, berättar Gunnel Andersson.
– Jag hade blivit änka och ville träffa nya människor. Det är socialt. Att spela och umgås, säger Gunnel.
– När man lever i par så lever man lite annorlunda. Det är faktiskt så.
Men Ann-Christin Lundblad som lever i par tycker inte det är något hinder.
– Vi kan göra olika saker. Idag är han ute och golfar. Han gör sitt jag gör mitt. Sedan gör vi saker tillsammans.
Barbro Sundström blev medlem för tre år sedan.
– I började oroade jag mig – jag kan inte det här. Jag får nog gå hem. Sedan upptäckte jag att det var inte så svårt.
– Det är absolut inte i paritet med bridge. Nej, nej. Mer socialt. Ibland vet vi inte ens vem som ska ge. Vi har så trevligt. Man pratar. Har lite fikapaus.
– Men vi räknar alltid och för protokoll, säger Kerstin som vill ha ordning i ”klassen”.
Text och bild: Marie Corneliusson
