”Det tar tid att sudda bort ett krig”
Leva & uppleva | Porträtt
Stina Ekblad. Foto: Louise Billgert.

”Det tar tid att sudda bort ett krig”

Hon är en av våra mest folkkära skådespelare som spelar allt från tunga Shakespearedramer till obducenten i Wallanderfilmerna. Nu har Stina Ekblad skrivit en bok om sitt liv – och dikterna som följt henne.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2020-09-02

De skulle egentligen ha spelat den redan i våras. Kvinnostaden, där Stina är en av tio skådespelerskor på scen i en pjäs som bygger på texter av några av medeltidens starka kvinnor, som Heliga Birgitta, Hildegard av Bingen och Marie de France. Med sig på scen har Stina bland andra Lena Endre, Marie Richardson, Elin Klinga och Ingela Olsson.
Men så kom coronan. Den som vält omkull det mesta och satt allting på paus.
– Vi hade hunnit halvvägs in i pjäsen när coronan bröt ut, det kändes så tråkigt. Nu ska vi träffas igen och se vad vi kan göra. Det är ju tio kvinnor i ett rum som ska prata, skrika, svettas och röra sig tillsammans. Många av oss är äldre också, så vi kanske måste anpassa det lite. Förhoppningsvis ska vi göra några föreställningar i höst. Men hela tiden ligger känslan ”blir det något?” över allt man gör nu, säger Stina lite sorgset.

Älskar mötet med människor

Förutom arbetet på Dramaten, där Stina tillhör den fasta ensemblen sedan slutet av 80-talet, saknar hon också sina poesiuppläsningar.
– Jag älskar allt med det. Jag älskar mötet med människor, de som kommer för att de verkligen vill lyssna på poesi. Det behöver inte vara någon stor publik, jag älskar att komma till mindre platser med tåg, bo på hotell, gå till biblioteket eller församlingshuset och ha de här uppläsningarna.
– Tänk om det blir så här alltid? Så att mina barnbarn kommer till mig och frågar ”har du sett en hel Wagneropera? Med kör? Och en hel orkester?”
Måtte det inte bli så. För det är på scen Stina Ekblad hör hemma. Det vet alla som sett henne i aktion, hur intensivt närvarande hon blir då. Hon har gjort sig känd för sina långa monologer och recitationer, som Lukasevangeliet och Århundradets kärlekssaga. Tack vare den senare hon fick fast anställning på Stockholms stadsteater.

Stina Ekblad

Ålder: 66 år
Bor: Lägenhet i Stockholm och lantställe.
Familj: Sonen Adrian, 28.
Läser just nu: Jag har börjat läsa om en del böcker nu när man är så mycket hemma. Nu läser jag Kristin Lavransdotter för andra gången. Den är så bra, vilken berättelse!
Lyssnar på: P2, hela tiden. Och Beethovens stråkkvartetter.
Tittar på: Shtisel (på Netflix, om en ultraortodox judisk familj) och tyska serier. Men jag läser hellre än jag tittar på tv.
Aktuell med: Kvinnostaden (premiär 12 sep) och Elektra (premiär 15 okt) på Dramaten (coronan avgör hur det blir…). Boken Här brusar strömmen förbi (Weylers).

 

Dölj faktaruta

Författardrömmen

Redan som barn hemma i Österbotten visste Stina att det var skådespelerska hon ville bli. Även om hennes allra första dröm var att bli författare.
Hon klistrade, ritade och klippte ständigt och jämt. Piano och balett var också någon hon drömde om, men mer i hemlighet. Hon tänkte att det var ”fåntrattsdrömmar”, piano och balett var ju bara för de rika.
”Att växa upp i Österbotten på 60-talet var att växa upp med 1800-talet i ryggen”, skriver Stina i boken. Krig och misär var inte långt borta. ”Arma, fattiga Finland”, kunde Stinas mamma sucka.
– Alla pappor i min barndom hade varit soldater. Min gudfar hade ett emaljöga för att han förlorat ett öga i kriget. Det var skrämmande, men inget man pratade om. De flesta var tysta, som min pappa.
Det enda hon minns att hennes pappa sa om kriget var ”Tänk vad de fick oss att göra.” Vissa minnen är för smärtsamma för att kläs i ord. Samtidigt som det som inte sägs ofta är det som påverkar oss allra mest.
”Det finns en dold oro i oss, barnen som föddes efter det att kriget var slut och efter det att våra fäder återvänt till ett civilt liv.”

Antingen gör man det man ska eller inte – men man gnäller inte.

Lämnade byn i tonåren

Det tar lång tid att sudda bort ett krig och det som det gör med människorna. Stina tycker ibland att svenskar kan vara något bortskämda och lite gnälliga, på ett sätt man inte är i Finland.
– Varenda gång jag tycker att det blir lite gnälligt här, då saknar jag det finska. Den där förmågan till uthärdande, att inte göra så stor affär av saker. Antingen gör man det man ska eller inte – men man gnäller inte.
Tidigt visste Stina att hon måste lämna sin by och i tonåren hade hon hunnit bli övertygad om att det inte var författare hon skulle bli, utan skådespelerska.
På en tidigare resa till Danmark hade hon känt hur annorlunda allting var där. Glatt, uppsluppet, något annat. Dit ville hon tillbaka. Hon bestämde sig för att hoppa av gymnasiet och gå teaterskola i Odense.
– Det var naturligtvis förfärligt för mina föräldrar, men de hade egentligen inget val. Jag var så övertygad om att jag ville det här. Jag ville bli skådespelerska. Och jag ville inte vänta tre år på att kanske bli antagen i Helsingfors.
Tio år kom det att bli i Danmark, där Stina spelade såväl film som teater innan hon längtade tillbaka till att få spela på sitt modersmål. Via det fantastiska monologframförandet av Århundradets kärlekssaga på Wasa teater hamnade hon på Stockholms stadsteater. Och sedan slutet av 80-talet har Dramaten varit hennes hemvist.

Tar projekt för projekt

Hon tog tjänstledigt därifrån förra vintern för att åka till Italien och skriva boken. Idén till den hade hon burit på länge, att skriva om dikterna i hennes liv. De mamma läste för henne när hon var liten och de hon själv upptäckte senare. Som Edith Södergran, som hade ”en dikt för precis vartenda tillstånd i mitt liv”. Titeln till boken, Här brusar strömmen förbi, är en rad ur diktsamlingen Landet som icke är av Södergran. Egentligen hade Stina inte tänkt att boken skulle bli så självbiografisk som den blev. Men det visade sig att alla dikter var förknippade med minnen och epoker ur hennes liv.
– Det slog mig verkligen hur präglad jag är av poesin. Den har präglat hela mitt liv. Jag var nog lite underlig som ung, med mina drömmar och dikter.
Stina vill inte gå in i något om inte hela hjärtat är med.
– Nästa år fyller jag 67 år och går i pension. Det är så det är på Dramaten. Men de brukar ändå erbjuda lite roller, så kanske det blir även för mig. Men det är något jag tänker på nu, hur det ska bli. Jag vill ju inte inte göra något alls. Men själva teaterarbetet är väldigt krävande, man måste känna efter inför varje projekt om man verkligen vill det här. Vill jag, kan jag? Har jag lusten? Jag tar projekt för projekt och bestämmer ingenting.

Två röster om Stina Ekblad

Svante Weyler, 66 år, förläggare
– Stina har det här stora allvaret som hon bär med en sådan lätthet att man blir lycklig. Förmågan hon har att kombinera det är fantastisk. Jag har velat att hon ska skriva den här boken ända sedan hon hade sitt Sommarprogram för några år sedan. Berättelsen om flickan från Österbotten som vågade ta klivet ut i en annan värld, utan att förlora den värld hon kommer ifrån. Det är också en historia om krig och hur det påverkar människor. Jag fick tjata lite på henne för att hon skulle skriva, men min roll bestod mest i att stå bredvid och säga ”jag vet att du kan”.

Lena Endre, skådespelare
– Jag har följt Stina i över 30 år och alltid blivit fascinerad av hennes precision och integritet i skapandet.
Vi har varit kollegor på Dramaten sedan 1987 och hade nöjet att äntligen, 2016, få spela tillsammans i Presidenterna av Werner Schwab som Staffan Waldemar Holm satte upp på Lilla Scen tillsammans med Ingela Olsson.
Just nu arbetar vi igen med Staffan i Kvinnostaden som har premiär 12 september i år.
Stina är en mycket god och kär kollega som jag både beundrar och uppskattar djupt.
Och rolig är hon också!

Dölj faktaruta

Markisinnan de Sade

Att lära sig långa texter utantill är ett hantverk. Ett hantverk hon bemästrar ytterst väl, även om hon märker att det skett en förändring på senare år.
– Det har blivit svårare nu, när jag är äldre. Som yngre lärde jag mig texterna medan vi repeterade, på scen. Men det går inte nu, nu måste jag först lära mig texten och sedan börja repetera. Det är irriterande men det finns också ett mervärde i det, man borrar sig in i texten på ett annat sätt.
En av alla roller hon gjort som betytt särskilt mycket för henne är Markisinnan de Sade.
– Det är en roll och en arbetsperiod jag ofta tänker tillbaka på. Den hade så mycket av det jag tycker om, en rik och komplicerad text, högpoetisk. Bra regissör och fina medspelare. Vi spelade den under en lång period, min son föddes mitt i den perioden. Det var en lång och viktig period av mitt liv.
Ingmar Bergman var regissör den gången. Det är den enda gången Stina haft honom som regissör på teatern. Hon tyckte mycket om det.
– Man var alltid lite på spänn, eller i alla fall uppmärksam på honom. Man visste ju att han kunde brusa upp. Han styrde i detalj, men jag älskar petnoga regissörer. Inte för att jag vill vara en marionett, utan för att jag vill ha ett mönster att utgå ifrån. Ett minimikrav på en regissör tycker jag är att de ska kunna förklara ”så här har jag tänkt”, och att man sedan får prova sig in i mönstret med sin kropp och sin röst. Inte treva sig fram.

Wallander-filmerna

Det händer att folk kommer fram till Stina på gatan. Men då är det väldigt sällan Markisinnan de Sade eller någon annan Dramaten-roll de vill berömma henne för.
– De brukar säga: ”du är obducenten i Wallander”. Här går man omkring med Medea och Fedra i sig, men blir igenkänd som obducenten i Wallander. Det är rätt åt mig, säger Stina och skrattar.
Hon spelar obducent Karin Linder i ett tjugotal Wallander-filmer. Men själv har hon aldrig sett en hel Wallanderfilm.
– Nej, de intresserar mig inte. De är säkert bra i sin genre, inget ont om dem. Men det är inte min typ av film.
Ändå uppskattar hon att vara med och göra sin lilla del i inspelningen.
– Det är roligt att komma ut, man träffar folk och det händer lite. Jag tycker bra om Krister Henriksson också, han är förresten gudfar till min son Adrian. Så vi har alltid roligt när jag kommer ner och obducerar lite. Men det ger mig otroligt mycket mer att läsa dikter i Hofors eller någon annan trevlig liten ort.

Det fanns perioder när Adrian var liten som var tuffa, när både Stina och Adrians pappa jobbade mycket.

Sonen Adrian har hunnit bli 28 år vid det här laget. Stina och han har alltid varit nära, hon tycker att det är härligt att umgås med honom.
När han var liten skapades ofta rubriker om hur länge Stina ammade honom, nästan ända upp i skolåldern. Han fick själv bestämma när han var klar, det var inget konstigt med det, tyckte Stina. Inte heller har hon styrt honom senare, när det gäller yrkesval och annat.
– Jag har alltid bara tänkt att vad han än gör hoppas jag att han blir lycklig och behandlar sina medmänniskor väl. Han har alltid varit tydlig med vad han vill. Han jobbar med it nu, men har alltid hållit på mycket med musik också.
Det fanns perioder när Adrian var liten som var tuffa, när både Stina och Adrians pappa jobbade mycket.
– Men jag kände nästan aldrig dåligt samvete. Jag var med honom så fort jag var ledig. Han visste alltid vad jag höll på med för pjäs. Jag minns en gång när jag skulle iväg till teatern, just då spelade jag Spöksonaten av Strindberg och Lika för lika av Shakespeare. Adrian var tre-fyra år och stod i dörren när jag gick. När jag kom ner till porten hörde jag den där lilla rösten som ropade: ”Är det Shakespeare eller Strindberg?”
Stina ler vid minnet. Det finns mycket fint att tänka tillbaka på. Nu längtar hon tillbaka till teatern…
– Det är tänkt att vi ska göra Elektra i höst. Jag hoppas verkligen att det kan bli av, jag tycker det är roligt att gå in i de här starka berättelserna. Om det blir så blir det en ganska tuff höst för mig, med både Kvinnostaden och Elektra. Och så boken.
Precis så som hon vill ha det – mycket på gång.

Text Ulrika Palmcrantz
Foto Louise Billgert

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2020-09-02
senioren-nr-6
Artikeln är hämtad ur Senioren nummer 6 / 2020. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Seniorerna och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas