”De sa att jag inte var klok”
Hälsa & medicin | Vetenskap
Foto Hans Alm

”De sa att jag inte var klok”

Lars Tornstam ville inte tro att åldrandet var så eländigt som de andra äldreforskarna sa. Kunde det inte vara så att man fortsatte utvecklas? Hans teori om gerotranscendens gav nytt perspektiv. Och nu, tjugofem år senare, kan Lars kan ge sin personliga bild av att åldras.

Publicerad 2015-06-10

Det är i slutet av 80-talet och Lars Tornstam står på toppen av sin karriär. Han är professor i socialgerontologi – studiet av samspelet mellan den åldrande individen och omgivningen. Vid Köpenhamns universitet, där Lars huserar, ska äldreforskarna hålla ett seminarium med ett annorlunda tema: Alla ska föreläsa utan att hålla sig inom ramen.

Hur ser då ramen ut? Ja, det finns en klassisk bild som sägs illustrera livet: Livstrappan. Steg för steg klättrar människan uppåt, för att i medelåldern stå på trappans topp. Då finns ingen annan råd än att kliva nedåt igen. Mot marknivån, där livet började och där det slutar. Det bästa att göra är att behålla medelålderns vanor och värderingar, för att så länge som möjligt stanna kvar.

Men den 44-årige professorn har börjat tvivla. Tänk om trappstegen inte leder nedåt. Om människan inte är färdig i medelåldern, utan fortsätter utvecklas livet igenom? När det är Lars tur pratar han om detta. Och bland 80-talets äldreforskare sticker de här tankarna minst sagt ut.
– Det bröt mot den etablerade vetenskapen på området. De sa att jag inte var klok, berättar Lars.

Ändrade perspektiv

Lars kunde inte släppa sina idéer. Han tog sig till Malmö, där han sökte upp äldres berättelser. Från dem som börjat se annorlunda på tillvaron, sina relationer, sig själva. Svaren hopade sig, och så småningom kunde han formulera en teori han kallade gerotranscendens. Kärnan är att ålderdomen inte bara är en fortsättning på medelåldern, utan har en helt egen karaktär. Perspektiv förändras och nya saker blir viktiga. Gränserna för jaget löses upp.
Teorin fick gradvis en större acceptans, i takt med att Lars publicerade hundratals vetenskapliga artiklar och böcker.
– När jag tittar tillbaka har mitt liv varit väldigt karriärsorienterat. Jag satte upp mål, tänkte att jag minsann skulle visa dem. Så har jag varit ända sen barndomen, berättar han.

Mamma ville nog aldrig ha barn

Han växte upp i Leksand på 40-talet. I folkskolan ilade han runt i klassrummet och ställde till oreda. Han blev utskälld, kallades »obildbar«. I hemmet var det inte mycket bättre. Lars pappa dog tidigt, och relationen till mamma var allt annat än varm. När han flyttade hemifrån fick han ett papper i handen. Siffror, prydligt uppställda i kolumner. Mat, kläder, skor. Alla utgifter som lagts på pojken under åren.
– Hon ville inte att jag skulle betala tillbaka. Hon ville bara visa vilken möda och kostnad det inneburit att uppfostra mig. Hon ville nog aldrig ha barn, säger Lars.

Tillgång till alla lager

Idag kan Lars se pojken på ett annat sätt, förstå hans revanschlusta. Gränsen mellan personen han är och de personer han varit är inte lika skarp. Precis som teorin om gerotranscendens beskriver.
– När man är tio år ser man sig som tio. Som medelålders ser man sig som medelålders. Sen öppnar sig perspektivet. Jag har kontakt med den där pojken på ett sätt jag inte hade tidigare. Jag har tillgång till alla de här lagren, säger Lars.

En aspekt av gerotranscendensen är att ytliga bekantskaper, jippon och middagar blir mindre viktiga. För Lars stämmer detta i allra högsta grad.
– Mitt i livet gillade jag att vara med på fester och sitta och pladdra om ingenting. Men det har liksom runnit ifrån mig. Jag väljer bort ytliga sammankomster med okända och umgås i stället med ett fåtal jag känner väl, berättar han.

Vi sitter i köket i Lars hus i Uppsala. Mellan oss ligger de böcker han skrivit. Nu går vi igenom hans teori, livsverket. Det är Lars förslag att göra på det här sättet. Han funderar tyst en stund efter varje punkt, berättar därefter om han känner igen sig eller ej.
I de flesta delarna gör han det. Han berättar om glädjen över småsaker, en minskad rädsla för döden och en samhörighet med alltet.
– Det är vardagliga trivialiteter som kan göra mig lycklig idag. Jag kan titta på en fågel och känna ”här sitter vi”, berättar han.

Inte för alla

Det är inte alla äldre som upplever gerotranscendens. Enligt vissa studier är de så få som en av fem. Är det en slump att Lars själv är en av dem?
– Man kan tolka det på två sätt. Antingen har jag spontant nått den här förändringen. Eller så har jag genom min egen forskning fått upp ögonen för en möjlig utveckling, säger han.
Lars tror själv på det sista alternativet. Under karriären har människor tagit kontakt med honom, skickat brev, ringt. De har berättat att de känt igen sig, att de fått ord på något de upplevt men försökt trycka undan. Att de känt sig lättade av att veta: andra åldras på samma sätt som jag.

Hur känns det att höra det?
– Jag blir glad! Det är fantastiskt om en teori jag format blir en nyckel för andra människor.

Text: Nils Otto
Foto: Hans Alm

En längre version av en här intervjun finns i Veteranen nr 4, 2015. Vill du inte missa något nummer av Veteranen? Bli medlem i SPF Seniorerna. Då får du tidningen som medlemsförmån. Du kan också välja att prenumerera på Veteranen.

Lars Tornstam

Född: 1943 i Leksand
Bor: I Uppsala, i ett hus han haft i 37 år
Familj: Fyra vuxna söner, sju barnbarn.
Karriär: Sociolog och forskare. Påbörjade sin akademiska bana i Uppsala 1968. Pensionerad sedan 2010.
Känd för: Skapare av teorin gerotranscendens, som beskriver en aktiv utveckling hos den åldrande individen. Den innebär en omdefinition av jaget och en förändrad syn på existentiella frågor.
Gör idag: Lever en »tillbakadragen pensionärstillvaro«: Läser böcker, lyssnar på musik och löser korsord.
Musiksmak: Bred. Allt från klassisk musik och country till hiphop. »Där går nog min gräns.«
Läser: »Mest skönlitteratur«. På nattduksbordet ligger Alice Munros Brinnande livet.

Dölj faktaruta

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.