”Våra sorgegrupper är ofta ganska glada”

Det finns en tillvaro på andra sidan sorgen. En samtalsgrupp kan hjälpa dig hitta den, men ge dig först tid att sörja på egen hand.

Monica Nanni är ordförande i föreningen Riksförbundet för änkor och änkemän, och leder sorgegrupper regelbundet. Hon har mött många människor i sorg, och även om varje sorg är individuell så finns det ett visst mönster i sorgeprocessen som de flesta måste igenom. 

– Vi brukar rekommendera att man väntar ungefär fem-sex månader innan man börjar gå i en sorgegrupp. Den första tiden har man fullt sjå med sig själv och sin egen historia, och det är även mycket praktiskt man kan göra då. Man vet inte hur man ska kanalisera sin förtvivlan och är ofta inte redo att träffa andra i liknande situation då, säger Monica.
Till en början går det inte att förstå att en människa som alltid funnits där plötsligt inte gör det längre. Många har beskrivit det som att man går och väntar på att personen i fråga ska komma tillbaka igen, som om han eller hon bara är tillfälligt bortrest.
– Det här med hur man hanterar sorgen ser väldigt olika ut beroende på situation och hur dödsfallet gått till. För de som är äldre och rätt ensamma blir det ju en annan problematik som uppstår, och det är just ensamheten. Vi lever i ett samhälle där man tyvärr inte tar sig tid för varandra. Jag vet en kvinna som fött sju barn, men ändå sitter ensam. Det är sorgligt. Jag tror att det är oerhört viktigt att man vågar säga som det är, att man känner sig ensam och behöver stöd, säger Monica Nanni.

Sorgegruppernas styrka ligger i att man får träffa andra i liknande situation, andra som känner igen vad man går igenom. Har man tur får man nya vänner på köpet.
För även om det inte känns så i början, finns det ett nytt livskapitel även för den som blivit ensam kvar. Sorgeprocessen är ofta ett hårt arbete, men det finns trots allt en annan tillvaro på annan sidan tunneln. Inte samma liv man hade, men trots allt ett bra liv.
– Det går att komma igen, bedyrar Monica Nanni. Våra sorgegrupper kan ofta vara ganska glada. Man uppskattar mindre saker i livet när det värsta redan hänt. Då har man ju ingenting att vara rädd för längre.

Text: Ulrika Palmcrantz

Kommentera