Hemma hos Astrid Lindgren
Leva & uppleva | Hemma hos
Astrid Lindgrens hem på Dalagatan 46 i Stockholm Foto: Maria Rosenlöf

Hemma hos Astrid Lindgren

Astrid Lindgrens lägenhet har stått orörd sedan hon dog. Numera kan man gå på visning här, och få se Astrids skrivmaskin och sängen där Karin låg när hon bad mamma berätta om Pippi Långstrump. Vi fick förmånen att träffa Karin Nyman i hennes barndomshem.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2017-01-16

När Karin Nyman sticker ut huvudet från lägenheten en trappa upp på Dalagatan 46 ser det nästan ut som om det vore Astrid som stod där. Hon liknar verkligen sin mamma, det går inte att komma ifrån.
– Ja, och jag liknar henne nog ännu mer nu när jag uppnått den ålder som många minns henne i, säger Karin.

Andra tider

I lägenheten på Dalagatan står allt i princip orört sedan Astrid dog 2002. I hallen hänger Astrids gula vårjacka kvar på en galge. Och på hatthyllan ovanför ligger en vit skärmkeps hon brukade ha för att skydda de allt sämre ögonen mot den skarpa solen.
– Visst känns det fortfarande väldigt mycket hemma när jag kliver in genom porten här nere, säger Karin. Men det var andra tider då, på den tiden fanns det ju till exempel ingen portkod. Vi låste inte alltid lägenhetsdörren häruppe heller, det var man inte så noga med.

Sedan 1941

Karin Nyman. Foto: Maria Rosenlöf

Det var den 22 september 1941 som familjen Lindgren flyttade in här. Astrid och maken Sture, och så barnen Lasse och Karin. Lasse var fjorton år då, Karin sju och fick i och med den här flytten närmare till Gustav Vasa folkskola där hon precis börjat i första klass.
Lägenheten var mycket större än den de bodde i tidigare, på Vulcanusgatan.
– Men jag minns inte att jag var överväldigad över att det var stort här, säger Karin. Men att det fanns två toaletter, det tyckte jag var lyxigt.

Vänta på skrivrum

Hon och Lasse fick nu varsitt rum. Karin fick sovrummet längst in mot gården, man får gå igenom ett större sovrum, som var Astrids och Stures, för att komma till Karins. Lasse fick rummet intill vardagsrummet, som vette ut mot gatan.
– Sen när Lasse flyttade hemifrån fick jag hans rum, och när jag sen flyttade blev det mammas skrivrum. Men hon fick vänta nästan ända till 60-talet innan hon fick ett eget skrivrum.

Astrids arbetsplats. Foto: Maria Rosenlöf.

Mest skrev Astrid liggandes till sängs, hon stenograferade ner sina världsberömda böcker i anteckningsblock. Men skrev rent dem gjorde hon på en skrivmaskin som står på ett bord alldeles vid fönstret i skrivrummet, med utsikt mot Vasaparken på andra sidan Dalagatan.

Litet kök

Från den första hallen kliver man in i en större hall som ligger centralt mitt i lägenheten. Ett stort runt bord står placerat i mitten. Här åt familjen Lindgren alla sina måltider, eftersom det smala arbetsköket inte rymmer något matbord.

Visst känns det fortfarande väldigt mycket hemma när jag kliver in genom porten.

Hela lägenheten genomsyras av en hemtrevlig känsla, det är böcker överallt, tavlor på väggarna och prydnadsföremål på hyllorna. En hel del har tillkommit sedan Karin flyttade hemifrån i 25-årsåldern.
– Ja, det ser ju inte ut som det gjorde när jag bodde här, mamma gjorde om en del efter att jag flyttat, förstås. Det är många möbler som tillkommit, och mycket saker också. Många av de här prydnadsföremålen tror jag är sådant hon fått. För hon var inte den som gick och köpte prylar.
Var Astrid intresserad av heminredning?
– Ja, eller nja, det kanske är för mycket att säga, men hon ville i alla fall ha det trevligt omkring sig. Och hon var ganska så noga, det skulle vara var sak på sin plats.

Närvarande

Astrid Lindgren, Dalagatan
Foto: Maria Rosenlöf

Förutom det egna rummet trivdes Karin bäst i vardagsrummet. Här satt de ibland och hade högläsning, Astrid läste gärna och ofta för barnen. Över huvud taget var hon en sådan mamma man gärna ville vara med, minns Karin.
– Mamma var rolig att vara med för att hon var så närvarande. Hon fanns alltid där, och man visste att om man fick problem med något kunde man prata med henne. Dessutom visste man att hon skulle ordna upp det man hade jobbigt med.

Spelrum

Den frihet Astrid Lindgren ofta pratade om att hon själv hade som barn i Småland, kunde hon inte återskapa för sina egna barn i Stockholm. Men så mycket det bara gick gav hon dem ändå fritt spelrum.
– Men kom man inte hem som man sagt, kunde hon bli väldigt orolig. Hon hade en tendens att hetsa upp sig till en väldig oro. Ofta insåg hon själv att det inte var förnuftigt. Nästan alltid trodde hon att jag var död, om jag inte kom i tid, säger Karin och skrattar.

Som tur var, med tanke på Astrids skenande fantasi, var Karin en ganska stillsam flicka som inte var ute och rumlade om särskilt mycket. Värre var det nog med brodern Lasse, som hittade på det ena efter det andra.

Kris på flera håll

I Krigsdagböckerna 1939-45, som kom ut förra året och består av dagboksanteckningar Astrid förde under krigsåren, varvar hon tidningsurklipp och kommentarer kring kriget som rasar i Europa, med anteckningar över vardagslivet som samtidigt pågår på Dalagatan 46. Man hamstrar såpa och ägg och oroar sig över vad Hitler kan tänkas hitta på härnäst, samtidigt som livet pågår med vanliga dagar, födelsedagar och jular. Och även om familjen Lindgren är ganska så privilegierad jämfört med andra, tack vare att de får paket skickade till sig från Astrids föräldrar i Småland med smör och ägg och annat som är hårt ransonerat, förstår man mellan raderna att det också är svåra saker som pågår därhemma.
Så nu brakar det väl samman när som helst. Liksom det brakat samman för mig, skriver Astrid.

jag tänkte att han ”ändå hade fått leva i 53 år”. Så tänker man som artonåring… Karin Nyman

Maken Sture ville skiljas, han hade fallit för en annan kvinna, och Astrids värld svajade. Efter en svår kris bestämmer de sig trots allt för att hålla ihop familjen, men Sture har problem med spriten och dör 1952, bara 53 år gammal.
Karin var 18 år då, när hennes pappa dog. En chock, även om hon hade vetat att han var sjuk.
– Jag visste ju att pappa var sjuk, men inte att det var dödligt. Det var hemskt allting, men jag minns också att jag tänkte att han ”ändå hade fått leva i 53 år”. Så tänker man som artonåring…

Grå period

Även om Karin tycker att hon varit nära sin pappa också, så var det ändå mamma som var närmast.
– Behövde man ett föräldraansvar var det helt klart mamma man gick till.
Krigsåren minns Karin som en ganska ”grå period”. Det var ransoneringskuponger och oro, i huset var det kallt eftersom värmen gick på sparlåga.
– Men vi hade ju öppna spisen i vardagsrummet, den eldade vi ofta i då. Sen på 50-talet gick det inte att göra det längre, då blev det alldeles för varmt härinne om man gjorde det.

Skriverier

Karin tror att Astrid gjorde vad hon kunde för att hålla henne utanför alla problem och bekymmer. Hon minns inte att det var någon särskilt dålig stämning i familjen på grund av Stures alkoholproblem. Äktenskapskrisen har hon heller inga direkta minnen av.
Att storebror Lasse bott hos fostermamma sina första tre år i livet är heller inget hon minns när hon fick veta.
– Det blev accentuerat när Margareta Strömstedt skrev sin biografi om Astrid på 70-talet. Då hakade kvällstidningarna på och skrev saker som ”Astrid Lindgrens okände son”. Jag vet att det berörde Lasse illa. Han tyckte ju inte att han var särskilt okänd.

Astrids säng. Foto: Maria Rosenlöf

Efter att bakgrunden med Lasse kom ut, har många dragit paralleller till alla ensamma pojkar som figurerar i Astrid Lindgrens berättelser. Men själv tyckte hon inte att det fanns någon tydlig koppling till hennes eget liv, menar Karin.

Ingen kändis

I stora sängkammaren som var Astrid och Stures, står en fin gammal barnsäng i gustaviansk stil. Det var i den Karin låg när hon bad sin mamma berätta något om ”Pippi Långstrump”. Och resten är, som man brukar säga, historia. I tioårs-present fick Karin originalmanuskriptet till Pippi Långstrump, som så småningom skulle göra hennes mamma till en världsberömd författare.
– Jag var nog stolt över mamma, så där lite omedvetet. Men det går ju inte att jämföra med hur det är idag, hon var ju inte kändis då på så sätt. Det var aldrig så att mina kompisar förundrades över att just hon var min mamma.
Med åren växte kändisskapet, men Karin har aldrig upplevt det som betungande på något sätt att vara dotter till Astrid Lindgren.
– Jag har haft det väldigt förspänt genom att vara hennes dotter, så då får jag väl stå ut med lite frågor också, säger hon och ler sådär lite finurligt precis som hennes mamma brukade göra.

Vill du också besöka Astrid Lindgrens hem?

Dalagatan 46 ligger centralt i Stockholm, nära Odenplan.
Boka visning och biljett på: www.astridlindgrenshem.se
Visningarna tar 45 minuter och kostar 150 kr.
Det finns hiss, men hemmet är inte anpassat för rullstolar och rullatorer.

Dölj faktaruta
Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2017-01-16
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas