När Ninni Rosenqvist åkte till Juan-les Pins med sin syster i början på 1980-talet för att läsa en seniorkurs i franska hade hon inte räknat med att bli inlåst i ett bankvalv och få ett avsågat hagelgevär riktat mot sig. Ninni har fyllt 101 år men minns händelsen tydligt än i dag. Läs hennes berättelse nedan där hon även nämner kvällen då hon och hennes syster blev bjudna på en drink av en man som beundrade Ingmar Bergman.
Det var en solvarm vårmorgon en fredag i april i den sydfranska staden Juan-les-Pins där jag tillsammans med min syster hyrt en lägenhet nära Medelhavet för att under tre veckor delta i en seniorkurs i franska.
Den friska havsluften blandades med doften av nybakt bröd från bagerier. Denna dag skulle vi ha prov och jag hade lämnat min syster i bostaden för att innan provet besöka ett bankkontor för att ta ut lite pengar till helgen.
Såg inte kassörskan
Vid halv nio kom jag till banklokalen. För att komma in var jag tvungen att ringa på en klocka vid entrén. Jag hade besökt bankkontoret tidigare och var bekant med personalen. Jag blev snabbt insläppt och när jag kom in i lokalen såg jag inte kassörskan bakom disken där hon brukade sitta. Hon var en charmant fransyska, välsminkad med vackra smycken och fin klädsel, alltid leende.
Strax fick jag syn på henne längre in lokalen där hon stod bakom en disk tillsammans med en medarbetare, en yngre man, cirka 25-30 år. Jag vände mig till dem och sa att jag gärna ville ta ut pengar. Kassörskan svarade inte utan såg märkligt stel ut, som en stenstod. Hon log inte som hon brukade.
Medarbetaren log inte heller så jag frågade om jag kommit för tidigt. Jag tog upp mina resecheckar vilket var det man hade som betalmedel på den tiden när man reste utomlands. Bankomater existerade inte och betalkort var mycket ovanliga. Det här var i början av åttiotalet.
Förstod inte vad som hänt
Kassörskan gjorde inga ansatser att flytta över till sin kassaplats så jag tänkte att det var något fel på dem. Jag såg då att det på golvet, längre bort i lokalen låg portföljer och nyckelknippor och plånböcker och tänkte – vad slarviga de är. Jag förstod inte vad som hänt. Jag vet inte hur länge jag stod där men hörde efter ett tag ett klampande starkt ljud. Det kom från en trappa som ledde upp från en lokal under bankhallen.
Där kom en person i jeans, t-shirt och halvöppna kängor. Det var kängorna som lät, som stampade i trappan. Jag uppfattade personen som en ledare för han skrek med en hård hes röst på ett språk som jag inte förstod. Det lät inte som franska. Efter honom kom det tre gentlemän, troligtvis bankdirektören och hans medhjälpare och efter dem ytterligare två män även de klädda i jeans och kängor. De bar en behållare som innehöll sedelbuntar.
Den gravida kvinnan skakade
Ledaren röt åt mig och manade på med ett vapen, kanske ett avsågat hagelgevär, för att jag skulle ställa mig i kö tillsammans med bankdirektören och de övriga. Samtidigt tittade jag på kassörskan och medhjälparen som stod underligt stilla. Det ringde på dörren och en höggravid ung fransyska kom in. Ledaren skrek åt kvinnan att ställa sig bredvid mig. Nu föste de in oss genom en dörr i ett rum, något slags valv där det bara fanns en enda skrivbordsstol och en naken glödlampa i taket. Vi var fem personer som motades in där. Den gravida kvinnan skakade i hela kroppen. Hon var alldeles förstörd och bad hela tiden om vatten. Jag sa åt henne att det inte fanns något vatten. Jag lade en hand på hennes axel för att trösta henne.
De tre männen från personalen viskade böner och upprepade hela tiden – Mon Dieu, Mon Dieu! Ingen talade med någon annan utom jag som talade med den unga kvinnan som bara satt och skakade på stolen. Jag vet inte hur länge vi var inlåsta i valvet, kanske tio, femton minuter. Det var en väldigt otäck stämning. I min handväska hade jag ett vykort som jag skrivit till min chef och hans fru så när jag satt där lade jag till ”inlåst i bankvalv”. Tänkte väl att det var ett förklarande meddelande om något skulle hända mig.
Vapen i ryggen
Sedan öppnades dörren och bankmännen rusade ut och fram till kassörskan. Man larmade nu polisen som höll till i Antibes som låg nästgårds. Man skaffade fram vatten till den gravida kvinnan. Någon ur personalen ringde även till kvinnans make för att han skulle komma till banken. Sedan satte vi oss allihopa kring ett runt bord i väntan på polisen. Den unge bankmannen satte sig mitt emot mig och berättade hur han, när han skulle öppna banken på morgonen hade fått ett, vad han förmodade var ett vapen i ryggen och tvingats släppa in rånarna. Det var bara att lyda order, sa han.
Kassörskan försvann och jag såg henne aldrig mer. Jag vet inte vad som hände med henne. Sedan kom en kommissarie med liten mustasch och cigarett i mungipan. Han bugade och beklagade. I sitt sällskap hade en ytterligare kommissarie och en läkare som tog hand om den gravida kvinnan med det samma.
Fick behålla resecheckarna
Alla fick fylla i ett papper med namn och adress. Vi fick också frågor om vi hade några hälsoproblem, diabetes eller hjärtfel. Jag gjorde en teckning av den mannen som var ledare. De skrattade åt bilden för han hade ögon i hela ansiktet och svart lockigt hår. Han hade ett strängt utseende. Vi fick höra att rånarna hade störtat ut till en vit Peugeot som väntade alldeles utanför. De fick med sig bara 60 000 franc för att kassan skulle fyllas på från huvudkontoret Banque Lyonais klockan elva. Det stod att läsa om i tidningen dagen efter. De tog inte mina resecheckar för det var väl bara småpotatis för dem.
Det tog en stund så jag skulle inte hinna till skolan som började nio. Så småningom gick jag ut. Jag kände mig väldigt konstig men tänkte att jag går till skolan för att förklara för dem vad som hänt. På vägen passerade jag grönsakshandlaren som jag brukade köpa meloner av. Han stod där med en melon i varje hand och frågade om jag skulle ha någon idag. Då kände jag hur chocken kom, det var en bra stund efteråt och jag började gråta. Jag grät och grät och grönsakshandlaren pratade om någon svensk berömd fotbollsspelare. Det var väl för att göra mig glad, antar jag.
Konjak och varm choklad
Han pratade på och jag satte mig på kanten av hans grönsaksdisk. Där satt jag och grät. Jag sa till honom att jag skulle återkomma. Jag skakade i hela kroppen. Jag hade behärskat mig alldeles för länge. Sedan gick jag gatan fram till skolan. När jag kom dit såg de att jag var rödgråten. Den stränga kvinnliga läraren, la professeur sa till någon att skynda ner till bistron och beställa en konjak och en varm choklad åt mig.
Jag fick förklara vad som hänt på min bästa franska vilket gick rätt bra eftersom jag var inne i språket då. Vi skulle ha prov den dagen men jag kände inte för att skriva något prov. Det var många seniorer på kursen och även unga från Tyskland, Österrike, Irland och Tjeckoslovakien. En stor blandning mellan 40 och 60 år. Vi hade testats innan både muntligt och skriftligt för gruppindelning. Jag hamnade inte i bästa gruppen superior utan i moyenne, mellangruppen. Jag hade väldigt trevliga kamrater i samma ålder som jag.
Åkte hem till systern
Jag tänkte på min syster som var i lägenheten och visste ingenting. Därför beslöt jag mig för att snarast gå hem till henne men hon var inte där så jag la mig en stund och vilade. Hon kom hem efter ett tag. Hon hade suttit på en bänk vid havet och njutit av värme och sol. Jag berättade för henne vad jag hade varit med om. Jag hade glömt bort att ta ut pengar till helgen då vi skulle åka på en utflykt tillsammans med några av mina seniorvänner. Vi skulle se Legermuseet i Biotte och hoppades även på att komma upp till Matissekapellet.
Chocken satt kvar i kroppen väldigt länge och efter hemkomsten till Stockholm så, när jag kom in på ett bankkontor tittade jag alltid på golvet vilket jag inte gjort tidigare. Jag skämdes efteråt över att jag inte förstod att det var ett rån, att jag var så dum. Det var på grund av att rånarna hade militärkängor som jag anade att det var något som inte stämde. Det var något marschlikt över klamandet. Jag frågade personalen hur vanligt det var att de rånades. Svaret blev – cirka tio om dagen, i södra Frankrike. Så det var inget märkvärdigt egentligen. Men det var väldigt, väldigt speciellt för mig.
Väldigt trevligt på skolan
Jag ringde hem till min man som sa att det var väl bra att inget värre hände. Det var konstigt att chocken inte kom tidigare. Det var hemskt i valvet med den där lampan. Vi hade i varje fall väldigt trevligt på skolan där de flesta bodde på internat. Vi hade eftermiddagarna och hela kvällarna lediga då vi kunde ses på strandpromenaden.
Där träffade vi en man som hade varit med i en teateruppsättning av Ingmar Bergman i München. Han bjöd mig och min syster på en Calvados för att vi var svenskor och för att han beundrade Bergman så mycket. Vi åkte till Monte Carlo där vi såg ett leksaksmuseum och vaktavlösning vid slottet. Route Napoleon hann vi också med. Ja, det var en händelserik och minnesvärd vistelse.
Ninni Rosenqvist, 101 år, medlem i SPF Seniorerna
