Margit Sandemo – Sagodrottningen har satt punkt
Leva & uppleva | Ett sista porträtt
Margit vid havet. Foto: Joi Grinde

Margit Sandemo – Sagodrottningen har satt punkt

Den svensk-norska författaren Margit Sandemo älskades av tiotals miljoner läsare. Men det dröjde innan kritikerna accepterade henne. När Senioren nyligen träffade henne skrev hon på sin allra sista bok – en historisk skräckroman – hemma i skånska Skillinge.

Tidningen Senioren
Publicerad 2018-09-02
Vi minns Margit
Så sent som i tisdags fick vi den sista lilla biten till fotograf Joi Grindes och journalisten Ossian Grahns fina porträtt av Margit Sandemo – ett citat av hennes nära vän och hjälpreda Binni.
Sen var allt klart för vårt nästa nummers omslagsporträtt.
Att Margit Sandemo var 94 år var inget vi funderade över. Hon var i full fart med att skriva sin sista bok och dessutom hade en norsk spåman sagt att hon skulle leva till hon blev 102 år. Vilket Margit och vi trodde fullt ut på. Tyvärr hade spåmannen fel.
Margit Sandemo gick bort bort i lördags.
Som en hyllning till hennes minne publicerar vi här det som skulle kommit till er i Senioren nummer 7 och som vi var så stolta över.
Vila i frid Margit.
/ Seniorens chefredaktör Kristina Adolfsson

 

Margit Sandemo konstaterar att hon är Skillingebo i praktiken men fjällbo i själen. Den norska vildmarken drar fortfarande i henne som en magnet. Men sedan 2002 bor hon i det idylliska fiskeläget på Österlen i Skåne.

Tidigare levde hon på en fjällgård i norska Valdres.

– Det är för svårt att bo där som gamling, snö ska skottas och det är långt till affären. Fjällen är för yngre människor och jag har blivit väldigt väl bemött här.

Tar längre tid att skriva

Hon är rolig och självironisk, pendlar mellan högt och lågt och intresserar sig på ett personligt plan för någon som hon bara träffat under ett par timmar för flera år sedan.  Vetskapen om att hon föddes strax efter första världskrigets slut förvinner som en flyktig fjälldimma.

– Men det är klart att jag märker att något händer, jag kan inte gå ut själv och det tar längre tid att skriva och hitta namn. Men annars mår jag bra.

Fjällgården

Numera lever hon ensam i en tämligen ordinär tegelvilla. Här är varken speciellt välstädat eller motsatsen. Men ombonat med tavlor som berättar något om ägarinnans långa och omväxlande liv; fjällmotiv, natur och ansikten. I gömmorna finns bleknade foton på fjällgården. Bilder som påminner om somrar för länge sedan när familjen var samlad.

Världsberömda böcker

Skrivarrummet är iordningsställt sedan jag var här sist. Då var alla lediga ytor, inklusive delar av golvet, belamrade med papper och anteckningar. Nu finns här inte bara intellektuellt svängrum utan även fysiskt sådant. Men i hyllorna står fortfarande de världsberömda böckerna. Böckerna om Isfolket som förmodligen är mera kända än sin upphovskvinna. Trots att hon tagits till nåder av samhället som en gång fördömde henne.

Kyrkliga företrädare i Norge hävdade att hennes verk var okristliga och fyllda av synd

Fara för ungdomen

Hon berättar med mörka ögon om hur kyrkliga företrädare i Norge hävdade att hennes verk var okristliga och fyllda av synd, att hon ingått förbund med djävulen. Två biskopsmöten sammankallades i Bergen och vid dem fastslogs att Margit Sandemos litteratur var en fara för ungdomen.

Även kritikernas och journalisternas omdömen träffade henne hårt.

– Mina böcker dömdes ut som simpel kvinnolitteratur, ett totalt nedgörande.

Kunglig medalj

Men sakta har något förändrats och Margit Sandemo sticker inte under stol med att hon är stolt över sitt förtjänsttecken. En medalj som hon mottog av den norska kungen.  Med motiveringen att hon skapat läslust hos unga och förmått dem att ta steget in i böckernas värld.

Trevlig bekantskap

Den högtidliga utdelningen skedde på slottet i Oslo och efteråt fick hon Kung Harald till bordet. En trevlig bekantskap skulle det visa sig.

Jag har fått 60 000 brev från mina läsare Margit Sandemo

– En bra person. För mig är det skönt att få ett offentligt erkännande, men så många vanliga människor har redan gett mig det. Jag har fått 60 000 brev från mina läsare. Jag inte en genial författare men en mycket god historieberättare.

Över 180 böcker

Att hon knäckt koden kan ingen förneka och hon utstrålar proffsets lugna självförtroende då hon berättar om sitt skapande. Deckardrottningar kommer och går, men sagoberättaren Margit Sandemo består. Hon har gett ut över 180 böcker.

Ingen ekonomisk talang

Stundtals har skrivandet närmat sig det övermänskliga, som då hon i ursinnigt tempo färdigställde åtta romaner under 165 dagar medan hon i princip oavbrutet befann sig på resande fot. Men då ett resonemang närmar sig försäljningssiffror och inkomster blir hon lite vag. Pengarna har till största delen försvunnit i samband med dåliga investeringar. Hon säger att ekonomi hör till det tråkigaste som finns och att hon inte har talang för den delen av livet. Ett öde som hon hävdar att flera av hennes nära släktingar delar.

Så många historier tränger på för att bli berättade. Att räkna pengar hinner jag inte med Margit Sandemo

Men ett av hennes barnbarn kan det där med pengar och numera är det han som sköter konton, kontrakt och förhandlingar. Samtidigt är det inte en gåta att någon som har sålt runt 50 miljoner böcker inte kan hålla alla detaljer i huvudet. Speciellt som grunden till författarskapet murades med veckotidningspublicering i följetongsform.

Får hjälp

– Jag har aldrig funderat taktiskt, min välsignelse och kanske förbannelse, är att så många historier tränger på för att bli berättade. Att räkna pengar hinner jag inte med.

Margit Sandemo

Ålder: Blev 94 år.

Bostad: Skillinge, Österlen.

Familj: Tre barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Var gift med norrmannen Asbjørn Sandemo i 54 år innan han gick bort 1999.

Yrke: Författare.

Böckerna: ”Sagan om Isfolket” sträcker sig över fyra århundraden. Tengel säljer sin själ till onda krafter och som straff drabbas en person i varje efterkommande led av det onda arvet. Serien kom ut på 1980-talet och innehåller 47 böcker. Margit Sandemo har skrivit fler serier, bland annat ”Häxmästaren” och ”Legenden om Ljusets rike”, samt en mängd fristående böcker. Nu har hon gett ut 183 böcker som vid millennieskiftet hade sålt i över 37 miljoner exemplar.

Margit Sandemos verk kommer att få nytt liv genom en tv-serie som bygger på bokserien ”Sagan om Isfolket”. Fram till sin död skrev Margit Sandemo på sin 184 bok. Hon uppträdde tillsammans med dramatenskådespelaren Julia Dufvenius som gjort ljudböcker av Margits verk.

Margit Sandemo avled 1 september.

 

 

Röster om Margit

Susanna Asklöf, krögare på Bistro Verandan

– En obeskrivlig krutdam som är rolig, kvick, intelligent och inte minst modern. Hon är så otroligt cool, bestämd och generös – både ekonomiskt och tankemässigt. Det är typiskt att hon ofta vill prova nya rätter. Men jag har en specialare bortom menyn som jag enbart jag serverar henne – mina heta räkor i piri piri.

 

Några snabba frågor:

Bästa resminne: 23 somrar på Island. Ett underbart land som jag har kommit att älska.

Favoritdjur: Egentligen alla djur, djur är min passion och jag tycker bättre om dem än människor. Men jag är hundmänniska.

Favoritförfattare: Tolkien. Som yngre läste jag mycket sagor, speciellt från Japan. Men nu ser jag bara på tv-serier.

Lyssnar på: Tystnaden, den är det vackraste ljud jag vet.

Favoritföremål i hemmet: Min alruna! (en art som hör till potatisväxterna och tidigare tillskrevs magiska och undergörande effekter. red. anm.)

Ångrar: Nej, ånger är bara bortkastad energi.

Övrigt: har bjudit alla bofasta i hembyn Skillinge på resa till Island.

Dölj faktaruta

Emellertid har Margit Sandemo sedan länge hjälp med att sköta tillvarons mera handfasta inslag. Mannen som hon presenterar som sin bästa vän är av svårbestämbar ålder och bördig från Island. Han hälsar efter att ha hjälpt till med en rullator, stryker lätt över pälsen på en överjordiskt söt hund – en Cavalier king charles spaniel som, vad det verkar, är hans och Margits gemensamma projekt.

Hjälpare och vän

Margit böjer sig fram och kontrollerar att den isländske vännens namn blir rätt antecknat – Binni.

– Vi träffades för en herrans massa år sedan då jag var på Island. Han var guide och körde snöskoter och jag tyckte genast att han verkade vara pålitlig och duktig, berättar hon och fortsätter:

– Nu bor han också i Skillinge. Har eget umgänge med sitt gubbgäng, samtidigt som han är min hjälpare och vän.

Lunch på stamkrogen

Det är dags för lunch och Margit Sandemo dirigerar mot sin stamkrog några minuters bilfärd bort. Hennes gamla favoritställe har slagit igen och hon nämner med en humoristisk glimt i ögat att det är ett elände att affärsverksamheters utveckling ska vara kopplade till hennes eget behov av god mat.

– Men jag klagar inte, det här är också bra. Men jag hoppas att de inte stänger. Då måste jag åka till Ystad eller Simrishamn för att äta.

Turistattraktion

Personalen hälsar glatt på henne, de vet redan vad beställningen ska innehålla – räkor i het sås. Och ett glas vitt vin. Någon nämner att en busslast norska turister åker runt i byn och letar efter Margits hus. Situationen är inte ovanlig. I sitt andra, eller snarare första, hemland är den åldrade författaren numera en celebritet. En berättare som nämns i samma andetag som Astrid Lindgren och även har jämförts med de mytomspunna klassiska norska författarna. Astrid och Margit träffades aldrig men den svenska giganten hade ändå stort inflytande över senares författarskap. Om än på ett oväntat vis.

En olycksalig slump

Margit smuttar försiktigt på vinet, tar en klunk till och påpekar försynt för servitören att hon hoppas att såsen är lite mildare än förra gången, sedan säger hon:

– Jo, jag gjorde ju det enorma misstaget att döpa min huvudfigur till Tengel. Då hade ju Astrid Lindgren redan skrivit om tyrannen med det snarlika namnet Tengil i Bröderna Lejonhjärta.

Jag skulle ju aldrig ha gjort något så dumt medvetet.

Hon tystnar och nämner sedan vilken börda det blev för henne att många läsare och kritiker under årens lopp trott att hon tagit onödigt stort intryck av sin svenska kollegas verk.

– Men så var det inte alls. Det handlade om en ren och olycksalig slump. Jag skulle ju aldrig ha gjort något så dumt medvetet.

Läser ingenting

För en gångs skull ser Sandemo dyster på gränsen till uppgiven ut. Det märks att hon funderat mycket på namnlikheten. Att hon förmodligen önskat att hon kunnat resa tillbaka i tiden för att ändra en ond men fiktiv mans namn.

Svaret på frågan om vad hon annars läser, ett försök att lätta upp stämningen, går i moll.

– Ingenting. Sedan namnfadäsen vågar jag inte läsa andras böcker. Jag är rädd att ta intryck, att något ska fastna. Jag tittar på tv.

Planer på filmatisering

Sedan kommer glimten tillbaka. Game of Thrones är hennes stora favorit och hon säger med ny förtröstan att då den serien går att göra visuellt realistisk går också Sagan om Isfolket att filmatisera. Planerna i den riktningen är också långt gångna och ett av de största företagen i branschen står i startblocken för att realisera hennes dröm.

– Eller dröm vet jag inte, men det vore spännande att se mina böcker skildrade i rörlig bild och jag tror att det kommer att bli av om alla bitar faller på plats. Men det är en utdragen process.

Döden är en övergång

Men tid finns det fortfarande tämligen gott om enligt Margit. Döden förhåller hon sig kall inför, en övergång kallar hon den – inte så mycket att bry sig om. Dessutom har den i Norge välkände healern ”Snåsamannen” spått hennes framtid och sagt att hon kommer att bli 102 år gammal.

Den absolut sista

Men dessförinnan ska hon sätta punkt efter sista meningen i sin sista roman. Hon nämner flera gånger att det är kämpigt för henne att färdigställa den 184:e boken i ordningen.

– Jag har skrivit i två år men inte kommit halvvägs. Det är inte likt mig men jag skyller väl på åldern, säger hon och tillägger:

– Det enda som är säkert är att det är den absolut sista.

Det blir en fasansfull skräckroman, något olikt allt annat jag skrivit Margit Sandemo

Följdfrågan är given, vad handlar den halvskrivna boken om? Det är då hon svarar som den födda historieberättaren tar gestalt, en speciell begåvning blir uppenbar. Margit Sandemo sänker rösten en smula, den blir entonig men är fortsatt melodisk och hennes skarpa ögon med glimrande syntetlinser fixerar en punkt bortom krogväggens begränsning. Hon hämtar hem varje ord utan en sekunds tvekan, som om hon läser på en osynlig boksida:

Olikt allt annat

– Det är under slutet av 1700-talet, i min norska hemby Valdres ligger en tolvårig flicka i en lada. Hon förmår sig inte att titta bort från det hemska som sker framför henne …

Efter ytterligare ett halvdussin meningar säger hon med sin vanliga röst:

– Det blir en fasansfull skräckroman, något olikt allt annat jag skrivit.

 

Text: Ossian Grahn
Foto: Joi Grinde

 

Tidningen Senioren
Publicerad 2018-09-02
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.