Hur mycket vet du egentligen om dina vänner på Facebook? Dina gamla klasskamrater, jobbarkompisar eller flyktiga bekanta. Hur har åren varit för dem? Marianne Odelius beslöt sig för att söka upp och intervjua så många av dem som möjligt.
Det hela började med en påtvingad uppsägning.
– Jag jobbade på Norrköpings tidningar och hade gärna fortsatt men när man fyller 67 har de rätt att säga upp en. Och det gjorde de. Även om jag fått hoppa in lite efter det också, säger SPF-medlemmen Marianne Odelius.
Hon satt på en buss på väg till Kalmar och funderade på hur livet skulle bli nu utan ett jobb att gå till? Sitta hemma och göra ingenting kändes verkligen inte lockande.
– Jag gillar ju att prata med folk. Men i själva verket är jag faktiskt ganska asocial och har svårt att ta kontakt med folk spontant.
Det är lättare om man har en anledning, tycker hon. Och kom på den briljanta idén att hon skulle ta kontakt med sina vänner på Facebook, intervjua med dem och lägga upp texterna på en blogg. Människor hon träffat i olika sammanhang. Vissa hon jobbat med, andra hon bott granne med, några hon träffat via barnen och så vidare. Människor från olika tidpunkter i hennes liv och som hon nu ville träffa på riktigt och lära känna bättre.
– Jag har haft en relation till alla mina vänner på Facebook någon gång i livet och det jag tror att jag vill komma fram till genom de här intervjuerna är att se vilka beslut vi fattat som gjort att vi blivit de vi är. Det blir som ett tidsdokument över mitt eget liv också. Jag väver in lite av mig själv i intervjuerna.
Det är väldigt roligt och spännande att upptäcka mer om en människa man känner lite men absolut inte fullt ut.
Den första intervjun gjorde Marianne 2015 när hon gjorde en resa till USA. Som ung bodde hon där en period och har fortfarande kontakt med sin amerikanska värdsyster från den familj hon bodde i då.
– Det är väldigt roligt och spännande att upptäcka mer om en människa man känner lite men absolut inte fullt ut.
När hon kom hem från USA-resan hade hon fått blodad tand och ville göra fler intervjuer. Inga telefonintervjuer, utan riktiga möten, allra helst hemma hos intervjuobjektet. Sitta vid köksbordet och prata över en kopp kaffe.
Hittills har hon gjort drygt 80 intervjuer. Eftersom hon har runt 400 vänner på Facebook finns det en del kvar att göra. Men ambitionen är inte att intervjua alla. Inte dem hon känner riktigt väl, till exempel.
– Nej, det skulle inte kännas naturligt. Dessutom skulle jag veta direkt om de ljög, säger hon och skrattar.
Men det är ett brett spektrum av människor hon träffar. Den yngsta hon intervjuat är 20 år och den äldsta 80.
– Det blir ett sätt att beskriva världen och människorna i den på något vis, säger Marianne eftertänksamt. Jag vill berätta om vanliga människor och visa att de är ovanliga. Eller tvärtom, om speciella människor som faktiskt är ganska vanliga. Så var det när jag träffade Sven Melander som är en gammal klasskompis. Han är ju precis som vi andra förstås.
Ingen av alla dem jag träffat har bara varit en slät figur.
Något som är väldigt vanligt är att människor först säger till Marianne att de inte har något att berätta.
– Men det har visat sig att alla har det. Alla har speciella saker att berätta. Ingen av alla dem jag träffat har bara varit en slät figur.
Det händer att hon blir förvånad när någon hon uppfattat som lite blyg och tillbakadragen kan vara bra mycket mer säker på sig själv när de kommer i sitt rätta element. Det har sällan, för att inte säga aldrig, varit svårt att få folk att prata.
– Jag är inte där som journalist, utan som vän, vilket gör att människor ofta får lättare att öppna sig. Och jag har en liten fallenhet för att intervjua människor som gått igenom svåra saker, kanske för att jag gjort det själv.
Mariannes dotter fick en hjärntumör när hon bara var tio år gammal, och i samma veva fick hennes man också det.
– Vi väckte uppmärksamhet på sjukhuset när jag först kom med min man och sedan kort därefter med min dotter. Det gick bra för min dotter, men dessvärre inte för min man. De erfarenheterna bär jag förstås alltid med mig och de gör att jag vill veta hur andra tagit sig igenom svåra saker.
Tre av intervjuerna som ligger på Mariannes blogg är med pappor som alla tre mist varsitt barn i olika åldrar. De berättelserna fick väldigt många reaktioner, säger hon.
Förutom att intervjuerna ger henne spännande möten med människor och en chans att glänta på någon annans hemliga dörr har det här projektet också gjort att Marianne fått resa mycket.
-Jag har ett barn som bor i Australien och ett i Spanien så det har naturligtvis blivit resor dit och intervjuer med människor jag mött och känt där. Sedan har jag en kusin i Belgien, en kompis i Nya Zeeland, vänner i USA där jag bott, jag har varit i Kanada, Japan, Grekland… och en gång åkte jag till en ö utanför Norges kust, rätt ut i Atlanten bara!
Hon tycker att hon också lär känna sig själv bättre genom intervjuerna och mötena.
– Tänk vilken bekantskapskrets jag har och har haft! Vilka olika människor jag faktiskt känner. Det har gjort mig glad, eftersom det betyder att jag varit öppen för olika människor i mitt liv. Sedan är det också fascinerande att se vad livet gör med oss och hur vi förändras beroende på vad som händer oss. Jag har vänner kvar i Texas, från min ungdom, och flera av dem har blivit rabiata Trump-anhängare. Jag har inte tagit bort dem från Facebook, däremot vet jag inte om jag vill intervjua dem. Jag har inte bestämt mig än. Men de var ju jätteroliga klasskamrater en gång i tiden, nu tror de att allt är en konspiration, att vaccin är farligt och att hela världen försöker hindra Trump från att bli president…
Jag blev nyfiken på honom och det visade sig att han var en känd sångare i Italien idag.
En annan av sina gamla USA-vänner hon lyckats hitta är en kille som var utbytesstudent från Italien och alltid satt längst bak i bussen och spelade gitarr.
– Jag blev nyfiken på honom och det visade sig att han var en känd sångare i Italien idag. Så jag var där och träffade honom, han tyckte att det var jätteroligt att jag sökte upp honom.
För Marianne är målet med projektet tydligt – att hon ska få fortsätta ha roligt. Fortsätta att resa, träffa människor, ta del av deras historier och förmedla dem.
– Men det blir ett fascinerande dokument så vi får väl se vad jag ska göra med det hela. På sätt och vis vore det roligt att ha allt i bokform också så att det inte försvinner.
Bloggen
Bloggen med Mariannes intervjuer heter www.minafacebookvanner.com
Fylld med spännande livsöden och fotografier på de intervjuade.
