Nu vill fler bli lottor

Efter Rysslands invasion av Ukraina har medlemstillströmningen till Lottakåren ökat markant. SPF Seniorerna-medlemmen Ingegerd Hermond har själv varit lotta i 53 år – bland annat som plutonchef i ett underrättelsekompani. Text Anna Liljemalm Foto Linn Bergbrant

Tårtorna står i kylskåpet och festligheterna kan börja. Det hänger gula och blå ballonger från taket och ett förväntansfullt sorl fyller lokalen. Sammanlagt ett 30-tal kvinnor i olika åldrar har samlats här, längst ner i ett höghus med tretton våningar i Vasastaden i Göteborg. Bara en lapp på brevlådan avslöjar att det är Göteborgs Lottakår som huserar här.
En gång om året firas Svenska lottans dag och det dröjer inte länge förrän hela kårlokalen gemensamt sjunger Lottasången. Ingegerd Hermond är utbildningslotta och medlemsrådgivare i Svenska Lottakåren. När hon frågar hur många som har blivit medlemmar efter den 24 februari räcker många upp handen. Inte mindre än 161 av de 350 medlemmarna i Göteborgs Lottakår har tillkommit sedan Rysslands invasion av Ukraina. De flesta nybörjarlottor är i 35-årsåldern.
– Det är väldigt ovanligt med sådan tillströmning på kort tid, säger Ingegerd Hermond.

Lottakåren är en försvarsorganisation enbart för kvinnor. Lottan kan till exempel krigsplaceras i staber och stridsledningscentraler. Hon kan vara fältkock eller underrättelseassistent. En lotta kan också jobba civilt och assistera i samband med allt från skogsbränder till oljeutsläpp. Oavsett om lottan arbetar militärt eller civilt sker allt på ideell basis.
Själv har Ingegerd Hermond huvudsakligen varit flyglotta och jobbat med optisk flygbevakning. Hon har till exempel varit utplacerad i landets 1500 luftbevakningstorn där lottor och manliga värnpliktiga en gång i tiden spanade efter fiendeplan och rapporterade till flygvapnet.

De kallades ibland för tornsvalor, och fungerade som ett komplement till radartekniken som inte kunde uppfatta lågt flygande plan. Tornsvalorna förde också anteckningar om marktransporter.
– Vi satt med kartor och kikare ute i skogen. Alla fynd rapporterades in via telefonledningar som flygvapnet hade abonnerat. Varje torn var bemannat av åtta personer så det var en enorm organisation. Det var en spännande tid! säger Ingegerd Hermond.
Hon letar fram några gamla fotoalbum. På en bild poserar hon iförd blå klänning med vit krage och vita manschetter. Ett av hennes allra första uppdrag var att delta i en övning i ett bergrum i Kallebäck.

– Det kan jag berätta om nu för det är inte hemligt längre. Jag tror att man har förseglat berget vid det här laget. Vi övade hur som helst på en kärnvapenattack och alla dörrar var speciella stötvågsdörrar. Vi satt där inne och räknade på vindriktning och utbredning av det här fiktiva molnet, säger hon.
Sedan dess har klänningen skrotats till förmån för den kamouflagefärgade uniformen. Själv har Ingegerd Hermond utbildat sig så långt det går inom sin tjänstegren, hon har gått en internationell stabsassistentkurs och deltagit på flera internationella övningar. Hon har varit förbundslottachef och suttit med i Lottakårens överstyrelse. Genom åren har hon också utvecklats som person.
– Jag var blyg förut, men nu älskar jag att stå och prata inför folk. Lottakåren har lärt mig mycket, säger hon.
Hon blev lotta när hon var 27 och i år gör hon sitt 53e år i organisationen. Oväntat nog började allt med ett dejtingprogram i tv.

Ingegerd Hermond kommer från början från Mariestad och var distriktsmästare i höjdhopp när det begav sig. Så småningom flyttade hon till Göteborg för att gå en sekreterarutbildning och blev sedan anställd på en resebyrå. En höstdag 1971 fick hon i uppdrag att hjälpa till att ordna en resa som skulle vara första pris i detjtingprogrammet Första ögonkastet. Det vinnande paret skulle belönas med en resa till Italien.

En grupp som är sammansatt av både äldre och yngre fungerar bättre

Efter att ha pratat en stund blev Ingegerd, som då hette Gustafsson, övertalad av skriptan att själv medverka i programmet. Exakt hur det gick till minns hon inte. Hon var blyg och önskade specifikt att inte paras ihop med någon som var för pratsjuk. Hennes första intryck av Björn Hermond var att han pratade mycket. Väldigt mycket.
– Men han var spännande. Han var löjtnant i flygvapnet. Jag hade följt med min pappa och skjutit på skjutbana när jag var yngre och tyckte också att det var roligt att skjuta ekorrar på Liseberg. Men kär blev jag först några månader senare när vi seglade, det regnade in och jag fick låna torra kläder av honom, säger hon.
De gifte sig och Ingegerd gick med i Lottakåren 1969. Hennes make utbildade flyglottor på Gotland och det hade gjort henne nyfiken. Så småningom blev hon själv instruktör inom den optiska flygbevakningen.

Hon har också varit plutonchef i Göta hemvärns underrättelsekompani där hon basat över såväl kvinnor som män. Hon visar sin kamouflagemönstrade fältuniform, tre guldfärgade stjärnor på kragen skvallrar om hennes militära grad.
– Jag var löjtnant tidigare, men nu är jag kapten. Det är fortfarande ganska ovanligt med kaptener i Lottakåren. Jag är stolt över att vara en av dem.
Svenska Lottakåren bildades 1924 efter inspiration från den finska motsvarigheten i grannlandet. På den här tiden var det förbjudet för svenska kvinnor att göra värnplikt och de allra första lottorna fick nöja sig med att sy eller laga mat. Med tiden fick de allt mer kvalificerade uppgifter inom armén, marinen och flygvapnet. Inte minst under andra världskriget då männen behövdes i fältförbanden.

Som mest hade Lottakåren 110 813 medlemmar år 1943. Därefter har medlemsantalet sjunkit successivt och utvecklingen beror förstås på att Sverige inte har upplevt något direkt hot på mycket länge. En annan viktig förklaring är att svenska kvinnor i stor utsträckning börjat lönearbeta och därmed inte fått lika mycket tid över för frivilligt försvarsarbete.
Nu, nästan ett sekel efter att Lottakåren bildades, är lottorna försvinnande få. I hela landet handlar det sammanlagt om nästan 6000 kvinnor. Det har beskrivits som en krympande armé, men kanske bidrar Ukrainakriget till ett bestående trendbrott.
Efter Rysslands invasion av Ukraina har medlemsantalet i landets frivilliga försvarsorganisationer ökat rejält. Sammanlagt finns det 18 civila och militära frivilliga försvarsorganisationer, och Lottakåren är i gott sällskap med exempelvis Röda korset och Bilkåren.
Ingegerd upplever också att lottorna blivit allt mer respekterade. Lottan är till exempel känd som en utmärkt organisatör. Under skogsbranden i Västmanland 2018 satt många lottor i staben och höll koll på vilka fordon som parkerats var, hur länge människor jobbat och var de befann sig.
I dag är det fullt möjligt för kvinnor att göra värnplikt på lika villkor som männen. Ändå är Ingegerd Hermond övertygad om att det fortfarande behövs en försvarsorganisation enbart för kvinnor.

Lottakåren har som ambition att stärka och utbilda kvinnor inom ett område som av tradition har dominerats av män. Även om jämställdheten har ökat med åren finns det en del kvar att göra. Varje dag arbetar cirka 24 000 personer inom försvarsmakten, men bara 22 procent är kvinnor. Bland officerare och specialistofficerare är andelen ännu lägre. Där handlar det om 7 procent kvinnor.
– En grupp sammansatt av äldre och yngre fungerar bättre än en grupp som är mer homogen. På samma sätt får du en bättre sammansatt grupp om det finns både kvinnor och män. Vi lottor behövs fortfarande som ett komplement, säger Ingegerd Hermond.

Kommentera