”Berndt är med mig hela tiden”
Relationer | Sorg
Birgitta Jonsson Foto: Ulrika Palmcrantz

”Berndt är med mig hela tiden”

Om några veckor har det gått fem år sedan Birgitta Jonssons man Berndt gick bort. Då ska hon publicera några minnesord i Dagens Nyheter. »Minnen lever vidare. Din för evigt, Birgitta« ska det stå.

Publicerad 2014-12-07

– Jag satt här ute och mediterade innan du kom, och då kände jag hela tiden att han var med mig. Jag är inte religiös, men jag känner tydligt att han är med mig. ”Vad har du nu hittat på, Lilla Råttan”, sa han.

Birgitta och Berndt träffades när de var lite över tjugo och pluggade i Göteborg. De gifte sig och fick båda bra jobb i Stockholm. De köpte ett landställe på Väddö, och firade åtskilliga somrar, jular och påskar ihop där. De har fjällvandrat i Sarek, seglat i Grekland och Turkiet, gjort resor ihop men också haft massor av mysiga hemmakvällar med tända ljus och varsitt glas vin.
– Han var min livskamrat, min bästa vän, min mentor – han var mitt allt, säger Birgitta.
2007 upptäcktes ett växande födelsemärke på Berndt bröstkorg, som gjorde att allt fick en vändning ingen kunnat ana.
– Det var malignt melanom. De tog bort födelsemärket och några lymfkörtlar för att se om det hade spridit sig. Det hade det, säger Birgitta.

Lite av ett spel

Operationer och tuffa behandlingar med cytostatika och strålning följde.
– Berndt kämpade på. Han visade inte för mig om han kände ångest eller så, jag tror att vi spelade lite av ett spel för varandra. Han visste hur förtvivlad jag skulle bli.
Det sista de gjorde tillsammans sommaren 2008, var att bygga ett litet vedhus. Framåt hösten blev Berndt tröttare, men repade sig en aning och orkade med en resa till Spanien i januari 2009. I februari blev läget akut, och i mars fick Berndt en plats på ett hospice i Täby. När han fick höra det tittade han upp på Birgitta och sa ”ska du lämna bort mig?”
– Men han förstod att det var nödvändigt när de förklarade för honom hur mycket vård han behövde. Och det var fantastiskt fint där, de hade en trädgård med blommor och syrener. Dagen innan han avled var vi därute till långt in på eftermiddagen. Det sista han sa, och han fick så knallblå ögon då eftersom han tittade upp mot himlen, var ”fåglarna, fåglarna”.

Handlade om att överleva

Den natten satt Birgitta fullt påklädd bredvid Berndt. Hon höll hans huvud mot sitt bröst och viskade ”nu tar vi det lugnt”. När han tog sitt sista andetag tittade hon instinktivt upp mot klockan på väggen, gammal barnmorska som hon är. Klockan var 12.15.
– I efterhand förstår jag inte att jag klarade det. Berndt var död, mitt allt. Det var fruktansvärt att packa våra två små väskor och åka därifrån, utan honom. Det hade känts som om vi var på ett hotell eller något, och snart skulle åka hem.
Den första tiden handlade om att överleva. Birgitta försökte leva på som vanligt, även om hon befann sig i chock.
– Jag grät och grät, och pratade med Berndt hela tiden. När hösten kom hade jag som tur var ett arbete att komma tillbaka till, och jag jobbade som en iller. Det hjälpte. Jag pratade och jobbade. Det var det råd jag fick av en man som blivit änkling, han sa ”prata, prata, prata och arbeta, arbeta, arbeta”.

Birgitta säger också att hon haft ”lyckan” att gå och prata med en psykolog regelbundet.
– I juli förra året sa han plötsligt till mig att han uppfattade det som att jag hade börjat leva mitt liv. Något hade äntligen hänt. När jag gick ut därifrån kände jag mig nästan euforisk.
Hon beskriver det som att hon har tre ben att stå på. Det första benet är hennes egen styrka. Det andra är dialogen hon ständigt har med Berndt. Det tredje är hennes ”hjälpare”, det vill säga de släktingar, grannar och vänner hon mår bra av och som hjälper henne när det känns tungt.

Att gå från tvåsamhet till singelliv vid 67 års ålder, efter 43 års äktenskap, kan inte beskrivas som något annat än en enda stor identitetskris, menar Birgitta. Och jobbet man har att ta sig igenom den sorgen och smärtan, det kan ingen göra åt en. Man måste göra det själv, men också våga be om hjälp när det känns svårt.
– Jag känner mig trygg med min ensamhet nu. Jag har det bra, jag är inte rädd längre.

Text och foto: Ulrika Palmcrantz

Birgitta Jonsson

Ålder: 72.
Bor: Lägenhet i Norrtälje och sommarhus på Väddö.
Gör: Jobbar som organisationskonsult. Var tidigare barnmorska/sjuksköterska och chef på Kvinnokliniken på Huddinge sjukhus i 18 år.

Birgittas råd till dig som blivit ensam
* Skaffa hjälpare, ett nätverk av människor som du kan lita på.
* Ta initiativ själv, sitt inte och vänta på att andra ska göra det.
* Lyft luren och ring någon när du behöver. Prata, prata, prata.

Dölj faktaruta

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas