”Ensamheten är svår att tala om”
Foto: Colourbox
Relationer | Så sörjer vi

”Ensamheten är svår att tala om”

Artiklarna om sorg har fått många läsare att dela med sig av sina erfarenheter. "Jag har en himmel som är för oss båda. Det räcker", skriver "Alfred".

Publicerad 2014-12-15

När Veteranens artikel där Birgitta Johansson intervjuas om hur hon hanterar sorgen efter sin make publicerades strömmade kommentarerna in på Facebook. Många är de läsare som själva upplevt förluster, sorg och saknad. Många har också det gemensamt att vännerna dragit sig undan när man behöver dem som bäst.

Kommentarerna här nedan är hämtade från Veteranens Facebooksida, där du kan läsa ännu fler. De är i vissa fall kortade och redigerade.

”Miste min man för 4 månader sen. Var gifta i 46 år. Saknaden nu vid juletid är obeskrivlig.”
Monica

Bra att frågan tas upp och att våga dela med sig av känslorna. Blev själv ensam för 9 månader sedan efter att vi levt tillsammans i 48 år och arbetat tillsammans i över 40 år. Hon var sjuk i 4 år i ALS. Nu efteråt är jag tacksam för att hon fick som hon ville och fick vara hemma hela tiden och slutligen få somna in i sin egen säng. Nu är det tur att jag har ett arbete kvar som engagerar för det har blivit stilla och tyst i huset. Jag har försökt att återuppta en del av de aktiviter som jag gjorde före sjukdommen och det är skönt att umgås utan att behöva förklara hur man mår. När jag är hemma och ensamheten gör sig för påträngade läser jag på en skylt som jag har uppsatt och tänker på alla år som vi fick tillsammans och hur bra vi hade det. ”Gråt ej för att jag är borta, gläds åt att jag funnits.”
Sune

”Det är tufft. Var gift i 53 år och är nu ensam sedan ett år. Ensamheten är värst. Jag har tappat lusten att göra något. Sitter och tittar på tv, tänker på när han somnade in. Livet är tomt.”
Eva

”Ja säg hur går man vidare. Miste min livspartner för snart två år sedan efter 40 år tillsammans. Har aldrig varit så ensam som nu. Vad är det med folk? Jag har ju ingen smittsam sjukdom.”
Kurt

”Det finns bara ett sätt, ta en dag i sänder.”
Britt-Louise

”Det är så märkligt att cancern härjar i så många familjer. Just när man skulle ha det bra så kommer den och så är man ensam. Ibland känns det som om man aldrig ska planera någonting utan ta dagen som den kommer.”
Anita

”Känner igen mej i artikeln efter 54 års äktenskap och 3 års ensamhet. Du ger kloka råd. På samma sätt har jag överlevt men det är tungt ibland. Då måste jag gå tillbaka till allt roligt vi haft, läsa dagboken och breven men också vila i sorgen.”
Birgitta L

”Efter att min man gick bort i cancer bestämde jag mig för att leva vidare och inte gräva ner mig i sorgen. Sorgen och saknaden finns ju alltid där ändå. Gav mig ut på nätet och har nu funnit en ny kärlek. Vi har köpt ny bostad tillsammans och reser så ofta vi kan. Min sambo har också mist sin hustru i cancer så vi har likartade erfarenheter. Vårt motto är att ta vara på varje dag som ges.”
Birgitta

”Vet hur det är. Saknaden kommer alltid att finnas där, men man lär sig att leva med den. Men det är inte lätt alla gånger!”
Lars

”Jag känner igen mig och det svåraste har varit att finna min egen identitet, mina egna drivkrafter och att orka vårda de nära o kära som alltid finns där. Har som tur är inte varit rädd för att prata och alltid vågat visa mina tårar och också försökt förklara varför jag gråter. För gråten kan komma i de mest konstiga situationer när minnesbilder dyker upp. Idag efter 14 år kan jag skratta mitt i gråten eftersom glädjen över minnena är större än sorgen. Saknaden är fortfarande stor men sorgen förändras, livet går vidare och precis som du skriver så är det bara jag själv som kan ta mig vidare o försöka förvalta det på bästa sätt.”
Lena

”Jag har varit med om samma sak, men har barn och barnbarn så det finns alltid glädje i livet! Man får se framåt och låta det som varit bli ett minne. Det tar tid, men det det går!”
Lena

”När vi fick beskedet om Gunnels hjärntumörer – ”vi känner inte till någon bot just nu” – frågade vi oss vad händer? Vårt budskap till varandra blev, res och lev! Jag tror Mikael Wiehe med låten Du finns kvar gav ett dolt budskap. Många år efter det att Gunnel gick bort somnade jag varje natt till den låten. Vi hann med flera ljuvliga reseupplevelser också. Som ängel har jag besök och ängeln kysser mig. Kyssar som jag känner igen!”
Lennart

”Jag har en himmel som är för oss båda. Det räcker.”
Alfred

”Jag gick och gick, som ett duracellbatteri. Året efter gick min äldsta dotter bort, och jag bara gick och gick. Jag var tvungen att ta hand om vårt eget dödsbo och min dotters, och jag bara gick och gick. Så måste jag flytta, och jag gick och gick. Jag går fortfarande efter tio år, men det är tomt på känslor. Alla känslor är väl nerpackade. Tar jag upp dem kvävs jag.”
Kerstin

”Stödet finns hos de verkliga vännerna och hos släktingar (som finns när det verkligen behövs.) Människan är ingen ensamvarg (även om vi tror att ensam är bäst.) I gemenskapen finner vi meningen.
Anders

”Min man avled för lite över två år sedan. Jag är mycket tacksam för den tid vi fick tillsammans. Vi hade ett mycket fint förhållande, och nu vill jag hedra hans minne genom att gå vidare. Jag försöker fylla tomrummet med en massa aktiviteter, men det fungerar inte. Jag är 69 och har blivit en gammal kvinna. Jag förstår att den enda som nu kommer att röra vid min kropp (men inte min själ) är ett stressat och underbetalt hemtjänstbiträde och att jag borde vara gladocktacksan för att jag fortfarande klarar mig relativt bra och inte har ont. Jag har så mycket att vara gladocktacksam för, men jag hatar själva den ordkombinationen. Jag vill fortsätta leva, jag är hungrig på närhet och kärlek, men det finns inte längre att få för mig. Jag är en krutdurk av ilska. Nu går jag i korttidsterapi och det talas om att jag måste släppa fram min sorg – men man kan väl inte börja gråta efter så lång tid. Hur mycket man än pratar får man aldrig den älskade tillbaka…”
Rosie

”Det är inte så lätt att stå ensam efter 46 år. Känner mig halv.”
AnneMarie

”Sorgen finns kvar efter min käre Ingemar. Han finns med mig. Det är nu tretton år sedan han dog efter drygt trettio års äktenskap. Sorgen delas av barn och barnbarn och att inget av våra sju barnbarn fick träffa honom är ytterligare en sorg. Jag är omgift och älskar min nuvarande make. Jag är lycklig, men sorgen och smärtan finns med mig.”
Ulla-Britt

”Jag sörjer var enda dag. Det är tungt och saknar min älskling så mycket.”
Jukka

”Cancern är förskräcklig. Jag miste min make efter 39 år tillsammans. Att ta sig genom detta är en pärs som man inte önskar någon annan, men med rätt hjälp går det har gått. Två år nu. Tomheten finns alltid kvar.”
May

”Sorgen måste få ta den tid det tar! Man måste igenom hela resan. Saknaden får man lära sig leva med! Låt det ta tid.”
Tommy

”Oj vad jag känner igen mig. Jag miste min älskade make och vän efter 44 år tillsammans, två underbara barn och fem barnbarn. Han fick reda på att han hade en tumör fredagen före jul förra året och levde i tio veckor till, sedan var han borta. Saknaden är så enormt stor.
Han var precis fyllda 60 år och jag 59 men tyckte vi hade halva livet kvar. Vi hade stora planer för framtiden, många resor. Den nya motorcykeln som var beställd fick han se två gånger.
Som många av er säger så är ensamheten svårast. Han var min älskade och vän, vi gjorde allt tillsammans. Många vänner tycker det är jättejobbigt och har dragit sig undan vilket är sorgligt. Det är ju nu i denna svåra stund som vännerna ska finnas vid ens sida. Men man har ju bara två alternativ, lägga sig ner och dö själv eller leva vidare, så det finns egentligen bara ett.
I varje beslut jag tar tänker jag på hur min man skulle ha gjort. Han var positiv, allt gick att lösa. Så jag måste ju leva vidare i denna svåra situation har ju barnen och barnbarnen. Måste ju göra det bästa av livet trots allt.”
Toril

”Sorgen och saknaden finns alltid i bakgrunden, hur man än försöker.”
Carina

”Det gäller att bestämma sig för livet! Alla har sin historia. Det är nu tio år sedan min man gick bort 57 år gammal. Men han hade en svår cancer då vi var unga och barnen var små. Han blev frisk från sin cancer och fick 20 år till, han fick se sina barn växa upp och fick en fin död i ett Aorta-bråck. Som att blåsa ut ett ljus. Min enda bön var att han skulle få leva tills barnen var vuxna. Det fick han, jag känner stor tacksamhet!
Nu njuter jag dubbelt, även av de barnbarn han aldrig fick uppleva.”
Marian

”Livet är ingen för givet, Vi vet inte när vi drabbas av sorg.”
Ulla

”Man har två alternativ: att bara lägga sej ner och inte bry sej om nått, eller att försöka kämpa för sin och övriga familjens skull. Jag har valt min familj, som är det bästa stöd man har, och en terapeut som extrahjälp. Nu försöker jag själv hjälpa människor i kris.”
Elsie

”Det är viktigt att omgivningen inte tystnar och försvinner. Jag upplevde att det blev tyst runt om mig. Människor vågade inte fråga hur jag mådde.”
Elisabet

”Det är lätt att säga att man inte ska låsa in sig, men vissa har inte energi till någonting annat den första tiden…”
Torsten

”Sorgen finns där alltid men minnerna finns alltid att trösta sig med. Det är snart 1 år sen min fru gick bort i cancer.”
Tommy

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2024 Senioren - När insidan räknas