Ensamhetschocken
Relationer | TEMA SORG

Ensamhetschocken

Att förlora sin livskamrat är inte bara smärtsamt. Det är direkt farligt. Nästan ingen annan påfrestning kan mäta sig med den. Ändå står sjukvården ofta helt handfallen.

Publicerad 2011-10-27

I snart tio år har psykologen och äldreforskaren Agneta Grimby vid geriatriken på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg förgäves försökt få upp politikers och beslutsfattares ögon för änkorna och änkemännen.
Redan 2002 slog hon larm i Läkartidningen – och kvällstidningarna hängde på: »Sorg är lika dödligt som cancer«.
Och – nej, det var ingen överdrift. För forskning visar faktiskt att risken för dödlighet bland människor som sörjer är lika stor som bland dem som har cancer.
Forskarna kallar det stress: psykisk, fysisk, social och inte minst existentiell stress.
Hur vi klarar av den belastningen beror förstås på vilka vi är, och vilka som finns i vår närhet. Hur grundtrygg är jag? Och hur mycket stöd får jag av min omgivning?
Hurdan relationen med den döde var spelar också in, liksom hur själva dödsfallet gick till. Kom det plötsligt – eller var partnern sjuk en längre tid innan han dog?

Döden kommer som en chock
Det första halvåret efteråt brukar vara värst. En änka som deltog i Agneta Grimbys forskning berättar:
– Jag kan inte ta mig för något vettigt, allt här blir liggande. Läser inte tidningen och ser på tv utan att egentligen tänka på vad jag tittar på. Där är förresten bara elände, jag har ju mitt eget.
Döden är förstås ingen överraskning för någon. Särskilt inte om man redan har levt ett bra tag. Ändå kommer den för det mesta som en chock.
Den som blir kvar kan känna sig oerhört ensam och övergiven. Depression är inte ovanligt. Man gråter, oroar sig, är lättirriterad, känner sig förvirrad och trött, har skuldkänslor, får svårt att sova.
Det går åt mycket energi till att anpassa sig till den nya situationen.
En kvinna uttryckte det så här:
– Det kändes som om jag höll på att tappa förståndet. Jag kunde inte gråta på min mans begravning. Inte en enda tår. Efteråt fick jag höra att alla undrade om jag inte sörjde Bengt. Det var gräsligt. Men gråten kom inte förrän efter ett halvår.
Ja, först när man till fullo insett vad som har hänt kan man börja sörja.
– Samtidigt pågår ett arbete med att finna vägar, så att tillvaron kan bli så hel som möjligt igen, säger Agneta Grimby. Den tid som går åt till detta reparationsarbete är olika lång för olika personer. Hur det blir hänger samman med den betydelse som den förlorade haft i ens liv.

Begreppet »arbete« är inte taget ur luften. Att kämpa sig igenom sorgens olika faser är verkligen en mödosam uppgift. I början är det vanligt att man inte orkar ta in att personen faktiskt är död. Man förnekar. Sen kommer ofta en period av stark längtan, man vill få tillbaka sin älskade.
Den amerikanska journalisten och författaren Joan Didion, som hastigt blev änka för några år sen, har skrivit om det, hur hon inte kan ge bort sin mans skor, för att hon innerst inne hoppas att han snart ska komma tillbaka. Och då behöver han ju sina skor!

Teaterpjäs om sorg och saknad
Under våren har Didions pjäs Ett år av magiskt tänkande, som bygger på boken med samma titel, spelats på teater Galeasen i Stockholm. På en praktiskt taget tom scen, med fönster ut mot Skeppsholmen där livet pågår precis som vanligt, sitter skådespelerskan Ingela Olsson, ensam.
Kvinnan hon spelar hade varit gift i 41 år med John Gregory Dunne, också han författare, när han helt plötsligt föll ihop, dagen före nyårsafton 2003. Hjärtattack. Döden är omedelbar.
– Det kan verka länge sen, men inte om det är dig det händer, säger hon. Och det kommer att hända dig. Detaljerna kommer att vara annorlunda, men det kommer att hända dig.
Joan Didions uppfattning är klar: Det finns inget »bra« sätt att handskas med allt det vi förlorar.
Ändå kommer ju de allra flesta gradvis tillbaka till livet. En del känner sig till och med stärkta efteråt.
Men för mellan fem och tio procent är sorgen så överväldigande att den inte går över. De drabbas av så kallad komplicerad sorg, alltså sorg som är så djup att man helt tappar livsmodet.
– I Sverige tycks man ha glömt den här riskgruppen i många bemärkelser, skrev Agneta Grimby i sin debattartikel. Man blundar och hoppas att problematiken ska gå över. Och det gör den ofta – människan dör i förtid!

Man blundar och hoppas att problematiken ska gå över
Sedan hennes första larmrapport har inte mycket hänt, tyvärr. I Göteborgstrakten har visserligen olika promenadgrupper startats, för att få sörjande män och kvinnor att komma utanför hemmets väggar. För så är det ju: motion hjälper.
– Men det är också väldigt viktigt att få uttrycka sina känslor, understryker Agneta Grimby. Att få »tömma sig«.
Vart kan man vända sig? Var hittar man någon som orkar lyssna?
– Oftast inom familjen. Även om det inte alltid är det bästa. Barnen har ju sin sorg, som ser annorlunda ut. Och i telefonkatalogen finns ingen rubrik som heter »sörjandestöd«! Men det borde det förstås göra.
Agneta Grimby jämför med Storbritannien:
– De ligger ljusår före oss. Där finns det speciella stödorganisationer för sorg, som till exempel i London har mottagningar i så gott som varje stadsdel där man kan få kostnadsfri rådgivning. Och vid svårare sorg: professionell behandling.
Den engelska modellen är finansierad i första hand av privata donationer.
– Här i Sverige möter man motstånd så fort något belastar samhället med kostnader, säger Agneta Grimby.
Men forskning visar: adekvat stöd till änkepersoner skulle på sikt vara lönsamt – eftersom obehandlad sorg så ofta leder till plågsamma och för samhället dyra sjukdomstillstånd. Det skulle också rädda liv.

Text  Catarina Baldo Zagadou

Foto Örjan Björkdahl

Ensamma

Så många blir ensamma
30 000 blir änkepersoner varje år. 2010 blev drygt 9 000 män änklingar i Sverige. Mer än dubbelt så många kvinnor – 19 900 – blev änkor.  De allra flesta (fyra av fem) var över 65 år.
Totalt är alltså antalet nyblivna änkor och änklingar i vårt land lika många som innevånarna i en stad som Örnsköldsvik. Och då har vi inte räknat alla sambor som förlorat sin partner,  det finns nämligen inga siffror på hur många de är.

Förtida sorg plågsam
Redan när sjukdomsbeskedet kommer börjar många kvinnor sörja, det visar flera undersökningar. Och den här föregripande sorgen kan vara minst lika svår som den »vanliga«.
I en enkät bland 1 000 änkor i Sverige visade det sig att nästan varannan tyckte att tiden före själva dödsfallet var den allra jobbigaste.
Bland änkorna i den landsomfattande undersökningen var det också vanligare att ta lugnande medel innan maken hade dött än efteråt. Var tredje sa att hon dövade smärtan med alkohol.

Änkesyner vanliga
– När Arvid hade varit död och begraven sedan i tre månader, så satt han en kväll plötsligt där bredvid mig i sin gamla, vanliga fåtölj framför tv:n. Precis som förr!
Så berättar en kvinna som deltog i Agneta Grimbys änkeforskning. Undersökningar visar att så kallade änkesyner är mycket vanliga. Så många som åtta av tio är med om detta.
De vanligaste förnimmelserna är att man känner att den andre är närvarande, att man talar med, ser eller hör den döde.

Dölj faktaruta

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.