Lämnad av barnen
Relationer | Relationer
Foto: Colourbox

Lämnad av barnen

Familjekonflikter är svåra att handskas med. Men när vuxna barn och föräldrar inte kan umgås är det ingenting annat än en tragedi. Vi har träffat tre personer som hamnat där.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2017-01-26

Om vuxna barn och föräldrar har en svår relation, hur ska de göra? Kan det vara rätt att bryta kontakten? Vi frågade Liria Ortiz, psykolog och psykoterapeut.
– Man måste känna efter hur mycket det ”kostar” att ha relationen, det vill säga hur smärtsam den är. Det är ett mycket stort beslut att bryta definitivt med en förälder eller ett barn, därför kan det vara bra att man åtminstone sätter upp en tidsgräns till en början om man bestämmer sig för att man inte vill ha kontakt. Hur man än gör är det ett beslut som kommer att påverka fler än en själv. Det sätter sina spår i en familj.

– Men samtidigt är det så att om man tycker att man har försökt allt och känner att man mår väldigt dåligt varje gång man träffar sin förälder eller sitt vuxna barn, kan man komma till en punkt då det känns som rätt beslut att inte träffas. Häri ligger också att man måste ta hand om sig själv, kanske acceptera situationen som den är och ändå leva sitt liv. Att släppa taget, men det betyder inte att smärtan kommer att försvinna, det är viktigt att komma ihåg.

Det bästa man kan göra är att ändå lyssna, och inte skjuta ifrån sig. Liria Ortiz, psykolog

Om man är förälder och ens barn inte vill träffa en, hur mycket ska man försöka räcka ut en hand för att återuppta kontakten?
– Det viktiga är att man inte fastnar i samma hjulspår om och om igen. Om man har försökt ringa ett oändligt antal gånger och inte får svar kanske man ska tänka nytt. Skriva ett brev till exempel. Berätta hur man känner och att man gärna vill ha kontakt. För blir det hela tiden på samma sätt man försöker få kontakt, kommer det vuxna barnet känna ännu mer ovilja varje gång telefonen ringer. Man ska försöka tänka igenom vad man redan gjort, vad som inte fungerat, och om det finns något annat man kan försöka göra.

 

Att som förälder bli anklagad för att ha gjort ”fel” är svårt. Om man inte förstår vad man gjort för fel, hur kommer man vidare?
– Det är vanligt att föräldrar inte förstår varför barnen tar avstånd. Många är låsta i uppfattningen ”jag har inte gjort något fel”. Och ju mer de känner så, desto mer känner barnen att de inte blir förstådda, det blir som ett moment 22. Det är naturligtvis helt olika orsaker i olika fall, men en gemensam nämnare är ändå att man inte upplever sig ha fått det man skulle ha behövt. Om man som förälder inte har varit medveten om det, är det bästa man kan göra att ändå lyssna, och inte skjuta ifrån sig.

Text: Ulrika Palmcrantz

Nedan får vi ta del av tre berättelser där det skurit sig mellan föräldrar och barn.

Birgitta 80: ”Min son hade förvandlats till en demon”

Det är jobbigt att berätta om det här. Jag gör alltid mitt bästa för att förtränga det och hålla det ifrån mig så gott det går. Börjar jag tänka för mycket på det kan jag inte sova på nätterna, tankarna mal.
Jag är så fruktansvärt ledsen över att det ser ut som det gör. Min äldsta son och jag har inte haft kontakt på tolv år nu. Det började när han skilde sig från sin dåvarande fru, och han tyckte att jag tog hennes parti. Hon ringde mig och grät över saker han sagt och gjort, att han var så elak. Och jag förstod henne verkligen, för min son hade utvecklat ett precis lika sjukligt svartsjukt beteende som sin egen pappa. Tänk att den lille gullige killen kunde bli en sån demon!

När sonen var i 14–15-årsåldern skilde jag mig från hans och syskonens pappa. Vi hade fyra barn tillsammans, men äktenskapet var hemskt. Han var svartsjuk och arg, fick för sig saker hela tiden. Var vi ute någonstans och jag pratade med någon som var trevlig blev det ett helvete när man kom hem. Skilsmässan var svår, men också en befrielse. Min äldsta son var väl i en känslig ålder då. Och så var han egensinnig. Sa man åt honom blev han alltid så otroligt stött och arg. Syskonen frågade om lov om olika saker, men han bara gjorde, han frågade aldrig. Som vuxen hade han alltid svårt att hålla fast i tjejerna han träffade. Det ena förhållandet efter det andra sprack, för att han blev så svartsjuk och elak. Han tyckte alltid att det var andra som gjorde fel, men eftersom det hela tiden upprepade sig borde han kunna förstå att det hade något med honom själv att göra också.

Han sa att ”det här var sista gången vi talades vid

När han skulle skilja sig från första frun var hon gravid. Han ringde och gormade och sa att jag tagit hennes parti, och att han visste att jag sagt saker om honom till henne. Jag sa att jag inte tog någons parti, bara det ofödda barnets, som inte bett om att få bli född. ”Det har inte jag heller!” skrek han då. Jag förstår ju att han också mått dåligt över allt, men det har varit omöjligt att nå honom eller ens resonera med honom. Han sa att ”det här var sista gången vi talades vid”, och så la han på. Sedan dess har jag sett honom vid hans brors bröllop, då sa han kanske hej, men inget mer. Jag har bjudit honom till födelsedagar och annat, skickat kort till hans födelsedag och namnsdag i alla år, men till slut tröttnar man ju. Han vill inte ha kontakt.

Ett tag gick jag till en psykolog, men det tyckte jag inte hjälpte så mycket. Hon satt mest med huvudet på sned och sa ”du har en stor sorg”. Jo tack, det visste jag ju redan. Men jag har pratat mycket med min kusin också, som har en liknande situation med sin dotter, och det har varit skönt.
Det är oerhört sorgligt allting. Jag är ledsen att det ser ut som det gör, och att han är som han är. Att folk blir osams kring arv och annat, det vet man ju, men det här känns så omotiverat och konstigt. Jag vet inte vad jag ska göra nu, om jag ska göra fler försök eller låta det vara. Jag vet faktiskt inte. Jag är bara ledsen.

Birgitta, 80

 

Yvonne 53: ”Det svåraste jag gjort – och det bästa”


Att bryta med mina föräldrar är det svåraste och sorgligaste jag gjort, men det är samtidigt ett av de bättre besluten jag tagit, jag ångrar det inte en sekund.
Jag är uppväxt i sektliknande sammanhang, och ovanpå det kärlekslöst och torftigt. Mina föräldrar var pingstvänner, med det inte sagt att alla pingstvänner skulle vara så här.
Vi bodde i en liten by, med mycket social kontroll. Det var en by med lågt i tak, en församling med ännu lägre i tak och en familj där det var helt instängt. Pappa var ganska osynlig, medan mamma var väldigt förtjust i regler och att de skulle efterlevas. Enligt min mening klarade hon inte av sitt föräldrauppdrag. Jag brukar säga att jag fick bli stor vid 18 månaders ålder, när jag fick mitt första syskon och fick bli mammas högra hand.

Jag fick aldrig stryk fysiskt, men psykiskt var det vanvård. Jag fick stänga av så mycket av mina egna behov att jag ganska snart inte ens visste vad jag ville ha. Att säga ”jag skulle vilja”, eller ”åh, vad jag önskar att”, det fanns liksom inte på kartan när jag växte upp. Man lydde och man höll sig tyst och foglig. Bland annat skulle vi alltid ha håret uppsatt, särskilt i kyrkan. Som liten la jag märke till att Jesus hade långt utsläppt hår, men när jag sa det blev jag genast nedtystad.

Varenda gång jag åkte därifrån hade jag huvudvärk

När jag själv fick barn försökte jag knyta an mer med mina föräldrar, jag åkte dit och satte bokstavligen barnen i knät på dem. Men mest verkade det vara som ett besvär för dem, de var aldrig intresserade och ville helst inte komma på födelsedagar och skolavslutningar. Det var ofta ursäkter, de kunde inte av den ena eller andra anledningen.
Jag skilde mig senare och behövde stöd och hjälp. Ibland åkte jag dit och ”dumpade” barnen, om jag inte riktigt orkade. Men de ville helst inte vara där, de fick ju gå och lägga sig vid halvfem-tiden som jag också hade fått göra när jag var liten.

Tog jag upp det här med mina föräldrar, att det verkade som att de inte riktigt tyckte om barn, fick man bara ett irriterat ”vad menar du, det är klart vi tycker om barn?!” till svar. Djur och barn brukar lätta upp annars, men det gjorde det inte här. I perioder glesade jag ut kontakten för att jag mådde så dåligt av att åka dit. Samtidigt ville jag, man behöver ju sina föräldrar. Men varenda gång jag åkte därifrån hade jag huvudvärk.

Allt det här har påverkat mig hela livet. Jag kan fortfarande ha stunder när jag tänker: »vad är det för fel på mig?« När jag var 36 skrev jag ett brev till min mamma om att jag inte längre ville ha kontakt. Hon svarade att hon ville veta vad hon gjort för fel, för själv kunde hon inte komma på något. Hon hade börjat kalla sig och pappa vid förnamn, så det stod även »Kjell vill också veta«, för att markera att hon och pappa höll ihop. Pappa hade ju hela tiden känts mer osynlig, jag tror att jag var vuxen första gången jag såg honom i ögonen ordentligt. Han bara fanns där. Men han försökte vara snäll, ville ge mig veckopeng till exempel, men den tog mamma ifrån mig sekunden senare eftersom hon förde bok över hur mycket jag kostade, och alltid sa att jag var skyldig dem pengar. I vuxen ålder tog jag till och med ett lån, åkte dit med pengar och la på bordet framför mamma. »Så, räcker det, är jag skuldfri nu?« Hon sa ingenting, men hon tog pengarna.

När jag bestämde mig för att bryta med mina föräldrar meddelade jag mina barn det hemma vid köksbordet. Jag gjorde klart för dem att det här var mitt beslut, och att de fick göra precis som de ville. Jag sa att jag kunde skjutsa dem dit om de ville umgås med mormor och morfar. Men de tittade bara oförstående på mig, och min son sa: »du menar att vi inte behöver prata med dem mer?«
Jag har tagit mig vidare i livet, gått i terapi och är trygg i mig själv. Men att en sån här uppväxt får konsekvenser, det förstår jag mer och mer. Det påverkar allt man gör, vilka vägval man gör, vad man tror sig vara värd. Jag har varit totalt kompasslös.

Yvonne, 53

 

Emma 45: ”Han skrek att jag inte var hans dotter”

Mina föräldrar skildes när jag var i femårsåldern. Pappa träffade en ny kvinna, jag flyttade till Värmland med mamma. Men mamma var mån om att jag skulle ha kontakt med pappa, så jag åkte dit och hälsade på honom och hans fru. Pappa var mycket äldre än mamma, han var född -28, och mamma var fyrtiotalist. Vad jag minns hade vi inte något tätt eller regelbundet umgänge när jag var liten, jag tror att pappa tänkte att vi skulle umgås mer när jag blev äldre. Men det ledde till att när jag blev tonåring var vi inte tillräckligt nära för att ha någon bra kontakt. Det blev nästan alltid bråk. Jag gillade hans fru, hade det inte varit för henne hade jag nog inte åkt dit.

Det hade de alltid vetat utan att säga det till mig

Våra bråk eskalerade, det blev väldigt jobbigt. Jag åkte tåg i tre timmar för att komma dit, sen var det bråk. Till slut ville jag inte längre. När jag var runt 30 tog jag beslutet att jag inte orkade åka dit bara för att bråka, och skrev ett brev till honom där jag förklarade det. I efterhand har jag förstått att en del av hans aggressivitet berodde på att han hade en demens, som vi inte förstod eller upptäckte förrän långt senare.

Efter mitt brev hade vi ingen kontakt, han blev väldigt tystlåten och hörde inte av sig. Och efter en tid hamnade han på ett hem, då hade demensen blivit sämre. Jag var där och hälsade på, men han kände inte igen mig då. Men innan han åkte in på hemmet ringde han mig en gång och var väldigt arg, svor och skrek att ”jag inte var hans dotter”, och andra saker. Många av våra gräl tidigare hade också slutat med att han skrek ”du är inte min dotter, så ut härifrån”, men då hade jag alltid tolkat det som att han bara var arg på mig. Den här gången kändes det annorlunda. Jag ringde mamma och berättade vad pappa sagt, och hon blev tyst. Då förstod jag att det var sant. Han var inte min riktiga pappa, och det hade de alltid vetat utan att säga det till mig.
Jag krisade rejält, och det var på vippen att jag sa upp kontakten med mamma också. Jag kände mig så sviken, så identitetslös. Jag kunde knappt se mig i spegeln ett tag, jag visste inte vem jag var. Jag gick hos en kurator ett tag, och hon sa till mig att min mammas generation, som är födda på 40-talet, de har bränt behåar och varit rebelliska på många sätt, samtidigt som de bär mycket inom sig som de inte vågar prata om, det är fortfarande många tabun.

Mamma har svårt att prata om det här. Efter ett av våra bråk sa hon: ”Jag har sagt förlåt, vad vill du ha mer?” Och mitt svar var: ”jag vet inte”. Men det är väldigt svårt att bara lägga bakom sig. Mamma säger att hon väntat på ”rätt tillfälle” att säga det, men det kommer ju aldrig. Och eftersom hon och pappa inte pratade med varandra kunde de inte ta något gemensamt beslut kring det här heller. Men det gör ont när inte alla kort läggs på bordet direkt.

Emma, 45

 

Text: Ulrika Palmcrantz

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2017-01-26
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas