En dag i Helsingfors

Att åka på kryssning till Helsingfors och flanera runt en dag där är som en liten minisemester. När man åker hem tänker man redan på när man kan komma tillbaka.

Ta en kryssning från Stockholm till Helsingfors. Både Siljas och Vikings båtar anländer vid 10-tiden på förmiddagen och lägger till mitt i staden. Nu har ni lite mer än sex timmar på er innan ni måste vara tillbaka på fartyget för återfärden till Stockholm. Utan större ansträngning hinner ni faktiskt se och uppleva en hel del, och ni kommer att vilja återvända till denna vackra, fascinerande stad.
Om ni går upp på promenaddäck någon timma före ankomsten kan upplevelsen börja redan innan ni anlöper hamnen. Fartyget glider fram mellan kobbar och öar ganska glest utspridda i Finska viken – och plötsligt snuddar vi vid Sveaborg på babords sida.
Fästningen Sveaborg började byggas 1748, under den svenska tiden, till Finlands försvar, förlorades till Ryssland 1808, blev finländskt 1918 och heter sedan dess Suomenlinna (Finlands borg) på finska. Här internerades 8 000 röda krigsfångar efter inbördeskriget, ett tiotal av dem dömdes till döden. I dag är Sveaborg ett av Helsingfors mest besökta turistmål med bastioner, sex museer, en kyrka och andra sevärdheter.

När ert fartyg sedan stävar in i Södra hamnen ligger Helsingfors framför er som på en bricka. I fonden Salutorget med presidentens palats och den svenska ambassaden, som ser ut som Stockholms slott i miniatyr, och där bortom Helsingfors domkyrka vid Senatstorget i all sin vita prakt.
Till höger längst inne i viken glittrar en blå bassäng där dagens första badare redan är i full aktivitet.

Och där, ännu lite mer till höger ett oroväckande högt pariserhjul där en av korgarna faktiskt är en bastu – och där bortom reser sig Uspenskij-katedralen på Skatuddens högsta punkt, en fläkt av det Ryssland i vilket Finland var ett storfurstendöme mellan 1809 och 1918.

Ni kommer att vilja återvända till denna vackra, fascinerande stad.

Till vänster om den vik ni glider in i ligger Brunnsparken och ett av Helsingfors finaste bostadsområden, och där skymtar det hus där Gustaf Mannerheim bodde från 1924 till sin död 1951. Han var Finlands ende marskalk, militärt utbildad i tsarens Ryssland och spelade en minst sagt avgörande roll för Finlands självständighet, i inbördeskriget 1918, i vinterkriget 1939-40 och i fortsättningskriget 1941-44. Hans bostad är numera museum.

 

Siljas fartyg lägger till vid Olympiahamnen vid vikens vänstra sida, Vikings vid Skatudden på andra sidan viken. Oavsett vilken båt ni kommer med kan ni promenera in i staden. På Salutorget passerar ni konstnären Ville Vallgrens fontänskulptur Havis Amanda, en naken bronskvinna som ska symbolisera stadens födelse. Skulpturen invigdes 1908 och väckte en skandal som numera mojnat; varje valborgsafton förses den under ordnade former med studentmössa.
Ni går genom den vackra Esplanadparken – tänk om Kungsträdgården i Stockholm var lika vacker – och passerar den förtjusande kaférestaurangen Kapellet utan att ta en kopp kaffe eller något annat, det kan ni göra senare. Och där, på en hög piedestal mitt i parken, står nationalskalden Johan Ludvig Runeberg i brons. En musa lutar sig mot piedestalen vid sidan av en hög med böcker och med armen över texten till Vårt land, Finlands nationalsång. Ofta sitter en mås på Runebergs huvud.
Längs Esplanadparkens norra sida ligger eleganta butiker och vackra hotell som ett pärlband, och där – mitt emot Svenska Teatern – ligger Akademibokhandeln, där man i kaféavdelningen kan njuta sitt kaffe i äkta Aalto-designade stolar, och bredvid denna bokhandel ligger Stockmanns, som fortfarande är ett äkta varuhus – men båda dessa institutioner är dessvärre inte riktigt lika utmärkta som de en gång var.

Bara några kvarter bort ligger flera andra exempel på modern, djärv finländsk arkitektur.

Men vi korsar Mannerheimvägen, ständigt denne Mannerheim, och smyger oss upp på Kalevagatan förbi restaurang Kosmos, där litteratörer och andra medlemmar av Finlands kulturelit samlats i decennier, ofta med gäster från andra sidan Östersjön.
Vårt etappmål är Hotell Torni – invigt 1931 – en bit uppför backen, inte bara för att byggnaden fortfarande är en av de högsta i Helsingfors utan också för att den har spelat en viktig roll i stadens historia, bland annat som ett favorittillhåll för internationella journalister under andra världskriget, som ett slags centrum för den spioneriverksamhet som givetvis pågick under kriget och som högkvarter för den sovjetiska kontrollkommissionen efter andra världskriget, ända till 1947.
Från Ateljébaren längst upp har man en fascinerande utsikt över hela staden. Masten på taket uppfördes för att zeppelinare skulle kunna angöra hotellet. Så skedde aldrig, men i barens tak finns en lucka avsedd för passagerarnas entré.
Hela hotellet är en arkitektonisk pärla, men vi fortsätter vår vandring genom staden, kanske efter något stärkande i baren.
Bara några kvarter bort ligger flera andra exempel på modern, djärv finländsk arkitektur samlade inom ett relativt litet område.

Kampens kapell

Vi börjar med Kampens kapell vid det stora torget Narinken i stadsdelen Kampen, en något oregelbunden nästan tolv meter hög cylinder med honungsglänsande ytterväggar i trä, en byggnad som inte ser ut som någon annan och ger associationer till en stor tekopp eller kanske ett fartyg, en Noaks ark.
Trä präglar även cylinderns inre. Där reser sig ett enda stort rum med innerväggar av formad klibbal. Askträ är materialet i de enkla bänkarna framför ett enkelt altare. Ljuset i detta rum är lika magiskt som tystnaden. Ja, rummet inbjuder till ett bad i ljus och tystnad.
Kapellet drivs sedan 2012 av Helsingfors lutherska församlingar, men här hålls inga gudstjänster, bara bönestunder då och då. Personal från kyrkorna och socialförvaltningen finns alltid på plats för den som behöver någon att tala med. Alla är välkomna, oavsett trosinriktning. Eller brist på tro.

Glaspalatstorget

Låt oss fortsätta till det intilliggande Glaspalatstorget, som ligger bakom Glaspalatset från 1936, Helsingfors vackraste och mest typiska funkisbyggnad. En del av detta arkitektoniska mästerverk inrymmer sedan några år det nya museet Amos Rex, ett slags fortsättning och utvidgning av mecenaten och tidningsmannen Amos Anderssons konstmuseum på Georgsgatan några kvarter därifrån.
Men den ytterst flexibla, tekniskt avancerade utställningslokalen ligger dock under själva byggnaden och sträcker sig in under det som en gång var en bussterminal. Torget är nu till utställningshallens lekfullt böljande tak med ett antal kullar försedda med stora takfönster som ger ett mycket vackert ljus för utställningarna. Det ser ut som om stora rymdbubblor landat på torget. Platsen lever, människor sitter och solar på kullarna, åker skateboard och cykel, klättrar, tittar på varandra.

 

 

Helsingfors nya centralbibliotek Oodi

Lika djärvt är Helsingfors nya centralbibliotek Oodi (Ode på svenska), som ligger bara några stenkast bort, bortom statyn med Mannerheim till häst, ständigt denne Mannerheim, och Kiasma, museet för nutidskonst. De böljande formerna från Amos Rex-hallen går liksom igen i Oodis både yttre och inre, i tak, väggar och trappor.
Hela interiören präglas av ljus, luft och öppenhet. Här kan man inte bara låna och läsa böcker, här finns rum för studier i enskildhet och i grupp, speldatorer, ljudisolerade musikstudior, 3D-skrivare, till och med symaskiner. Oodi har inte för inte beskrivits som ett demokratiprojekt och har snabbt blivit mycket populärt, inte minst bland turister.
Från Oodis stora panoramafönster ser man bland annat Sibelius-akademien, en något stramare byggnad där det ofta ges gratiskonserter i foajéns kafé.

Finlands Nationalmuseum

Sedan kan man än en gång korsa Mannerheimvägen, den här gången till Finlands Nationalmuseum som inte är ett konstmuseum utan ett museum över Finlands historia.
Utställningarna är väl värda att se, men om tiden börjar bli knapp kan ni nöja er med att dels titta på Akseli Gallen-Kallelas fresker från 1928 i taket i entréhallen (ni behöver inte betala entréavgift), dels åtminstone kasta en blick på den stora entrédörren till museet med kopparreliefer som skildrar hantverkare av olika slag.
Blicken faller lätt på en relief av en smed i full aktion vid sitt städ och fastnar lätt vid ett hål i hans huvud, ett kulhål som sägs vara resultatet av ett skott avlossat under inbördeskriget från någon av de militära baracker som vid denna tid låg på Glaspalatsets torg.
Finlands dramatiska historia är ofta mycket närvarande i Helsingfors, men nu är det nog dessvärre dags att återvända till båten för återfärd till Stockholm…

Text och foto  Kurt Mälarstedt

Kommentera