Drag i fisket i nordnorska Saltströmmen
Res | Norge
Foto: Roger Stark

Drag i fisket i nordnorska Saltströmmen

Napp. Nybliven pensionär och äntligen tid för fiske. Roger Stark tog vännen Evald med sig till Saltströmmen i Nordnorge för att fiska hälleflundra. Och nog fick de napp!

Publicerad 2012-07-09

En ny och spännande fas av livet har tagit sin början. Håret och skägget har successivt blivit gråare och i samma takt har fritidens längd ökat. Först genom minskad arbetstid till fyradagarsvecka, sedan pension. Hösten 2011 var tiden inne att ansöka om medlemskap i SPF i Eskilstuna.
Ett år tidigare hade vännen Evald Ingerhed pensionerat sig efter många år som anställd hos Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund. Han hade pendlat mellan Uppsala och arbetet i Bromma.
Då skulle vi väl få mer tid för gemensamt fiske, trodde jag. Vi hade tidigare år gjort några gemensamma resor till de norska fjordarna.
»Oh, tiden bara rusar iväg. Jag ska lära mig smida och så är det mycket med stugan. Hinner inte någon fiskeresa i år«, urskuldade han sig.
Dessbättre blev det Evalds andra år som pensionär lugnare.

Foto: Roger Stark

Vi bokade in oss på en kurs för hälleflundrafiske vid Saltströmmen i Norge. Strax söder om Lofoten ligger den turistanläggning som blev utgångsplats för tre båtar med fyra fiskesugna personer i varje.
Säkerhetsföreskrifterna är rigorösa för dem som hyr båt för fiske i de norska vattnen. Ni kanske har hört talas om de hemska strömmarna. Virvlarna kan bli 15 meter i diameter och fem meter djupa. Där kan en båt försvinna om man inte passar sig.
De valde mig till kapten för »skutan« eftersom jag har ett liknande flytetyg hemma i Sverige.
Det blev några minnesrika dagar vid Saltströmmen för oss nyexaminerade pensionärer. Alla andra deltagare var mycket yngre än vi.

Vi fick trevliga, unga killar med oss i båten. Och ut på havet bar det.
Första dagen gav väl inte så mycket mer än frisk luft, saltstänkta flytoveraller (det blåste rejält) och några småfiskar. I alla fall hade Evald och jag lagom med fisk för att klara den sena middagen.
»Fisketuren ska alltid sluta vid matbordet, resonerar både Evald och jag.
Evald och jag rensade egen fisk, men även allt som övriga deltagare tagit upp. De unga ville ha sina filéer paketerade och lagda i frysen, medan vi tog våra rensade firrar till köket.

Sedan åt vi två gubbar fisk i gräddsås med potatis. Både makrill och torsk stod på vår meny.
Den yngre generationen spisade hamburgare eller korv, inköpta hemma i Sverige.

Den andra dagen var inte den första lik. Faktiskt inte lik någon annan dag jag varit med om.
Fiskeguiden Robert Westin drog iväg i ena båten med ett gäng sportfiskare. Det var bara att ge full gas och hänga efter i kölvattnet.
Ekolodet visade att det var cirka 30 meter djupt där vi skulle släppa ner våra stora jiggar (gummifisk uppträdd på rejäl tyngd med krok). Det tog inte mer än någon minut innan minstingen Emil Deak blev vit i ansiktet:
»Nu har jag något stort på…«
Så sant.
Att det var en stor hälleflundra förstod alla. Fisken höll oss sysselsatta närmaste timman. Den drog ut all lina Emil hade på rullen, så kaptenen (det var ju jag!) fick ge gas och följa efter.
Till slut var hälleflundran marginellt tröttare än Emil.
Fiskeguiden Robert klev över till vår båt för att visa hur en sådan havets bjässe tas upp ur vattnet. Alla hjälptes åt att städa båtdurken från krokar och alla andra lösa pinaler, som skulle kunna ställa till skada.
När det var klart böjde sig Robert över båtrelingen och lade ett lasso om jättefiskens stjärtspole.
Sedan drog de två så mycket de kunde.
Baklänges kom jättefisken upp. Den måste förstås både fotograferas och mätas. Flundran var 166 centimeter från »nos« till stjärt.

– Det här är en stor hona. Jag vill släppa tillbaka henne för det framtida beståndet, förklarade fångstmannen Emil.
Ingen protesterade, utan tyckte att det var ett bra sätt att tacka Saltströmmen för upplevelsen. Trots allt, allt fiske behöver ju inte sluta vid matbordet – man är väl inte sämre pensionär än att man kan rucka lite på det förutbestämda.
Jättefisken låg ett tag stilla i vattnet vid båtkanten. Men snart slog den ett slag med stjärtfenan och försvann ner till djupet där den hör hemma.
Och vikten då? Jo, den vägde 70 kilo.
Hur vi kan veta det när den bara låg i båten någon minut?
Just för att det ska gå bra att släppa tillbaka stora hälleflundror utan att ta dem in till land för vägning finns tabeller. Där kan man avläsa att en hälleflundra på 166 centimeter väger cirka 70 kilo.

En miljon svenskar fiskar på sin fritid
Fritidsfiske är en av de största folkrörelserna i Sverige, mycket tack vare allemansrätten och att lagen om fritt handredskapsfiske i Östersjön och de fem största sjöarna kom 1985. Det är dock inte fritt fram att fiska var som helst och hur som helst, det är upp till var och en att kunna reglerna.
Statistiska Centralbyrån (SCB) och Fiskeriverket * har kartlagt det svenska fritidsfisket och kommit fram till att en miljon svenskar fiskar på sin fritid. Av dessa är 300 000 kvinnor.
Lägger man till ungdomar under 16 år  och de som fyllt 74 år är det rimligt tro att antalet fritidsfiskare i Sverige uppgår till 1,2 eller 1,4 miljoner personer.
Utan att behöva fundera på fiskekort är det tillåtet att sportfiska (= en person, ett spö med krok) utmed större delen av Västkusten, hela Östersjökusten och i de fem största sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön. Det finns lokala bestämmelser kring fågel- och sälskyddsområden och närhet till en del öar.
Därutöver finns möjlighet att köpa fiskekort. På Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbunds (Sportfiskarna) hemsida www.svenskafiskevatten.se finns adresser, kartor, beskrivningar och i de flesta fall finns också möjligheter att köpa fiskekort via datorn.
Sportfiskarna har register över sina medlemsklubbar. Många klubbar har öppna arrangemang för fiske i grupp.
* Fiskeriverkets arbetsuppgifter har övergått till Hav- och vattenmyndigheten.

Text Roger Stark

Fiskeguide Norge

Foto: Roger Stark

Att fiska i Norge är ett äventyr. Inte bara för att fisket är bra, utan för att naturen är så annorlunda. Tack vare Golfströmmen är det möjligt att fiska från mars till oktober.

Det finns flera bra guider som anpassar fisket efter svenska fiskares intresse och plånböcker. För den med dator är det lätta att hitta rätt. Exempelvis finns många goda förslag på www.havsfiskeguiden.se. Eller googla rätt och slätt Fiske i Norge så blir det träff.

Boende på en fiskecamp kostar 1  200–1 400 kronor per person och natt, som ett bättre svenskt hotell. Hyra av båt kostar ungefär lika mycket, men då kan man vara fyra personer som delar på kostnaderna.
Vi valde att följa med fiskeguiden Robert Westin (www.nordnatur.se). Då var allt fixat i förväg.
Vår resa till Saltströmmen med Robert Westin samlade deltagare från olika delar av Sverige. En far med son tog flyget, men alla andra valde egen bil. Det var, trots 120 mils resa, det bästa även för oss.

Ett säkerhetskrav som ingen arrangör prutar på är att deltagaren ska ha flytoverall. Sedan fylls bilen av fiskeutrustning och ingredienser till matlagning – fisken tar man ur havet. Vill man dessutom ha lite fisk med sig hem behövs en kylväska.

Dölj faktaruta

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.