På ön Shikoku i Japan finns en 1 200 år gammal tradition att gå på pilgrimsfärd mellan öns många tempel. En vacker vandring som också är ett unikt sätt att möta den japanska kulturen.
Redan ett par kvarter från tempel nummer ett, Ryōzen-ji, känner vi doften av rökelse. De omgivande kullarna är höljda i dis och himlen hänger tung över de inåtvälvda taken.
Tempelgårdens port vaktas av två ilskna träfigurer, Kongō-Rikishi, som ser till att inget ont kommer över tröskeln. Vi hälsar med en bugning riktad mot huvudtemplet, som här är tillägnat buddhismens grundare Siddharta Gautama, och stiger in på gården.
Pilgrimens attiraljer
Där står vattenkaret där besökarna sköljer sina händer och sin mun innan de går vidare till templet, och där är klockan som pilgrimen ringer i för att annonsera sin ankomst. Innan vi gör den rituella tvagningen går vi till affären på baksidan för att skaffa pilgrimens attiraljer.
Pilgrimsklädnaden hjälper en att sätta sinnet i stämning
Denna pilgrimstradition sker i fotspåren av munken Kōbō Daishi (774-835), också kallad Kūkai, som introducerade Shingon i Japan. Det är nu en av de grenar av buddhism som praktiseras mest i landet. På 1600-talet blev pilgrimsleden populär som ett sätt att hedra bortgångna släktingar.
Reflektera över livet
Under senare år har det blivit vanligare att japaner i allmänhet och turister gör pilgrimsvandringen för att reflektera över livet i vackra, andliga miljöer. Så länge detta görs med respekt för kulturen och de praktiserande buddhisterna i templen, är alla människor välkomna.
Kläderna öppnar dörrar
Enligt tradition bär pilgrimen vita kläder, en stråhatt med vägledande budskap på och en vandringsstav som representerar Kūkai. Pilgrimsklädnaden hjälper en att sätta sinnet i stämning, och den ska visa sig öppna många dörrar längs vägen.
Utanför huvudtemplet tänder vi ett ljus och tre rökelser, en för det förgångna, en för nuet och en för framtiden. Templet är upplyst av lyktor i glas och mässing som fyller taket där de hänger tätt intill varandra. Här inne finns texter vi bara kan beundra för kalligrafins skull och statyer av spirituellt upplysta personer vi inte är bekanta med, men platsen talar ett universellt språk av djupare mening.
Tradition med gåvor
När vi lämnat tempelgården hinner vi inte långt förrän en kvinna som står och pratar med sin granne får syn på oss och med ett leende säger ”o-henro”, Shikoku-pilgrimens namn på japanska. Hon vinkar in oss i sitt hus, och innan vi vet ordet av har vi fått varsin handduk i present och bjudits att sitta ner med ett glas läsk.
Osettai kallas traditionen att ge pilgrimer gåvor. Lokalbornas försorg var tidigare avgörande för pilgrimens överlevnad och än idag ses det som ett sätt att själv delta i den andliga resan.
Stor tacksamhet
Vi är inte de första som har välkomnats under kvinnans tak, hon visar en ask full av lappar förtryckta med Kūkais bild på, där pilgrimen skrivit till sitt namn och en lyckönskning till henne. Även vi lämnar varsin namnlapp, och fortsätter ut i kvällen med en stor känsla av tacksamhet.
Väljer sin resa
– Tokyo busy, heart busy, säger mannen i jeans och rutig skjorta när vi frågar varför han gör o-henro.
Vi står framför tempel nummer 76, Konzō-ji, där ett gigantiskt radband hänger vid ingången, och han berättar att han tycker om Kūkais pilgrimstradition för att den ger en frihet att välja både ordningen på templen och färdsättet. Ingen ska döma något som bättre eller sämre, det är var och ens personliga resa som är det viktiga.
det är var och ens personliga resa som är det viktiga
De som har möjlighet gör gärna resan till fots på sex veckor, eller i etapper över flera år, men själv har han kommit i bil. Vi varvar lokaltranport med promenader och har just vandrat genom tätbebyggd landsbygd där små risfält och grönsaksodlingar ligger inklämda mellan husen.
Vackra tempel
Färdrutten har vi valt utifrån tiden vi har till hands och en önskan att uppleva olika delar av den stora ön. Denna dag vill vi nå Zentsū-ji (nummer 75) i området där Kūkai föddes, men som pilgrim är vägen viktigare än målet och att ta sig fram genom den japanska vardagens landskap gör en lika ödmjuk inför livet som det vackraste tempel.
Zentsū-ji är ändå värt ett besök också för sin egen skull. Det är en av de tre heligaste platserna för Kūkais efterföljare och tempelområdet är det största på Shikoku.
Den fem våningar höga pagoden syns på långt håll, och minst lika hänförande är det närbelägna kamferträdet med sina flera famnar tjocka stam, där Kūkai själv ska ha njutit av skuggan för över tusen år sedan.
Sällskap från skulpturer
Bredvid det ena templets altare kan man gå ner genom en 100 meter kolsvart tunnel, en vandring som symboliserar den mänskliga erfarenheten. I Zentsū-ji kan man också göra en symbolisk pilgrimsresa runt statyn av Kūkai där han står omgiven av skulpturer från de 88 olika templen.
Ett stort intryck gör även de hundratals männen i sten som står längs med tempelmuren, alla olika arahanter med kala huvuden, men var och en med sitt egna känslouttryck och så levande att ingen kan kännas sig ensam i deras sällskap.
Seniorguide
Resa hit: Tåg eller buss till ön Shikoku från Tokyo. Turister kan köpa förmånliga tågkort men de kan behöva köpas i förväg, till exempel genom resebyrån Japanspecialisten.
Pilgrimsresan: Man väljer själv om man vill vandra de 140 milen till alla 88 tempel, bara vandra mellan några eller ta sig fram med lokaltrafik. Vill man slippa logistiska utmaningar erbjuder resebyråer både ledda och självguidade turer. Det är vänstertrafik i Japan och ett internationellt körkort krävs för att få köra bil.
Passar: Ensamresenärer och mindre sällskap med intresse för religion, kultur och natur.
Bästa tiden: Vår och höst, eftersom sommaren kan vara väldigt varm och vintern kall.
Seniortips: Lär dig några av de vanligaste orden och fraserna på japanska.
Seniorvänligt: Japan är väldigt säkert och folk är hjälpsamma, men få talar engelska. Trappor utan alternativa vägar kan möta en i tempel och på mindre tågstationer.
Prisläge: En god lunch kostar inte mer än 70 kronor och dubbelrum på hotell 600 kronor.
Länkar: shikokuhenrotrail.com, tourismshikoku.org
När vi går över bron som markerar övergången ut i den världsliga staden möter vi två japaner i vita pilgrimsvästar. De passar på att besöka ett par tempel på sin lediga dag, och frågar om vi har ätit udon som trakten är känd för. Snart sitter vi i deras bil på väg till en lokal restaurang där vi får lära oss att man för smakens skull ska sörpla högt när man suger in de tjocka nudlarna i munnen.
Alla tempel har sin egen charm
De följande dagarna tar vi oss söderut, mot den sydligaste udden Ashizuri. Vi åker tåg genom lummiga dalgångar, vandrar på uråldriga stigar och genom nya bostadsområden, blir upplockade av en äldre dam i bil som tycker vi ser vilsna ut och som knyter fast hemmagjorda prydnadshängen på våra ryggsäckar innan hon tar avsked vid ett tempel.
De olika templen vi besöker längs vägen har alla sin egen charm. Kokubun-ji är utsmyckat med fängslande träsniderier, Chikurin-ji är känt för sin trädgård, Zenjibu-ji blickar ut över Stilla havet, och i Iwamoto-ji har lokalbor målat innertaket med bilder av allt från kålhuvuden till Marilyn Monroe.
Dramatiska klippor
Morgonen då vi närmar oss det sydligaste templet, Kongōfuku-ji, tar vi en promenad längs stranden. Det går att vandra till templet längs kusten, men vi tar en buss och från den får vi uppleva vyer av dramatiska klippor som reser sig ur havet och fiskebyar som ligger skyddade i bukterna.
Kongōfuku-ji är beläget i en sluttning vid havet, omsluten av den täta skogen. I denna oas följer ljudet av porlande vatten oss överallt, och runt dammen där karparna glimmar reser sig en förtrollande vacker trädgård av stenar. Detta är ett av de mest avlägsna templen, men också ett av de mest speciella.
Sandskulptur
Innan vi lämnar Shikoku tar vi oss till staden Kan’onji. På vägen upp på berget mot Jinne-in och Kannon-ji kan vi blicka ut över sandskulpturen i form av ett gigantiskt mynt som legat intill stranden i nästan 400 år.
De två templen ligger på samma gård, det ena är i klassisk stil, det andra en modernistisk byggnad i betong. Melodiskt reciterar pilgrimer sutror framför altaren.
Vi kommer tillbaka
En man är klädd helt i vitt, och i pilgrimsboken som han håller i handen lyser sidorna röda. Boken innehåller en teckning av var och ett av de 88 templen, och intill får man dess röda stämpel och dess namn målat i kalligrafi när man visat sin aktning vid helgedomen. Mannen har fullgjort pilgrimsleden 78 gånger.
Han ger oss ett foto på solen, det är taget ur en bil och vi tror att det är från hans resa. Sedan byter vi namnlappar med varandra. Hans är i guldpapper, ett tecken på de många pilgrimsfärder han gjort. Våra är enkelt vita, ännu har vi inte ens besökt alla 88 tempel en gång. Men en sak är säker: vi kommer att komma tillbaka.
Text: Kajsa Skarsgård
Foto: Christina Sjögren
