Med tåg från New York tillMontreal
Res

Med tåg från New York tillMontreal

New York – Montreal. Under en dags tågresa i sakta mak hinner man ta sig från hyperstaden New York City, via de stora viddernas berg, skogar och sjöar till den vackra gamla staden Montreal med sina stenhus och kullerstensgränder.

Publicerad 2010-11-12

New York må vara städernas stad, en metropol av enorma mått. Bara runt knuten tar landsbygden vid och strax därpå – närmast vildmark i Adirondacks naturreservat. Vi ska resa 61 mil och har hela dagen på oss. Inte långt, men just dessa 61 mil rymmer två länder och flera världar.

På Pennsylvania station, mitt på Manhattan, är det rusning. Pendlarna småspringer med morgonkaffet i pappmuggar. Det är trångt framför den stora informationstavlan, där spårangivelsen för långdistanstågen tickar upp bara femton minuter före avfärd.

I taket hänger en skylt med den kanadensiska lönnlövsflaggan och texten Canadian check-in. Personalen rullar fram en vagn där incheckning sker som på flygplatser, varje resväska får en adresslapp, men transporteras ombord av passagerarna själva. Så äntligen, klockan åtta, får vi vårt spår och slussas ombord.

Storstaden glömmer man snabbt, när tåget väl lämnat Penn station och vi passerat New Jerseys hängande trädgårdar och Bronx betongrostiga, graffitibemålade bakgårdar, det sista spåret av The Big Apple.
Man lutar sig tillbaka i de generöst tilltagna sätena med fällbart, stoppat stöd ända ner till fötterna. Ombord finns inga olika tågklasser, det är samma bekvämlighet för alla.

Landskapet böljar, tåget ringlar följsamt med den stora, stilla Hudsonfloden upp genom staten New York. Namnen på de små stationerna vi passerar, Poughkeepsie, Rensselaer, Port Henry och Ticonderoga minner om en brokig historia, indiansk, holländsk, fransk och brittisk.

Det var här som de holländska handelsmännen anlade bosättningar, här som de råkade i luven på britterna och här som flera av striderna rasade under den amerikanska revolutionen, som skapade det självständiga Amerikas Förenta Stater, USA.
Under solens gång över himlavalvet passerar vi små hussamlingar, cityhalls, den amerikanska stjärnbeströdda flaggan stolt hissad mot skyn, människor som lever sina vardagsliv, hundar, stora bilar, de amerikanska matkassarna i papp utan handtag. Broar i paritet med Högakustenbron avlöser varandra i parti och minut.

alt

Det blir kulligare. Stundom blir kullarna till berg, Adirondackbergen. Löv blir barr. Flotta villor för cityfolket, som velat få lite andrum med staden ännu inom synhåll, byts i robusta, omålade träkåkar av råvirke i många tums grovlek.
Adirondack har givit namn inte bara åt utemöbler i trä utan en hel arkitekturstil. Det är som sinnebilden av den amerikanska nybyggaren; här har self made men byggt sina egna hus på sina egen erövrade platser i vildmarken. Vid kåkarna står idel jeepar.

Redan 1885 bildades Adirondacks nationalpark. Staten New York beslutade strax därpå genom allmänna val att området skulle bli ”forever wild” – vildmark för alltid. Här går en tät spindelväv av vandringsleder och kanotpaddlingar. Här har New Yorks alla miljontals invånare förvånansvärt stora områden orörd natur, öppen för alla.

Konduktören pekar åt mig och resesällskapet:
– Strax här framme vid nästa sjö brukar det vara gott om örnar. Man ser dem nu när träden är på väg att avlövas. Fåglarna spanar efter mat utåt sjön.
Vi tittar ivrigt och länge, men det blir tji den här gången. Om nu rälsens balans på bergkanten över sjön kan kallas tji till utsikt.

Efter några timmar kurrar magen en smula. Restaurangvagnen är dock rejält avskalad i både inredning och service. Här serveras enbart micrad mat utan grönsaker. Vi övergår till den medhavda matsäcken.

I Port Henry stannar tåget för några minuter. Passagerarna som skyndar ut får en glimt av det gamla stationshuset, som invändigt blivit museum. Huset är från 1888, upplyser en skylt på fasaden. En boklåda står lutad mot stationsbyggnaden, vänd mot perrongen. Den som vill ha en bok för färden ombeds lämna en dollar.

Så är det dags för avfärd igen. Vi rullar förbi vackra, vita träslott och idyller till småstäder vid de många sjöarnas stränder. Den som har mer tid till sitt förfogande har mycket att se på vägen. Städer som Westport med de fantastiska gamla träslotten, Saratoga Springs med sin anrika hästsportstradition eller en typisk amerikansk småstad som Schenectady – alla bjuder på storslagna vyer och en ömt vårdad historia av nybyggaranda, revolutioner och kollonialtid.

alt

Någon frågar hur lång tid det är kvar till slutdestinationen Montreal.
– Har du aldrig åkt tåg förut? Tåg åker man inte för att komma fram snabbt. Tåg åker man för att koppla av, säger den vänlige konduktören.
Just denna tåglinje, Adirondacksträckan, dras med nästan ständiga förseningar. Spåren ägs av olika bolag längs vägen och dessa är inte alltid samordnade, enligt Amtrak, amerikanska motsvarigheten till SJ. Men vi har tur. Vi når tullkontrollen vid den kanadensiska gränsen i tid, precis till kvällningen.

Våra konduktörer har i god tid försett oss med de blanketter som måste fyllas i. Vi förbereds på frågor om resans syfte, vem vi ska träffa och varför. Två tulltjänstemän kliver ombord och förhör varje resenär medan mörkret lägger sig över det ingenmansland som är den amerikansk-kanadensiska gränsen.

Så tuffar tåget igång igen. På ett litet kick närmar vi oss åter en storstad: Montreals skyline är taggig av skyskrapor och texten Farine Five Roses i neon. Klockan är strax efter 19 och den elva timmar långa resan känns inte särskilt besvärlig. I det tidiga mörkret kan man inte utläsa mycket mer av staden än finansdistriktet i Downtown.
Nästa morgon vaknar vi upp i en vänlig, vacker stad med gamla stenhus och kullerstensgator som ur en sagokuliss. Den känns betydligt mindre än kvällen innan.

Franska är modersmål för Montrealarna, men alla talar oklanderligt andraspråket engelska. Man är omåttligt stolt över sitt europeiska påbrå och sin i stort sett orörda gamla stadskärna, en av få i Nordamerika. Det är bara att gräva sig djupt ner i resväskan och fiska fram varmare kläder och sedan: flanera.

Maria Wiberg

RESTIPS

Svenska medborgare behöver inget visum för en turistvisit via USA till Kanada. Alla som passerar gränsen får dock fylla i en tulldeklaration och svara på frågor om syftet med sin resa vid gränskontrollen ombord på tåget.

Enkel resa kostar vid förbokning omkring 62 dollar (cirka 435 kr), seniorer över 62 år betalar ungefär 53 dollar (omkring 370 kr). Biljetten kan förbokas och betalas via internet, www.amtrak.com. Biljetter hämtas då ut i automat på stationen, när som helst före resan.

För den som vill stanna längs vägen finns en enkel funktion för Multi-City Tickets på Amtraks webbplats. Priset blir då ungefär 23 dollar högre (ca 180 kr).

Ta med en liten summa kanadensiska dollar i kontanter. När vi anlände till Montreal fungerade inte Visa-kortet i uttagsautomaterna på stationen. Det gick dock bra i andra uttagsautomater på stan.

För den som vill flyga tillbaka tar flyget Montreal – New York ungefär en timme. Flyg avgår ett stort antal gånger per dag. Priset ligger kring 1 400 kr med Continental airlines, 1 600 kr med Delta airlines.

I Montreal finns en ny och en gammal del av staden. Den gamla stadskärnan är vacker och full av restauranger. Vi bodde bekvämt och trevligt på Marriotthotellet Springhill Suits, i dubbelrum för ca 1 200 kr per natt.

Läs mer 
om Adirondackområdet på följande länkar:

De pittoreska småstäderna kring sjön Lake Champlain: http://www.lakechamplainregion.com/

Adirondacks nationalpark: http://www.apa.state.ny.us/Research/index.html

Vildmarksturism i Adirondackbergen: http://visitadirondacks.com/ eller http://www.adirondack.net/

Boende på Bed&Breakfast i Adirondack- och Lake  Champlainområdet: http://www.adirondackinns.com/

Adirondacks arkitekturstil: http://www.aarch.org

alt

Dölj faktaruta

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.