Den generösa tiden

Bodil Jönsson bjuder på ett tankeväckande utdrag ur sin senaste bok Tid för tillit och trygghet.

Carpe diem. Fånga dagen. Lev i nuet. Men går det ens att leva i nuet när tiden aldrig stannar? I ett utdrag ur sin senaste bok Tid för tillit och trygghet, skriven ihop med läkaren Åke Åkesson, funderar Seniorens krönikör professor Bodil Jönsson återigen tankeväckande över tiden i våra liv.

Visst är den konstig, samtidens ständiga uppmaning om att du ska leva i nuet? Så fasansfullt det vore om det alls hade varit möjligt – då hade man ju faktiskt aldrig fått vara trygg! Nuet är faktiskt borta i samma stund som det kommer. Och vad skulle man ha att se fram emot? Jo, bara nästa nu och nästa som också de omedelbart skulle försvinna. Ångest, ångest. Man vill ju finnas i något som hela den hela varaktiga människa man är. Med alla sina minnen och alla sina framtidsföreställningar.
Bakom de välmenta försöken att intala dig att du ska leva just i nuet ligger en önskan att hjälpa dig ur en fartfylld men ändå så innehållstom tillvaro i vilken man njuter så lite trots att man satsar så mycket på sitt välbefinnande. Hinner så lite trots att man gör så mycket. Prioriterar bort stunder för reflexion och eftertanke och låter stresskrampen runt »nu!« förhindra nydanande tankar och känslor.
Varför inte försöka flyta med i det ständiga pärlbandet av nu:n där det ena nuet hela tiden ersätts av det andra? Inte försöka spjärna emot och försöka hålla kvar. Inte ens Horatius menade med sitt »Carpe diem« att du skulle fånga dagen för att hålla fast den. Det hela var snarast en försiktighetsåtgärd – han ville peka på hur lite du vet om morgondagen och formulerade sig alltså utifrån själva sammanhanget.
Prova att tänka på tiden som ett flöde av nu:n som bara kommer, det ena nuet efter det andra. Det är dem du är bunden att leva i. Det är de som utgör naturens underbara sätt att hindra allt från att hända på en gång. Det är de som hjälper dig till kontroll över före-och-efter, så att du slipper ifrån att vara hänvisad till det virrvarr som råder i dina drömmar. Det är de som hjälper dig att känna att dina minnen handlar om då och dina förväntningar om sedan. Det är också de som ger dig möjlighet att tryggt flyta med i det nu som faktiskt existerar i stunden, fast det nyss inte fanns och fast det genast försvinner. Det är det som meditation och mindfulness (eller att bara sitta och tomglo ut över havet eller fjället) bygger på.

För att upptäcka de ständigt kommande nu:na i tidens gång som fixpunkter behöver du vara både närvarande och härvarande. På köpet kan du återerövra en rytm i tillvaron och därmed slippa tvånget att hålla på med allt samtidigt. Att varje nu finns i ett sammanhang med de tidigare och kommande nu:na gör det också lättare att känna en mening i tillvaron.
De nu:n som fanns förr var inte lösryckta utan utgjorde tidsintervall som var fast förankrade i varandra i det ständiga nu-flödet. Om någon sa: »Kom, nu ska vi äta!«, ropade inte ens det minsta barn tillbaka »Varför ska vi äta nu?!« Det hade varit en orimlig, ja, världsfrånvänd fråga att ställa. Man skulle ju äta för att maten var klar. Och sedan var det disken och djuren och … Alla var inskolade i att livet var ett något som flöt på och där varje »nu« fyllde sin funktion i kedjan.
Just funktionssambanden hjälpte till med förankringen. Det fanns en ordning både bakåt och framåt. Det blev ingen mat utan att någon hade lagat den. Och maten skulle ätas när den var klar – det var då den var varm, det var då bakterierna inte hade hunnit växa till sig i den, det var då (och bara då) som tallrikarna fanns på plats. Längre fram skulle alla göra något annat.

Idag är det färre som sätter på en gryta med långkok eller lägger en handduk över en bunke med surdeg för att låta den stå en dag eller två. Att handla så kräver en annan inställning till tid, en där man inte blir överraskad av att vi blir hungriga idag också utan har förutsett och förberett mat-på-bordet-nödvändigheten redan i går eller i förra veckan. Det förberedda behöver inte vara jobbigare än staccato-känslan: »vi måste ha mat nu – genast!« Men det står för ett annat sätt att leva i vilket nuets mat blir till genom att någon planerat för den igår eller tidigare, och där resterna från idag kan finnas med också i morgon.
Ur kostsynvinkel behöver inte det ena förhållningssättet till mat vara bättre än det andra, men som stöd i rytmhållningen var det gamla upplägget överlägset. Matlagningens långa kedjor av konkreta nu:n, alla beroende av varandra både framåt och bakåt, gav tillvaron en struktur och en konkret upplevelse av tidens faktiska gång.

Ibland kan en långsam rörelse vara bättre än stillasittandet för att man ska kunna upptäcka hur det ena nuet följer på det andra. År 2011 blev slow-TV, 136 timmars direktsändning från Hurtigruten, en sensation i Norge med högre tittarsiffror än t o m skid-VM på Holmenkollen. Det första dygnet framstod kanske sändningen mest som ett längre pausprogram, men ändå satt miljoner norrmän och följde meditativa sekvenser från ödsliga hamnar, berg och hav. Det enda ljud som hördes var bogsvallet. Minut efter minut, dag efter dag. Hurtigruten-aktien rusade uppåt nära 20 procent och medieanalytiker undrade vad som egentligen hade hänt. Jo, »bara« att norrmännen hade blivit betagna och bergtagna av den långsamma segande rörelsen och därmed förändringen av bilden. (Känner du suget efter detta, finns det både slow-TV älg och slow-TV tåg …)
Det sker något i ens inre när man upplever att nu efter nu kommer till en. Då märker man att tiden är så oerhört generös i att bara komma. Ja, rentav så diktatoriskt generös att man inte kan värja sig mot den. Vilket kan locka fram en primitiv glädje över att alls finnas till.

Kanske kan vårens första lärka väcka en alldeles speciell önskan i dig: att som den få sväva mellan himmel och jord och varken tänka på att leva eller dö. Redan själva föreställningen att det skulle kunna finnas en sådan mittemellan-existens, överfylld av både obegränsade möjligheter och oändlig ro och vila, kan göra en nästan salig.
Och väcka en lust att medverka till att det ska komma fler stunder av ”nuets förnöjsamhet” som kan bära en genom svårigheter.

Text ur boken Tid för tillit och trygghet (Brombergs) skriven av Bodil Jönsson och Åke Åkesson
Illustration: Linnéa Blixt

Kommentera