Dagens organisationer och partier måste förändra sig om de vill överleva. Det tror Per Grankvist, aktuell med boken Engagemang – Batman, Putman och jag.
Det finns många sätt för människor att engagera sig idag. Man kan köpa rättvisemärkt kaffe, skänka pengar, arbeta som volontär eller starta en grupp på Facebook. Men trots alla möjligheter minskar medlemsantalen i många organisationer.
Vad gör organisationerna för fel?
– De måste visa på vilket sätt de är effektivare för oss att förändra samhället, än via andra kanaler. Annars kan man tro att medlemmarna finns till för partiet och organisationen, snarare än tvärtom.
Nästan hälften av alla svenskar gör ideella insatser, ändå minskar medlemskapen i många organisationer. Varför?
– Vi upplever inte längre att medlemskap är en förutsättning för att engagera sig. Det finns andra sätt att arbeta för ett bättre samhälle. Visserligen har organisationer kunskap och struktur om hur man får saker gjorda i samhället – det var därför folkrörelserna attraherade stora skaror under första delen av 1900-talet – men de lyckas inte presentera det på ett sätt som känns attraktivt idag.
Du är kritisk mot medlemskap som mest betyder rabatter. Hur ska föreningar göra för att locka nya medlemmar?
– Förr eller senare kommer en annan organisation med bättre rabatter och då står man sig slätt. Om man istället »konkurrerar« med ideologi, och förklarar hur man vill förbättra samhället, står man sig bättre. Då blir det organisationens förmåga att närma sig visionen som blir avgörande, inte hur mycket rabatt man får.
I ett mer vinst- och individinriktat samhälle, som utvecklats nu, vilken roll har organisationerna för den demokratiska utvecklingen?
–De är avgörande för att samhället ska förbli civiliserat, en levande politiskt debatt är av betydelse för att vi ska upprätthålla ett inkluderande välfärdssamhälle. Samtidigt måste vi minnas att demokratin bara är så inkluderande man gör den. Man kan inte gnälla på att andra inte gör något om man inte själv engagerar sig. Vi har de politiker vi förtjänar – gillar vi dem inte får vi rösta bort dem i nästa val.
Tror du att det går att skapa engagemang kring generationsfrågor, som de äldres situation?
– Allt engagemang utgår från att en enskild person har en idé om hur något kan förbättras. Idén måste presenteras så att det känns relevant för andra att engagera sig. Om man talar om de »äldres situation« har man begränsat det till en situation som i huvudsak rör äldre. För att få med fler måste frågan in i en större kontext – som ett exempel på effekterna av den nuvarande politiken – eller som en outnyttjad potential som kan komma flera till nytta. Problemet är inte de äldres situation, utan att de yngre inte värderar hur de äldre har det.
En del vill att ideella krafter ska komplettera delar av välfärden, men blir det hållbart?
– Så länge diskussionen sker inför öppen ridå ser jag inget principiellt problem med detta. En fördel med volontärer från ideella organisationer är att de utför sina uppgifter utifrån en ideologi, en syn på samhället, till skillnad från anställda som gör det för att få lön. Problemet uppstår om det offentliga minskar sitt ansvar i smyg och mer eller mindre tvingar ideella organisationer att gripa in för att rädda människor som annars skulle hamna i kläm. Det tjänar ingen på.
Finns det en risk att politiker stjälper över omsorg på ideella krafter för att slippa betala en promenad för dementa eller stöd till utsatta barn?
– Jo, verkligen. Därför vi måste ha en diskussion om det. Vi måste konfrontera politikerna, ställa frågor om ideologin bakom förslaget och inte acceptera besparingar som svar. Spara pengar är ingen ideologi, det är byråkrati, och eftersom vi valt politiker utifrån ideologi är det också på de grunderna de ska ställas till svars.
SPF, liksom många andra, står inför ett paradigmskifte. Många är med i föreningar för att det är trevligt, samtidigt känner de yngre pensionärerna sig inte hemma och andra har svårt att få utlopp för sitt engagemang. Parallellt finns aktiva medlemmar som arbetar för att påverka den lokala politiken – medan andra är nöjda med att bara sitta bi när politiker möts. På något håll finns också en misstro mot den centrala ledningen, att det »hittas« på en massa, man vill inte höja medlemsavgifter eller förändra regionindelningen, men ändå synas och höras mer.
Vad blir din snabbdiagnos av SPF, Per?
– Det låter som om det råder delade meningar om varför man ska vara med i en pensionärsförening. Jag tror att den yngre generationen pensionärer har svårt att identifiera sig som »pensionärer« utan ser det som en period av självförverkligande efter yrkeslivets slut. Man förblir den man är, även om man inte jobbar längre. I alla andra skeden av vuxenlivet skulle vi betrakta det som en absurd tanke att umgås med andra bara för att vi är ungefär lika gamla. Ändå förväntas vi acceptera det när vi fyller 65. Framtiden tror jag ligger i att erbjuda olika typer av medlemskap: samvaro och gemenskap för dem som önskar, stödmedlemskap för dem som vill stödja en lobby-organisation som engagerar sig för äldres frågor, och detta utan att man själv behöver identifiera sig som just »gammal«.
Text Ylva Bergman
Per Grankvist
… är skribent och föreläsare inom områden som hållbarhet, affärsetik och samhällstrender. Han medverkar i olika media som kommentator. Är vice ordförande i Fairtrade Sverige och sitter i styrelsen för cafékedjan Barista.
