Ett liv i bilder
Se & läs | Kultur
Foto Björn Larsson Rosvall/Scanpix

Ett liv i bilder

Skådespelaren Sven Wollter fyller 80 år och ser tillbaka på sitt liv genom bilder i boken Pojke med pilbåge – Eftertankar i ord och bild (Ordfront). Han gör nedslag lite här och var i sitt innehållsrika liv, vi får ta del av roller han spelat, bilder på barnen, kärleksbrev, drömmar och barndomsminnen.

Publicerad 2014-02-13

Hur fick du idén till boken?

– Jag fick en förfrågan om att göra en bok, och när jag gick och funderade kom jag fram till att jag i så fall ville göra en bilderbok, utgå från bilderna och skriva texter till dem. Under några år hade jag ett radioprogram som hette Wollter i P4 och till varje program skrev jag en krönika. De hade jag kvar i en pärm, plus lådor med bilder, det var en salig blandning. Det tog hela hösten att gå igenom vad som skulle vara med. Det finns dubbelt så många bilder kvar, så det kanske blir en till bok!

I boken får man ta del av privata saker, som kärleksbrev till din nuvarande fru Lisa, och tankar du skrev ned natten då din förra fru Viveka Seldahl dog. Tvekade du någon gång om vad du ville ta med?
– Ja, det gjorde jag. De där breven var sådana som jag aldrig skickade iväg, så Lisa får väl läsa dem nu, när hon får boken! Men även om det är privat, så förmedlar dessa brev det märkvärdiga som hände mig bara ett halvår efter att Viveka lämnat mig och dragit vidare till nejder vi inte vet något om. Jag skulle ju inte ha någon ny kvinna i mitt liv, och så fanns Lisa där plötsligt.
– Det jag tvekade allra mest kring var nog texten jag skrev natten då Viveka dog, mitt sista samtal med henne. Jag kallar den Till Törnrosa, och den är skriven natten den 2 november 2001, när hon gick bort. Den hösten bodde jag på Stockholms sjukhem med henne, jag hade lagt ner skådespeleriet och flyttat dit. Viveka var inte kontaktbar, även om man märkte ibland att hon hörde vad man sa. Efter att jag funderat kom jag fram till att jag ville dela med mig av det. Jag ville framkalla hennes bild igen.

Du har spelat allt ifrån kungar som Gustav III och Kung Lear till mer folkliga roller i filmer som Raskens och Änglagård. Har du några drömroller kvar?
– Nej, jag är ingen drömmare, jag är en Svensson, en sån som velat kunna försörja mig och mina barn mitt i det här ganska märkvärdiga yrket. För mig har det funnits ett behov att vid sidan av skådespeleriet leva ett vanligt liv med att hämta barn på dagis, laga mat och rusa ner i tvättstugan. Vi hade det fattigt i mitt barndomshem och min mamma lärde oss vett och sans. Jag var yngst av fyra syskon och kanske att mamma skämde bort mig lite, men hon gjorde aldrig någon skillnad på oss syskon när det gällde vem som skulle diska, städa och tvätta. Alla fick hjälpa till.

Dina barn håller alla på med olika konstnärliga yrken, men ingen är skådespelare. Hade du önskat det? Eller inte?
– Folk frågar mig det ibland, och hur skulle jag kunna säga till mina älskade barn att »bli inte skådespelare«, när det gett mig så mycket glädje, om också sorg. Det är ett märkvärdigt yrke på många sätt, men det fina med det är att man får kliva in i olika världar.

Text Ulrika Palmcrantz

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.