Hemmafru eller i arbete?  inte helt ditt val
Se & läs | bokaktuell
Britt-Marie Mattsson. Foto: Eric Fägerwall

Hemmafru eller i arbete? inte helt ditt val

Britt-Marie Mattsson är aktuell med boken Kvinnorna byggde välfärden. Hur gick det egentligen för hennes generation – den första som fick vara tonåringar?

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2021-05-01

Britt-Maries mamma var hemmafru den mesta tiden. Det var de flesta kvinnor då. En generation senare, när Britt-Marie blev vuxen i slutet av 60-talet, såg det helt annorlunda ut. Då var det plötsligt stigmatiserande att vara hemmafru. Klart att även kvinnor skulle jobba.
– För mig och mina jämnåriga var det en självklarhet att vi också skulle ut i yrkeslivet. Det var inget man ens reflekterade över. Först senare har jag blivit medveten om hur målmedvetet staten faktiskt agerat för att få kvinnor att antingen vara hemma eller yrkesarbeta.
Först skulle kvinnorna vara hemma. Sedan kom andra världskriget och många män blev inkallade. Då behövde man kvinnorna ute i industrin, för att få allting att fortsätta rulla. På biograferna kunde man se Fru Lojal i en kampanjfilm där hon glatt deklarerade att hon självklart ställde upp och jobbade, för landets skull. Till en lägre lön förstås. Kvinnorna var bara reservkraft.

Sen tog kriget slut och männen kom tillbaka. Kvinnorna fick snällt gå tillbaka hem. Nu behövdes de inte längre. Men snart behövde man mer arbetskraft igen, men beslutade att ta hit den från Italien istället. Vem skulle annars ta hand om barnen och hemmen? På 50-talet var runt trettio procent av kvinnorna yrkesarbetande. Först på 70-talet började den stora tillströmningen av kvinnor ute på arbetsmarknaden. Då var siffran uppe i 60 procent.
– När jag var ung var det en stor rörelse att man absolut inte skulle vara hemma. Jag begrep inte att det var en drive från statens sida att få ut kvinnor i yrkeslivet.
Man hade upptäckt att om välfärdssamhället skulle kunna fortsätta byggas i samma takt man ville, behövdes kvinnorna. Utan dem, ingen välfärd.
– Jag läste ekonomisk historia på universitetet och tyckte det var spännande att läsa om industrialiseringen, hur västvärlden förändrades och hela samhället utvecklades. Men det var hela tiden ur ett manligt perspektiv. Vad hände med alla kvinnor i och med de stora förändringarna?

När Britt-Marie kom till Göteborgsposten 1968 hade den länge varit en manlig arbetsplats, med nästan uteslutande män bakom skrivborden. Britt-Marie kunde se hur unga kvinnor började komma dit, men hur de också ofta försvann i rask takt. För många var det helt enkelt en omöjlig ekvation att få ihop yrkeslivet med att också ha huvudansvaret för familjen.
– En slutsats av min bok är att ansvaret inte kan vila på de individer som kämpar för förändring och propagerar för reformer – ska man få till en för ändring på riktigt måste det genomsyra hela samhället, säger Britt-Marie.
Det som också slår en när man läser hennes bok är vilken tid det tagit för olika reformer att bli verklighet. Som abortfrågan – redan 1938 blev abort lagligt i Sverige, men då bara av medicinska eller humanitära skäl. Det skulle dröja ända till 1975 innan det blev verklighet att kvinnan själv hade rätten att bestämma om hon ville avbryta graviditeten upp till den artonde graviditetsveckan.
Speciella kvinnolöner fanns det också, lägre förstås. De togs inte bort förrän på 60-talet. De sista flickskolorna försvann 1974.
– Att man från statens sida påverkar människor i en viss riktning pågår än idag. Det här att man vill att äldre ska arbeta längre, det är ju också en reform för att få in mer skattepengar. Det är ju knappast för att man vill vara hygglig.

Men vill man att det ska fungera måste man anpassa, menar hon. Vill man ha ut mesta möjliga av individer måste man se till att de inte blir utslitna i förtid.
– Man såg redan på 70-talet att kvinnor blev sjukskrivna oftare än män. Men man drar inga slutsatser av det och man gör heller inga förändringar. Kvinnor förtidspensioneras, jobbar deltid för att de inte orkar, och sedan sitter de med usla pensioner. Man kan inte skylla på individer, man måste dra slutsatser av det man ser händer, och göra förändringar därefter.
Britt-Marie tror att även i yngre generationer idag är det kvinnorna som framförallt upplever den tärande stressen över att alltid ha två spår – jobbet och familjen.
– Vi kan inte bara fortsätta som förut som om inget hänt. Många, och särskilt kvinnor, lider fortfarande av svår stress över att få ihop både yrkesliv och familjeliv. Om alla ska arbeta på lika villkor får man inte gå bakvägen och underminera det och göra det så svårt att kombinera att kvinnor blir sjuka. Det finns fortfarande ingen bra debatt kring det här.
Själv tror hon inte på sextimmarsdagar, snarare på att göra fredagen till halvdag, för alla.
– Absolut inte bara för kvinnor, som då fortfarande blir som en ”sämre arbetskraft”. Men vi måste komma åt stressen och inte slita ut människor på samma sätt som vi gjort hittills.

Vid industrialiseringen, när människor kom direkt från jordbruket och hamnade vid ett löpande band på en fabrik, förstod man att det här var en tuff omställning för många.
– Men vad man inte brydde sig om var de så kallade manschettyrkena, de som satt på kontor. Varför så många av dem hamnade i medicinsk vård av olika skäl förstod man inte till en början. Sedan myntades begreppet ”stress” i London i början av förra seklet, säger Britt-Marie.
Hon minns den första tiden på GP, när det kopplades en remsa till telefonen, ett slags internmeddelanden.
– Den där remsan tickade på, det kunde komma meddelanden som ”Nytt möte om fem minuter”. Jag döpte den till stress-remsan. Jag kände att det inte var bra, man blev ju hela tiden avbruten i det man höll på med.
Britt-Marie tycker att vi saknar en bra debatt om stress och varför kvinnor i högre utsträckning än män blir sjukskrivna.

Hur tycker hon då att det gick för hennes egen generation, den första som fick vara tonåringar och den första där det var självklart för kvinnorna att de också skulle ut i yrkeslivet?
– I huvudsak gick det bra. Vi kom ut, vi fick egna pengar, vi kunde välja våra liv. Men det får ändå inte skymma att vissa saker fortfarande måste förändras. Det är omodernt att generation efter generation ska stressa ihjäl sig. Man måste se vad som går att förändra.
Varje generation kvinnor står på varandras axlar på något vis, menar Britt-Marie. Den ena tar vid där den andra avslutar.
När Metoo kom slog det Britt-Marie att hennes generation stod arm i arm med dem som var fyrtio år yngre. Så lite hade alltså hänt under alla dessa år.
– Återigen står det klart att om inte en reform verkligen genomsyrar hela samhället så blir det ingen bestående förändring. Man måste se helheten, och inse att de landvinningar som görs inte är där för evigt.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2021-05-01
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.
#8
senioren-nr-8
Ur senaste Senioren
  • Porträtt: Margit och Willy Silberstein.
  • Hälsosam fika
  • Pensionärsråd: Du och din erfarenhet behövs
  • Malena Ivarsson: Skriv en ärlig kontaktannons

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas