Se & läs

Hennes nästa pjäs är Dramaten

Publicerad 2009-09-18

Marie-Louise Ekman har haft sex veckors semester och ser oförskämt pigg ut. Ett nyfiket leende spelar i hennes mungipor, ögonen är forskande klara och som vanligt ordentligt och beslutsamt eyelinermarkerade. I hennes ena öra blänker ett clip i guld, i det andra en safir omgiven av briljanter. Naglarna är för dagen gula med en lätt dragning åt orange.

Nyss åt hon lunch med sin man Gösta Ekman. Om några veckor ska hon som Dramatenchef samla hela huset inför hösten. Nu sitter vi på Terrassen utanför marmorfoajén. Trafiken brusar på Nybroplan, solen glittrar i Nybroviken. Liv och förväntan.
Hon berättar att semestern inte bara har varit en dans på rosor. Hon och hennes man har flyttat till en ny bostad, och hon har tagit hand om dödsboet efter sin mamma som dog i våras, nittiofyra år gammal, efter att mentalt ha lämnat verkligheten för flera år sedan.
Just därför är det så roligt, säger Marie-Louise Ekman, att hennes pjäs Gäckanden, som hade urpremiär för två och ett halvt år sedan, nu tas upp igen på Dramaten efter en succéartad turné i landsorten i våras i samarbete med Riksteatern.

Inspirerad av spiritism
Ty bakom den äldre dam som i pjäsen kallas Kvinnan anas Marie-Louise Ekmans mamma – men också hennes mans farmor Greta Ekman, som under trettio års tid efter sin makes (Gösta Ekman den äldre) död samtalade med honom under spiritistiska seanser.
– Detta berättade Gösta för mig för många år sedan, och sedan dess har jag velat skriva en pjäs om det, berättade Marie-Louise Ekman i en intervju i Expressen för några år sedan.
Men först när det började hända saker med hennes egen mamma fann hon den ingång till pjäsen hon behövde.
– Som att helt plötsligt var mamma inte hemma och så ringde man efter polisen som fick bryta sig in – allt sådant som händer med äldre damer som låtsas att allt är ok, som lever hemliga liv. Då fick jag en dam jag kunde gå in i, då kunde jag skriva min pjäs.
Marie-Louise Ekman säger det inte, men man kan ana att hon ser nypremiären på Gäckanden som en lämplig hyllning till sin mamma. Dessbättre var den planerad redan innan hon tillträdde som chef för Dramaten.
Själv fyller hon 65 i november. Hon betonar att hon fortfarande gillar att fira födelsedagar. ”Det är roligt med kalas”.

Men hur ser du på ålder?
– Jag tycker att ålder är så relativt. Jag har ju barnbarn som är fyra år. I dag har jag jättesvårt att se om någon är 18 eller 24 eller 28. Jag har tappat mitt åldersseende, jag kan inte se hur gamla folk är. I vissa åldrar är man oerhört åldersmedveten, men sedan tappar man det där.

För tjugo år sedan sa du i en intervju att det inte verkar som om någon äldre människa ”i det här landet är glad, kraftfull och nöjd. Ju äldre du blir, desto större sorg och uppgivenhet”. Gäller det fortfarande?
Marie-Louise Ekman funderar en stund innan hon svarar.
– Jag tycker fortfarande att människor lägger av väldigt tidigt i sina liv. Man pratar ju alltid om att det finns en reservkraft och en reservbegåvning – och den finns redan i tonåren – men att man inte utnyttjar denna energi och denna kraft.
– Och det är klart, om man lever i ett samhälle där man inte utnyttjas som kraft redan i tonåren… Hur ska man då själv hålla den där kraften vid liv när man är medelålders eller äldre? När ingen annan är intresserad av den? Det är klart att man sakta men säkert domnar bort eller somnar in och inte bryr sig.
– Jag tycker att samhället borde vara mer medvetet om detta. Man borde prata om människokraft precis som man pratar om vindkraft.

Vill inte domna bort
Nej, Marie-Louise Ekman tänker inte domna bort och hon har mycket att bry sig om, inte minst på Dramaten. Hon säger att hon tänker fortsätta att arbeta så länge hon kan och vill.
– Jag vet ju inget annat. Men det måste hela tiden finnas en balans mellan vad man tar och vad man ger.
Dramatenchefens tidigaste teaterminnen härrör inte från Dramaten utan från de privatteatrar där hennes far Walter Fuchs rörde sig som fisken i vattnet. Han var bland annat reklamchef på Vasateatern, och hon minns Arsenik och gamla spetsar på Intiman.

Så när gick du första gången på Dramaten?

– Det kan jag inte komma ihåg. Jag har inget årtalsminne. Däremot kommer jag ihåg att jag gick väldigt ofta på Dramaten under mina sena tonår, då jag var arton och gick på Anders Beckmans skola som låg på Smålandsgatan.
Då, i början och mitten av 1960-talet, hade Dramaten ett system med sista minuten-biljetter för fem kronor.
– Man fick sitta var man ville där det fanns platser kvar, och det som fanns var oftast platser på första och andra bänk. Jag minns att jag satt och tittade på Anders Ek liksom underifrån när han åkte skridskor över stora scenen. Det var då jag blev besatt, kan man säga, av Anders Ek. Han har varit min stora idol genom livet.

Vad var det hos honom…?
– Jag tycker helt enkelt att han var en gudabenådad skådespelare, svarar Marie-Louise Ekman enkelt.
Hon förtydligar sig med ett resonemang som går ut på att hon är totalt ointresserad av skådespelare som gör allt för att ”låta som verkligheten”. Nej, hon föredrar dem som hittar ett konstnärligt språk, ”som konstruerar någonting som lyfter och som på det sätter hjälper en att förstå verkligheten, eller förtydliga den”.
– Jag gillar det där lyftade konstnärliga språket. Anders Ek lyfte spelsättet, och i detta lyfta spelsätt var han så oerhört sammansatt på ett sätt som jag inte hade sett tidigare. Där fanns både humor och smärta. Och ändå var det ett lyft språk som man kunde identifiera sig med.

Scenograf för baletter
Första gången Marie-Louise Ekman försökte ta kontakt med Anders Ek blev helt misslyckat. ”Jag gjorde helt bort mig”, säger hon utan att gå närmare in på detaljerna. Men sedan medverkade Anders Ek i hennes första film, Hallo Baby (1976), och det var han som uppmanade sin son Mats att ta kontakt med Marie-Louise de Geer Bergenstråhle, som hon hette då, när han letade efter en scenograf för sina baletter.
– På den vägen är det. Mats och jag har jobbat ihop i omkring trettiofem år nu. Det som är så roligt med Mats är att det han gör går vidare ut i världen. Orphee, som vi gjorde senast på Operan, tas upp igen nästa år, och sedan går den vidare till Genève. Svansjön, Giselle, Bernardas hus – alla sätts hela tiden upp på operahusen ute i Europa.

Hon ska fortsätta samarbetet med Mats Ek, säger hon, ”men just nu är det väl lite tight för mig”.
Nej, chefskapet på Dramaten gör förstås att Marie-Louise Ekman knappast hinner göra koreografi, skriva egna pjäser, måla eller på annat sätt bedriva konstnärlig verksamhet i konventionell mening.
– Men Dramaten är min nästa pjäs. Jag går in i det här som ett konstnärligt projekt, och jag gör det förutsättningslöst. Som med allt skapande vet man inte vad som händer. Man får se åt vilket håll man kan lägga sina pinnar och vilka färger man blandar till. Det här är spännande. Det kommer att bli som en blandning av skulptur och måleri – och drama.
Hon ler outgrundligt och förtröstansfullt men undviker förstås att ens spekulera om hur Dramaten kan komma att förändras under hennes chefskap. Hon säger bara att förändringsarbetet redan inletts, ”på olika håll”, och att hon hoppas att detta ska märkas så småningom. Ett system för abonnemang införs, biljetter ska säljas på ett nytt sätt, hemsidan ska ses över och man talar om att fortsätta med det försök med bloggar som inleddes i våras. Formen passar henne själv väldigt bra, säger hon.

Vill riva murar
Marie-Louise Ekman har kunnat påverka höstens repertoar endast marginellt. Nästa spelår, 2010, blir hennes första egna. Hennes mål är en repertoar som känns bekväm för många olika slags människor.
– Man ska vara medveten om att det finns en rädsla för institutioner med guldramar, att människor kan känna alltför stor respekt. Jag tycker att Dramaten ska riva sådana murar. Dramaten får inte verka snobbig. Det ska inte vara svårt att gå på Dramaten. Vi ska bjuda både salt och surt, och syrligt. Alla kryddorna ska vara med.

Det låter lite som Stockholms stadsteater?
Marie-Louise Ekman värjer sig, men bara under bråkdelen av en sekund, innan hon säger att Stadsteatern är ”en väldigt professionell inrättning” men att det ändå är viktigt att institutionsteatrarna har olika profiler.
 Och helst ska man också vara professionell.
Gäckanden regisserade Marie-Louise Ekman tillsammans med sin man Gösta Ekman. Hon säger att de nu inte har några gemensamma projekt på gång men undslipper sig att han kanske ska regissera en pjäs på Dramaten ”någon gång i framtiden.”
Vad?
– Det får vi se…
Hon ler outgrundligt. Igen.

Text: Kurt Mälarstedt
Foto: Örjan Björkdahl

PS. Några dagar efter vårt samtal meddelar Dramatens presstjänst att Gösta Ekman tar över regin för Molières Den girige med premiär i oktober. DS. Marie-Louise Ekman
Född: 1944
Personligt: Dotter till reklammannen Walter Fuchs och mannekängen Maude Lönnqvist. Gift med 1) konstnären Carl Johan de Geer, 2) regissören Johan Bergenstråhle, 3) skådespelaren Gösta Ekman.
Familj: Make, två barn, Gösta Ekmans tre barn, barnbarn.
Karriär: Debuterade som konstnär på Galleri Karlsson 1967. Professor i måleri på Konsthögskolan 1984-91, rektor där 1999-2008. Retrospektiv utställning på Kulturhuset i Stockholm 1998.
Filmer och tv-serier (urval): Hallo Baby 1976, Mamma, pappa, barn 1977, Duo jag 1991, Nu är pappa trött igen 1996, Asta Nilssons sällskap 2005.
Teater (urval): I fru Wennermans fall 1993, Gäckanden 2007.
Gör: Chef för Dramaten.

Foto: Örjan Björkdahl
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.