Läsarnovell: Syrenerna blommar snart
Se & läs
Foto: Colourbox

Läsarnovell: Syrenerna blommar snart

En gammal man försöker återknyta kontakten med sina barn ... Läs hur det går i Rune Nilssons lite bitska novell.

Tidningen Senioren
Publicerad 2020-08-14

Han tittade ut genom köksfönstret. Solen sken. Klockan var lite över 11. Han måste ha slumrat till efter frukosten. Det var i slutet av maj och hade varit kallt några dagar. Nu såg det mycket bättre ut. Han fick lust att gå ut. Det kändes riktigt varmt.
Han gick runt i trädgården och såg hur förfallen den var med gräs, sly och maskrosor.  Men så såg han syrenerna. Knopparna var stora. De skulle blomma snart. Han gick in i den stora syrenbersån. Den var som ett eget rum. Buskarna var långt högre än han.
Minnena strömmade till. Här hade de suttit på sommarkvällarna och här hade de tre barnen lekt. Det var längesedan, kanske 40 – 50 år. Hur gammal var han? Han hade fått svårt med siffror men han visste att han var född 1934 och nu var det 2020 hade han hört på radion idag. Han räknade på fingrarna och kom fram till 86. Han var 86 år. Då hade hon varit 81 om hon hade levat. Hon hade alltid varit noga med att tala om att hon var fem år yngre än han. Hur länge hon varit borta nu hans Britta mindes han inte. Barnen hade varit med på begravningen. Efteråt hade de suttit i den blommande bersån.
Sedan den dagen hade inget av barnen hälsat på honom. Inte en enda gång.

Plötsligt kom han tänka på lappen. Lappen som han hade liggande i lådan vid spegeln. Han gick in, tog lappen och mobilen och gick ut igen och fram till brunnslocket. Det var lågt, kanske 20 cm över marken och stort. Det var gjort av betong och blev snabbt varmt i solen. Hans dotter Birgitta och sedan hennes barn hade lekt där. Brunnslocket hade blivit deras lagård och tall- och grankottar deras djur. En gång hade han hittat en ovanligt stor kotte till dem. Kotten blev genast deras tjur. En stor tjur måste låta extra grovt och högt tyckte de, så morfar fick ställa upp med ljudet. Fanns det vatten i brunnen idag? Han visste inte. Frågan var inte viktig nu när han hade kommunalt vatten.

Hon måste ha gjort det på begravningen. Ring mig när syrenerna blommar.

Han kände med handen på brunnslocket. Det var varmt och han fick lust att sätta sig som han gjort så många gånger förr. Det tog emot. Knäna ville inte riktigt och han kanske skulle få svårt att resa sig igen, men han skulle inte sitta så länge. Han tog fram lappen. Där stod tre namn, hans barn och deras telefonnummer. Han borde ringa och kolla om numren fortfarande gällde. Bengt Alfred Carlsson, Bo Alfred Carlsson och Birgitta Alfreda. Hennes efternamn visste han inte. Hon hade bytt flera gånger. Hon hade inte gillat sitt namn utan kallat sig Gittan. Då kom han på lappens andra sida. Där hade hon skrivit När syrenerna blommar. Hon måste ha gjort det på begravningen. Ring mig när syrenerna blommar.

Han slog hennes nummer och hon svarade innan han fått upp telefon till örat.
”Vad vill du?”
”Hej, det är pappa.”
”Ja det ser jag väl. Vad är det?”
”Jo du bad mig en gång att jag skulle berätta för dig när syrenerna blommar och det gör de snart. Du ville kanske komma hem och se dem och minnas ditt barndomshem.”
”Det har jag aldrig sagt.”
”Nä, du skrev det på en lapp som jag fick när vi sågs senast.”
”När var det?”
”På mammas begravning och sedan har jag påmint dig flera gånger. Detta är sista gången jag ringer, snart finns jag inte mer.”
”Sluta och tjata och hota. Jag kommer inte.”
Det knäppte till i telefonen och han såg på skärmen att hon lagt på. Det var nog vårt sista samtal, tänkte han och kände en känsla av skam. Varför hade det blivit så? Vad hade han gjort för fel? Undrar vad hon kände.

Han tog fram lappen igen och slog numret till Bo. Det dröjde länge innan det kom ett svar men så hörde han Bo:
”Tjena pappsi. Hur mår du?”
”Ja hej, det är pappa. Jag sitter ute på det stora brunnslocket och det är rätt varmt i solen.”
”Sitter du ute? Jag har läst att det minusgrader hos er. Sa du brunnslocket? Hur kommer du upp från det? Det är ju nästan på marken. Har du vinterkläder på dig?”
”Nä jag har bara skjortan. Det såg så varmt ut när jag gick ut. Var finns du nu?”
”Jag är i Boston, USA och jag kommer hem i augusti. Då kan jag komma och hälsa på, om jag får.”
”Det vore roligt. Du har ju inte varit här sedan mammas begravning. Vad gör du i Amerika?”
”Lär mig mer om hur man med sociala medier kan påverka stora grupper, t ex kvinnor mellan 25 och 40 år.”
”Kan man leva på det?”
”Jag har ju eget bolag och vi har många uppdrag. Jag är här för Moderaterna. Förresten jag har nog aldrig tackat dig och mamma för att ni vågade satsa så på mig att jag kunde ta min examen på Harvard. Men nu vill jag hem till Sverige. Du har ju ett stort hus. Vi kanske kan bo ihop?”
”När kan du komma och gäller det hela familjen?”
”Jag är ju, som du kanske vet, skild sedan många år och barnen bor hos henne i Virginia. Nej fel. De är stora nu och har egna familjer. Jag träffar dem sällan och de kan ingen svenska. Vi ska nog sluta prata nu för det är dyrt att ringa över Atlanten. Ha en bra sommar så ses vi till hösten. Jag lovar att komma.”

Det gjorde ont i benen och han försökte resa på sig från den låga ställningen. Det gick inget vidare. Jag får väl ringa till Ulla, tänkte han. Hon kan nog komma om hon inte är i kyrkan. Det är ju söndag och hon kanske jobbar. Kanske ska ringa Bengt först så har jag talat med alla tre, mumlade han för sig själv, tog fram lappen och tryckte de tio siffrorna. Det var upptaget så han väntade en stund innan han försökte igen. Det hade börjat mulna och det blåste kallt.

”Bengt A Carlsson.”
”Hej, det är pappa. Jag sitter ute på brunnslocket och jag har just talat både med din bror och din syster.”
”Va, sitter du ute i kylan? Har det hänt något?
”Jag såg genom köksfönstret att syrenerna snart slår ut och kom på att Birgitta ville att jag skulle tala om det för henne så
att hon kunde komma hit och titta på dem.”
”Gittan? Det kan hon väl aldrig ha sagt? Så mycket skit som hon pratat om dig och om mamma så länge hon levde. Har Gittan varit hos dig någon gång sedan begravningen för tio år sedan? Det var i maj och då blommade syrenerna, minns jag. Vi satt i den stora bersån.”
”Nä, Hon har inte varit här och inte du eller Bo heller.”
”Bosse är ju i USA och nog fullt upp där och jag har också haft mycket. Sedan var jag tvungen att sälja det fina huset som mamma och du gav mig.”
”Sälja! Varför?”
”Min fru lurade mig. Jag var så jättekär i henne och när hon ville att vi båda skulle stå som ägare till huset, ifall något skulle hända, som hon sade, gick jag med på det. Bara ett halvår senare ville hon skiljas. Hon påstod att jag varit otrogen och lyckades få en advokat att stämma mig. Jag orkade inte och förlorade. Rättegången blev dyr och sedan skulle hon ha halva huset. Allt detta hände medan mamma levde men jag klarade inte av att berätta för er. Jag skämdes så.”
”Vad dumt, jag kunde ju ha köpt ut henne. Mamma kunde ha försvarat dig. Hon var ju jurist och som bankdirektör hade hon flera mål i rätten. Jag tror att hon vann alla.”

Du kommer hit till helgen och Bo ska flytta hem till mig i höst. Vilken tur att jag ringde er.

”Hur och när träffades du och mamma?”
”Hon sökte jobb hos mig. Jag hade tagit över auktionsfirman från min far och hon frågade om hon fick skriva åt mig.”
”Skriva? Vad gjorde hon då?”
”Jo, nästan alla kunder hade tre månaders kredit och när jag hade slagit skulle hon skriva upp vem som hade sista ropet och summan.”
”Hur gamla var ni då?”
”Jag tror att jag var 23 och då var hon 18.”
”Men gick inte hon i skolan då?”
”De flesta lantbruksauktioner, eller bonnauktioner som vi sa, var på lördagar eller på sommaren och då var hon ledig från skolan. Hon skrev aldrig på söndagar för då var hon aktiv i Pingstkyrkan. Så småningom ville hon att jag skulle börja där också. Hon var noga med pengar och hon köpte aktier för allt hon tjänade. Vi började umgås mer och mer och vi gillade varandra. På kvällen den dan hon tog sin studentexamen friade hon och sedan var vi ett par.”
”Friade hon?”
”Ja, det var alltid hon som tog initiativet och det var hon bestämde att vi skulle gifta oss först när hon klar med sin jur kand. Så blev det.”
”Och sedan blev hon chef på banken.”
”Ja, så fort gick det nog inte, hon sommarjobbade där medan hon läste och jag tror att hon gjorde några utredningar också. Så en dag blev hon erbjuden jobbet som kamrer, tror jag, minns inte så noga. Hon gick hem hos bankgubbarna, hon var söt, hade lagom korta kjolar och sådant de såg och säkert pratade om. Dessutom kunde hon allt om aktier och fick hjälpa kunderna med sådana affärer.”
”Vad gjorde du då?”
”Jag hade min auktionsfirma och den gick bättre och bättre. Jag började sälja hus och gårdar också och när de nya ägarna behövde lån kunde jag förmedla bankkontakterna. Jag fixade liksom allt.  Men nu har vi bara pratat om mig.  Hur har du det? Har du en ny fru? Det har du kanske berättat men jag glömmer så.”
”Sedan fem år är vi gifta och vi har inga barn. För ett par år sedan började hon spela om pengar på datorn. Det heter nätcasino och i början vann hon en del och blev sugen, sjuk skulle jag vilja säga. Hon spelade mer och mer och började låna. Hon berättade inget för hon trodde hela tiden att hon skulle vinna. Till sist kunde hon inte betala varken lånen eller räntorna. Det gick fort och det blev kronofogden och utmätning. Vi kunde ta lite mer lån på huset och sedan får vi spara på allt. Sälja bilen, inga resor, aldrig gå ut och äta, matlådor på jobbet för oss båda.”
”Hur mycket behöver du?”
”Tre miljoner.”
”Kom hit så får du låna av mig. Det behöver du aldrig betala. Det blir ett förtida arv. När kan du komma? Ta semester en dag.”
”Det låter jättesnällt men jag har ingen bil. Kan jag komma till helgen?”
”Kom när du kan. Låna en bil. Jag kan betala det också. Det vore så roligt och då kan vi gå ut äta. Hemtjänsten har bara fryslådor och de smakar inget. Jag lever mest på kokt potatis och smörgåsmat och fil och bröd. Ring när du är på väg.”
”Jag lovar. Lovar du att inte ångra dig?
”Jag har nog aldrig ångrat vad jag än gjort. Och inte efter en sådan här dag. Du kommer hit till helgen och Bo ska flytta hem till mig i höst. Vilken tur att jag ringde er. Hej då. Nu ska jag ringa Ulla så hon kommer och hjälper mig in.”

Telefonen var död, batteriet var slut. Han hade talat så länge. Han brukade ladda det efter frukosten men då hade han slumrat till och sedan hade han gått ut. Nu hade det blivit kallare och han frös i bara skjortan. Han behövde kissa men klarade inte av att flytta på sig så det kom i kalsongerna. Nu gällde att det att krångla sig av brunnslocket och försöka resa sig upp. Knäna ville inte. Med hjälp av armarna försökte han glida av locket ner i gräset och sedan åla sig fram till trappan för att komma in. Med mycken möda kom han ner i det höga gräset men där slog det stopp. Hjärtat ville inte mer. Han sjönk ihop.

Måndag förmiddag ringer telefonen hos Bengt A Carlsson. Han svarar.
”God morgon. Detta är Jan Svensson, polisen i Västra Götaland. Är ni Bengt Carlsson?”
”Ja, har det hänt pappa något? Vi talades vid i går.”
”Jag ser det på hans telefon. Det var ett långt samtal. Han låg död i gräset när en lös hund fann kroppen. Hundens husse ringde 112. Både ambulans och polis ryckte ut men kunde inget göra. En läkare har konstaterat döden. Nu är din far på sjukhuset för obduktion. Har du syskon så är det bra om du meddelar dem. Ser på telefonen att han ringde två samtal till i går. Kan det vara till dem?”
”Han sade att han talat med dem. Jag har inga nummer så kan jag få dem av dig? Hur gör jag med huset? Det står väl olåst nu. Han talade om en Ulla som brukade hjälpa honom. Vem är det?”
”Hon är diakon i Pingstkyrkan. Jag söker henne och ber att hon kontaktar dig.”

Bengt fick telefonnumren till Bo och Birgitta men orkade inte ringa nu. Han kände att han ensam skulle få klara av både begravning och bouppteckning. Undrade hur mycket värdepapper och pengar pappa hade. Han måste be där den diakonen om hjälp. Det ringde. Kanske var det hon.

Text: Rune Nilsson, SPF Seniorerna i Saltsjö Boo

Rune har även skrivit flera handböcker för förtroendevalda.

Tidningen Senioren
Publicerad 2020-08-14
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas