Patricia Tudor Sandahl – en väldigt svensk brittiska
Se & läs | Porträtt
Patricia Tudor Sandahl. Foto: Joi Grinde

Patricia Tudor Sandahl – en väldigt svensk brittiska

Psykologen och författaren Patricia Tudor Sandahl har en hel rad existentiella böcker bakom sig. Nu kommer hon med en ny, Mer levande med åren. Den handlar om att våga åldras – och fortsätta leva.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2021-04-10

Vi ses hemma hos Patricia, i hennes och maken Christers harmoniskt inredda lägenhet i Stockholm. Efter en första liten tambur kommer man in i en lite större hall, lägenhetens hjärta, där platsbyggda bokhyllor fyllda med böcker från golv till tak täcker väggarna. Man blir gärna stående där en liten stund och låter sig omfamnas av bokväggarna.
Från vardagsrummet, där vi slår oss ner och där Patricia dukar upp te på riktigt vis med kanna och koppar på fat – förstås, hon är ju ändå engelska! – har man utsikt över Sankt Eriks kapell som ligger inbäddat bland träden mellan husen. Där ska Patricia snart leda en retreat och hjälpa människor att släppa taget om vardagen. Det är sånt hon gör regelbundet, förutom att föreläsa och skriva böcker.
Nu är hon just hemkommen från Skåne där hon och Christer varit i dryga tre månader.
– Vi var där extra länge i år på grund av pandemin, men det är verkligen ingen uppoffring. Vårt hus ligger precis vid havet, det är så rofyllt att vara där, säger Patricia.

– Jag är inte svensk, jag är engelsk, faktiskt. Det går aldrig att komma ifrån.

Hon har bott i Sverige sedan hon var tjugofyra och pratar förstås obehindrat svenska, med en lätt liten brytning.
– Men jag saknar engelskan ibland. Det finns ingen som kan prata engelska med mig som hemma, även om många svenskar är bra på engelska.
På sätt och vis har hon blivit så svensk man kan bli, säger hon. Hon föreläser på svenska, hon har varit verksam som universitetslektor i psykologi i både Stockholm och Lund, hon har varit med och grundat Stockholms Akademi för Psykoterapiutbildning – ja, listan med hennes meriter kan göras lång. Plus att hon skrivit ett tjugotal böcker och är en populär radiopratare i Tankar i P1. Hon fick till och med S:t Eriksmedaljen för några år sedan.
Men, hur svensk hon än kommit att bli är det engelsk hon är djupt i hjärtat. Hon blir lite tårögd när hon ska försöka förklara det här, det dubbla med att komma från ett land och leva sitt liv i ett annat.
– Jag är inte svensk, jag är engelsk, faktiskt. Det går aldrig att komma ifrån. Jag tror inte att jag egentligen rett ut det här för mig själv ens, säger hon och ser lite vemodig ut.

Det är omöjligt att förstå att Patricia fyllt 80 år. Hon är liten och nätt och smidig som en katt. I alla fall är det inga som helst problem att snabbt ta sig upp ur fåtöljen och pila ut i köket för att hämta vattenglas och lite senare pila ner i källarförrådet för att hämta upp några böcker.
Boken hon nyss kommit ut med, Mer levande med åren, är den tjugonde någonting i raden av böcker hon skrivit.

Antingen kommer åren att göra dig kall eller så ska varma strömmar stiga upp från djupet, överväldiga dig och göra dig mer levande än någonsin.

Den handlar om att åldras, eller kanske att våga åldras. Att våga dyka ner i sin djupa längtan efter mening och sammanhang och bli sams med det motsägelsefulla som finns inom oss människor.
– I takt med att man åldras ser man på livet med andra ögon. Man blir mer överseende och kan se bortom detaljerna. Det finns något skönt med det. Man accepterar saker som de är. Både sig själv och andra.
Förmågan att växa och utvecklas som människa finns i oss hela livet. Det är Patricia övertygad om.
Citatet på försättsbladet i boken är från Paul la Cour och lyder så här:
”Antingen kommer åren att göra dig kall eller så ska varma strömmar stiga upp från djupet, överväldiga dig och göra dig mer levande än någonsin.”
– Det är precis det! säger Patricia och blir exalterad. Antingen fortsätter man att uppskatta livet eller så stänger man ner på något vis.

Det kan låta enkelt, men det är det naturligtvis inte. Nog har det funnits perioder när även Patricia kanske helst velat stänga ner lite. Depressioner vet hon vad det är, hon har drabbats av åtskilliga genom livet. ”Tro mig, jag vet vad det är att vara deprimerad”, säger hon med eftertryck.
Uppväxten utanför Manchester med den oberäknelige och ibland våldsamme pappan var inte lätt. Han var ute i kriget när Patricia var liten, hon och mamma bodde hos mormor då. Sen kom pappa tillbaka. Han och mormor tyckte uppriktigt illa om varandra och han var också notoriskt otrogen. Patricia spionerade på honom med sin mamma när han sökte upp andra.
– Min mamma kallade honom för ”Tudor”, eller ”er pappa” inför oss barn. Han kunde vara väldigt charmig och slagfärdig men också växla humör blixtsnabbt. Mamma sa att han styrdes av månen. Han gillade att skrämma oss barn och man kunde aldrig slappna av när han var hemma.
För att göra upp med alla smärtsamma minnen från barndomen skrev Patricia den självbiografiska boken Ett himla liv 1996.
– Jag kanske inte har förlåtit min pappa för allt han gjorde, men jag har försonats med det som var. Det är inte så laddat för mig längre. Han var också skadad, från sin fattiga uppväxt inte minst, och av kriget.

– Vi har hållit ihop i 40 år nu fast vi egentligen är helt olika och inte passar ihop. Men vi älskar varandra.

Mamma var närmare, men inte heller hon var någon pålitlig vuxen. Hon var väldigt ung när Patricia föddes, och lämnade därför mest sin dotter hos sin egen mamma, som var långt ifrån kärleksfull. ”En skinntorr och knotig kvinna med vass röst”, så beskriver Patricia sin mormor.
– Det var Auntie som blev min räddning, en kvinna jag fick bo hos i perioder och som jag alltid kunde återvända till. Hon utgjorde för mig det som Alice Miller beskriver som ”behovet av ett vittne”. Hon såg mig, och det gjorde att jag klarade mig.
Att bli sedd, om än för en kort stund, är ett mänskligt behov som Patricia tycker blir tydligt inte minst nu i coronatider. Ett vänligt ord eller bara en nick från en främling kan bli det som förändrar dagen.
– De små sakerna, det är så viktigt. Lite vardagsvänlighet, ett snällt ord av någon granne. Det kanske är allt man får den dagen. Jag kan fortfarande bli ledsen när en främmande person fräser åt mig. Trots att jag med mitt förnuft vet att jag inte ska ta åt mig.
Patricias make Christer är hennes tredje i ordningen, också han psykolog.
– Vi har hållit ihop i 40 år nu fast vi egentligen är helt olika och inte passar ihop. Men vi älskar varandra. Han har varit med mig hemma i Manchester och träffat min pappa. Jag hade inte sett pappa på flera år då. Vår dotter var också med. När vi ringde på dörren kom han och öppnade och sa ”oh, hello, just give me a minute!” (”åh hej, vänta lite bara”), gick tillbaka till vardagsrummet där han tittade på något på tv. Vi stod kvar i hallen och Christer såg ut som ett frågetecken.

Patricia Tudor Sandahl

Ålder: 80 år
Familj: Maken Christer Sandahl, döttrarna Hedda, 54 och Rebecka, 37. Fyra barnbarn.
Bor: Lägenhet i Stockholm, hus i Skåne.
Gör: Författare och föreläsare, fil dr i pedagogik, psykolog och psykoterapeut. Medverkar regelbundet i Tankar för dagen i P1.
Aktuell med: Sin senaste bok Mer levande med åren.
Läser just nu: Christy Lefteri The beekeeper of Aleppo. ”Jag läser i princip bara engelsk skönlitteratur.”
Lyssnar på: Ring P1, Söndagsintervjun… jag är en P1-älskare! Och så musik förstås.

Dölj faktaruta

Christer beskriver Patricia som ”gatusmart” efter sin tuffa uppväxt.
– Men det vet jag inte om jag är, i alla fall inte längre. Jag har slipats ner med åren och är inte lika vass som längre.
När hon kom till Sverige 1964 var tanken att hon bara skulle vara här ett år och undervisa i engelska på Folkuniversitetet. Hon hade ett kort äktenskap hemma i England bakom sig och var lite vilse i livet. Så blev det som det blev. Hon träffade sin andra man här, gifte sig och fick sin första dotter.
– Han och jag förblev vänner tills han dog. Han var till och med fotograf på bröllopet när jag gifte om mig med Christer många år senare. Han var tretton år äldre och jag inser så här i efterhand att jag gifte mig med en förälder. Han gav mig allt det jag aldrig haft. Men efter fjorton år drabbades jag av en stor passion och lämnade honom. Det var som att lämna mitt föräldrahem.

I backspegeln kan Patricia tycka att det var oansvarigt men förståeligt. Man styr inte över sina känslor.
– Min äldsta dotter och jag har haft många och långa diskussioner om det här. Hon hade länge jobbigt med det och tyckte att jag svikit både henne och hennes pappa. Till slut sa jag att det fick räcka med anklagelser. ”Jag är ledsen, men gjort är gjort”. Nu får du göra det bästa av det. Du har haft en skitmamma, okej, men gör det bästa av situationen. ”Freedom is what you do with what has been done to you”. Ungefär som det man brukar säga på svenska: ”det är inte hur du har det, utan hur du tar det”. En livsvisdom som kan vara nog så svår att ta till sig. För visst är det lättare att tycka synd om sig själv och tänka att orsaken till problemen ligger utanför en själv…
Strax före 60 smög sig en andlig dimension på Patricia. Hon hittade tillbaka till sin barndoms tro, uppfostrad i klosterskola som hon är.
– Men min första man och jag gjorde uppror mot allt det där. Men sen när man börjar förstå sin egen ändlighet känns det annorlunda.

Det är den sköna biten med att åldras. Att inse att allt går över, att vi är inbegripna i något större och att allt inte hänger på vårt eget ego.

Hon isolerade sig för att skriva på en bok då i sitt älskade Skåne.
– Jag fick upplevelser av en helt annan art än jag är van vid. Först trodde jag att jag höll på att bli psykotisk, men efter ett tag insåg jag att det var en tråd jag ville dra i. Ur det här kom övertygelsen att vi är inbegripna i något som är mycket större. Jag gav det en religiös inramning men jag säger inte att det är det enda rätta. Men det är mitt sätt att hålla fokus och min riktning.
En sak man förstår som äldre och som Patricia tycker är tröstande är att allt går över.
– Vi är människor i vardande. Ingenting kommer för alltid att vara som det är nu. Men vårt största hinder till mognad är vi själva. Egots tyranni står i vägen för oss och gör oss rädda att vara behövande. Men det är vår uppgift att lyfta oss över det.
Det är den sköna biten med att åldras. Att inse att allt går över, att vi är inbegripna i något större och att allt inte hänger på vårt eget ego.
Den svåra biten då?
-Ja…. det är att jag så gärna vill veta hur det går! Jag vill vara med och se. Länge till. Kroppens förfall är jobbigt. Jag tycker till exempel att det är svårt att se mina egna händer för att de kroknar. Samtidigt tycker jag att det är hemskt att jag säger det.

Två röster om Patricia:

Christer Sandahl, make
– Min attraktiva och vackra hustru sedan fyrtio år är min allra bästa vän. Hon är en livlig, engagerad och intresserad samtalspartner. Hon får ofta roliga associationer och man behöver inte
ha tråkigt tillsammans med Patricia. Nya tankegångar och idéer väcker hennes entusiasm och lust att borra djupare för att utforska livets källa, den som ger lugn och tillförsikt.

Dorotea Bromberg, förläggare
–  Vi träffades för att jag ville ge ut Patricias böcker. Vårt första möte var oförglömligt. Snart visade sig att varje möte med henne skulle bli lika märkvärdigt. Jag visste med en gång att hon kommer att bli en viktig människa i mitt liv. Samtalet ville bara aldrig ta slut. Så var det första gången vi möttes och alla andra gånger därefter.
Jag känner mig sedd och intressant i hennes sällskap. Hon är alltid lika nyfiken, generös, varm och vis. Vacker, både inuti och utanpå. Patricia har en unik förmåga att lyssna och ta sin medmänniska på allvar. Med en stor portion humor i beredskap. En oemotståndlig kombination!

Dölj faktaruta

Det är mycket som är bra med att åldras. Man vågar vara mer sig själv. Samtidigt finns rädslan för vad som ska hända.
– Jag bävar för om min man skulle dö före mig. Jag kan vakna på natten och tänka ”han andas väl?” Det skulle vara förfärligt om det hände. Även om jag någonstans vet att jag klarar det också. Jag brukar tänka på det när jag sitter med vänner också. Någon av oss kommer att gå först.
– Samtidigt njuter jag av livet. Jag har det förspänt, jag har kvar min man. Jag har fullt upp med saker att göra. Jag tror att var och en har en uppgift i livet och det kan ta ett liv att komma på vad det är. I mitt fall är det att formulera. Det är mitt kall i livet.

 

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2021-04-10
senioren-nr-2
Artikeln är hämtad ur Senioren nummer 2 / 2021. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Seniorerna och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas