Veteranen jubilerar! 70 år sen första numret

HURRA! Veteranen fyller jämnt. Men tidningen är sig inte alls lik. De emliga åldringarna i texterna från 1942 har ersatts av dagens starka seniorer.

I år är det 70 år sedan Sveriges folkpensionärers riksförbund, som SPF först hette, började tolka livet som äldre i sin nystartade tidning Pensionären, ett åtta-sidigt blad nästan helt utan illustrationer.
Om dagens Veteranen är en tidskriftsprodukt helt i tiden – 2010 utsedd till Årets tidskrift – var Pensionären 1942 en blygsam skapelse även med dåtidens mått. Men dess initiativtagare och redaktör Johan Björnheden hade förhoppningar. I sin vädjan »Till de gamla« bad han om stöd för att kunna göra tidningen mer slagkraftig. ”Ni gamla, Ni måste hjälpa till med tidningen. Ni måste alla hålla tidningen, det är det minsta vi begär av Er. Vi ha begynt med tomma händer, som kassa, men sådant har hänt förr, och det har lyckats, om tro och vilja funnits.”

Med läsarnas stöd skulle tidningen kunna förbättras och läsas även av andra grupper, och »då kunna vi kosta på utstyrseln och införa bilder av den värld vi kämpa för att göra bättre och ljusare.«
Med all säkerhet hade illustrationer av pensionärernas värld speglat samma elände som texterna gör. Julnumrets omslagsbild antyder detta. Björnheden, som ensam ansvarade för tidningen, var också förbundets agitator och retoriskt skicklig i att frammana bilder av ett miserabelt liv som äldre. Han varierade på temat: ”Jag nämner bara att hunger och köld blir Er lott. Allt innefattat i ordet nöd”.

Både för förbundet och tidningen var huvuduppgiften att kämpa för pensioner som det gick att leva på. Pensionärerna skulle inte efter år av slit behöva dömas till ett ovärdigt liv i beroende av fattigvård. 1942 var det ännu sex år kvar till den stora folkpensionsreform, som skulle innebära att pensionärerna inte längre utgjorde en huvudgrupp inom fattigvården.

Homogen grupp

I Pensionären framträder alltså äldre som en homogen grupp beklagansvärda åldringar – vanligtvis benämnda ”de gamla”. Stöd för bilden, som givetvis hade fog för sig men också skulle fungera agitatoriskt, fick Björnheden bland annat i de privatbudgetar som förbundet samlade in för att belysa äldres ekonomi. Över det första exemplet, där en kvinna som arbetat hela sitt liv och fött fyra barn berättar om sin eländiga situation, satte Björnheden rubriken ”Nöd”. Redaktören kommenterar senare: ”Man undrar vad de gamla leva av, då det sällan förekommer att de till mat kunna disponera en hel krona.” Ja, man kan undra, när en tre centimeters fiskbit uppges ha kostat 40 öre krigsåret 1942.

Förstklassig hårpermanent

Nedanför artikeln ”Nöd” återfinns på tidningssidan, litet överraskande, tio små annonser som måste rikta sig till personer med en helt annan ekonomi.En av annonserna erbjuder således förstklassig hårpermanent med luftkylning, en annan ett restaurangbesök med den bästa maten, musiken och stämningen. Man kan undra om annonsörerna upplysts om att Pensionärens tänkta läsekrets närmast var medellös eller riskerade bli det.

Annonsintäkterna bör ha varit ett viktigt tillskott; kanske var det de som gjorde det möjligt för tidningen att överleva: under de första 20 åren var riksförbundets medlemsantal oklart och ekonomin dålig, och dessutom förekom stora inre stridigheter i förbundet. På 1960-talet vände allt till det bättre, bland annat genom ökande medlemsintäkter. För tidningens del innebar det en stabilisering, och från 1980-talet har den också, i likhet med andra organisationstidskrifter, fått en allt mer journalistisk karaktär.

Skrämde bort medlemmar

Pensionären fortsatte att beskriva äldres situation som ovärdig, men kom allt mer i otakt med samhällsutvecklingen, som innebar ökat välstånd för alla grupper. Förbundsstyrelsen anklagade till och med tidningen för att skrämma bort medlemmar snarare än att värva dem. Man ville att även det friska åldrandet skulle ges plats, inte minst med tanke på att bilden av äldre som ensamma och skröpliga dominerade i annan press och i tv. Äldre måste skildras som olika sinsemellan! Det låg dessutom en opinionsmässig vinst i att visa att äldre också var en resurs för samhället, inte enbart ett problem.
Under senare decennier har temat äldres aktivitet fått mycket uppmärksamhet i förbundstidningen, givetvis vid sidan om äldrepolitiska frågor som rör ekonomi, vård och samhällets diskriminering av äldre. Det är en väl befäst uppfattning i vår kultur nuförtiden att man ska vara aktiv för att åldras på ett positivt sätt.

Med stöd från medicinsk vetenskap, som understryker att kronologisk ålder inte är detsamma som biologisk ålder, har äldre som motionerar, studerar, reser eller arbetar efter pensionen framhållits som förebilder i artiklar och reportage allt sedan 1950-talet. Men konsumtion av varor och tjänster skildras också som en del av det goda åldrandet, och reklambilderna i förbundstidningen visar ofta en positiv livsstil. Det är en allmän trend i reklam riktad mot äldre att ålder markeras allt mindre och att rollen som pensionär tonas ner. De äldre i reklamen blir allt mer lika människor i den gyllene mellanåldern, så också i Pensionären med efterföljare.

Årets tidskrift 2010

När Veteranen häromåret blev utsedd till Årets tidskrift av Sveriges Tidskrifter löd motiveringen: ”Reportage, intervjuer och artiklar speglar en vital och spänstig målgrupp och ger åldrandet en mindre ångestfylld karaktär.”
Jag tror att den positiva framtoningen hänger samman med att äldres liv skildras med ett inifrånperspektiv där det uppfattas som helt normalt att vara äldre. Med ett utifrånperspektiv där de äldre är ”dom” snarare än ”vi” kommer lätt en fixering vid ålder som ett problem.
Den positiva bilden av äldre – nu som ”seniorer i tiden” – är således tydlig i Veteranen 2012. Varje nummer innehåller till exempel ett personporträtt, och andan i intervjufrågorna är snarare: ”Vad gör du nu för tiden och hur ser det ut i fortsättningen?” än ”vad klarar du av nu för tiden och hur länge?”.
Personporträtten, liksom mycket annat i dagens Veteranen, skulle lika väl kunna publiceras i andra livsstilsmagasin för vuxna, och det gäller även för tidningens reportage om allvarliga problem som äldre drabbas av.

 

Kristina Wallander
redaktionen@veteranen.se

Kommentera