Sissela Kyle ”Jag har alla åldrar i mig.”
Leva & uppleva | Porträtt
Sissela Kyle. Foto: Margareta Bäck Sandebäck

Sissela Kyle ”Jag har alla åldrar i mig.”

Tiden går fort och plötsligt är man 62. Det har Sissela Kyle hunnit bli och känner sig numera märkligt tidlös. I höst är hon aktuell med en ny show, Etta på listan. Roligt, allvarligt och tänkvärt om vartannat – precis som det brukar vara när det gäller henne.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2019-10-14

Sissela Kyle känner sig lite stressad just nu. Inte hela tiden, men lite av och till beroende på hur det går med skrivandet till nya föreställningen som har premiär snart. Hon och kompisen Calle Norlén skriver manus tillsammans till Etta på listan som den heter. Ibland går det lätt och ibland lite trögare.
– På dagarna känns det ofta bra. Men sen kan jag vakna på natten och tänka på något jag inte är nöjd med eller något jag måste lösa. Och så kan jag undra varför jag var tvungen att ge mig in i det här nu då, när livet var så bra? Varför måste jag utsätta mig?

Men natten som just gått sov hon bra. För igår gick det så lätt att skriva.
– Jag skrev så kul saker då och Calle svarade upp med en jättefin sångtext. Så nu känns det bra igen.

Kände livets ändlighet

Upprinnelsen till nya showen sträcker sig lite drygt tio år tillbaka i tiden. Då dog Sisselas pappa, själv hade hon fyllt femtio och kände allt starkare livets ändlighet.
– Allt blev så vemodigt och jag fick en så stark förnimmelse av att allt ska ta slut en dag. Men nu när jag hunnit passera 60 känns det annorlunda. Jag känner mig tidlös på något vis. Det är som att jag har allt jag upplevt och alla åldrar i mig på en och samma gång. Jag känner 30-åringen och 15-åringen i mig, de har klivit upp till ytan. Och alla döda, alla mina minnesmänniskor, de är också med mig hela tiden.

De finns med mig

– Men det här är inte något religiöst. Det handlar mer om en upplevelse. Mina minnesmänniskor blir fler och fler men skillnaden mellan dem jag kan träffa fysiskt och dem jag bara kan träffa mentalt blir mindre och mindre. Jag upplever verkligen att de finns med mig. De är en del av mig och allt jag upplevt är också en del av mig.

Jag har slagits så många gånger för det, att man ska spela en individ och inte någons flickvän.

Känner ingen panik

Den här upplevelsen av att bära allt i sig hade inte Sissela tidigare. Hon tror själv att hon var för upptagen av livet då.
– Och ändå är det ju verkligen inte så att jag kommit till en punkt där jag liksom kliver av. Tvärtom, jag har massor på gång och massor jag vill göra. Men jag känner ingen panik över att tiden går och att jag blir äldre.
Så är hon också lyckligt lottad som alltid har något på gång. Hon har aldrig gått sysslolös, Sissela, och det som andra kvinnliga skådespelare ofta vittnar om – att rollerna sinar efter en viss ålder – har inte heller drabbat henne lika hårt.

Många ben att stå på

– Men det är för att jag inte bara är skådespelerska. Jag är regissör, komiker, teaterchef. Jag har fler ben att stå på vilket gör det mycket lättare. Annars kan det vara tufft. Jag vet inte hur många manus jag läst genom åren där de kvinnliga rollerna är någons ”flickvän” eller ”fru” eller liknande. Jag har slagits så många gånger för det, att man ska spela en individ och inte någons flickvän.

Reflekterar över jämställdhet

Jämställdhet har hon med sig sen barndomen. Sisselas mamma Gunhild var Nordens första professor i kvinnohistoria.
– Självklart har det påverkat mig. Mamma har gett mig en syn på världen jag bär med mig. Hon kunde visa bilder från FN eller något annat viktigt organ och där var bara män i kostymer. ”Vad ser du? Reflektera över det”. Sånt kunde hon säga, och det fick mig att börja tänka på varför världen såg ut som den gjorde.

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Allas röst var lika viktig

Barndomshemmet i Göteborg var intellektuellt, ett hem präglat av diskussioner och samtal. Och allas röst var lika viktig, inklusive Sisselas, minstingen i familjen.
Men tiden var som den var och trots att mamma Gunhild så småningom skulle komma att bli professor i kvinnohistoria var det hon som drog det tyngsta lasset hemma.

Pappa vilade

– Det fanns två skrivbord, båda var pappas. Mamma rättade skrivningar och skrev sin avhandling vid köksbordet. Vi tyckte inte det var konstigt då men nu tycker jag det. När mamma kom hem från jobbet lagade hon mat och donade. Pappa vilade. Han sov.

1972 hade Gunhild fått nog. Hon ville skiljas. Storebror Jörgen var redan vuxen men Sissela flyttade med mamma till Västerås. Pappa Pieter blev deprimerad, han kom nog aldrig över chocken att bli lämnad.
– Båda var ur den generationen där man inte pratar om sånt som är svårt och sånt man känner. Mamma släpade på en depressiv läggning, hon slet med det. Men att prata om det – aldrig! Och Pieter samma sak, man pratade inte om sådant.

 Mamma var så briljant, så rolig! Det var kul att vara med henne in i det sista.

Känslomässigt mörbultad

Länge var Sissela arg på sin pappa för att han var så bitter. Men så småningom kunde hon förlåta honom. Hon såg en barnpjäs som handlade om en skilsmässa och kände sig helt mörbultad efteråt.
– Jag kunde förlåta honom för att han varit så ledsen. Det låter helt sjukt, att jag förlät honom för att han varit ledsen. Men det gick ju ut även över mig.

Träffades aldrig mer

Efter det kunde Sissela och pappa Pieter umgås och ha roligt ihop. Men Pieter och Gunhild träffades aldrig mer efter skilsmässan. Inte en enda gång. Inte på något bröllop eller dop, ingenting.
– Det var synd men det var så det var. Jag kom till en förståelse för det också till slut.

Nära relation

Mamma Gunhild och Sissela följdes däremot åt genom livet. Under många år bodde de i samma portuppgång på Södermalm i Stockholm. När Sisselas barn var små hjälpte Gunhild henne med dem, när Gunhild blev gammal och skröplig var det ombytta roller.
– Mamma var så briljant, så rolig! Det var kul att vara med henne in i det sista. På slutet var hon så trött och nästan blind. Man kunde tro att hon sov, men plötsligt under en middag när vi andra pratade om USA eller vad vi nu pratade om kunde det komma en knivskarp kommentar från mamma. ”Glöm inte bort att Obamas sjukvårdssystem har ett symbolvärde!”

Sissela Kyle

Foto: Margareta Bloom Sandebäck

Ålder: 62
Familj: Särbon Per Naroskin, barnen Martina, 32, och Hjalmar, 28. Barnbarnet Stella 1,5 år.
Bor: Lägenhet i Stockholm
Gör: Skådespelare och regissör.
Läser just nu: En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Åh, vad den är bra!
Lyssnar på: Ganska många Sommarprogram, Markurells i Wadköping på talbok, P1 (Medierna, OBS, Spanarna)
Gillar: Att vara ute i naturen. Promenera, springa, cykla, sitta – bara man får vara ute. Jag och ett par tjejkompisar springer regelbundet tillsammans ute i Hellasgården.
Gillar inte: Sova dåligt. Humorfria sällskap.
Drömmer om: Har fjällvandrat en del och är nu lite bespetsad på att vandra i trakten kring Motala och Vadstena. Att gå i bokskog, det vore härligt!
Bonusfakta: Sissela är syssling med Cat Stevens. Hon sitter i Gastronomiska Akademien, tallrik 6 (efter Hasse Alfredson). ”Fråga mig inte hur det gick till!”
Aktuell med: Föreställningen Etta på listan som spelas 3 – 27 oktober på
Scalateatern i Stockholm. 28-30 november spelas den på Draken i Göteborg.
Därefter ut på turné i landet.

Dölj faktaruta

Bor nära särbon

Idag är Sissela särbo med sin käresta psykologen Per Naroskin.
– Vi vill båda ha det så. Vi har båda äktenskap och familjeliv bakom oss, vi jobbar båda oregelbundna tider – det är bäst som vi har det. Vi bor nära varandra och ses i princip hela tiden, men orkar man inte går var och en hem till sig.
Sissela går iväg och byter om inför fotograferingen. Sedan samarbetar hon villigt och tålmodigt med fotografen. ”Lite mer åt höger. Ett kliv fram. Bra! Det där blir fint!”

Det finns väl inget härligare än att få stryka något på en lista…

Stressen kommer krypande

Det blir en oändlig massa bilder i vanlig ordning. Till slut börjar Sissela känna sig lite stressad igen. Calle har hört av sig, hon måste ringa honom nu. De måste gå igenom texter. Skriva på. Premiären närmar sig med stormsteg och allt är inte klart än. De befinner sig i fasen ”finslipa manuset” och det tar tid. Det måste kännas helt rätt. Lagom portion kul och allvar, tänkvärt och finurligt.

Metafor över livet

Men vad är det egentligen för listor det handlar om?
– Det här med listor är lite som en metafor över livet. Man samlar på sig listor och så stryker man vartefter, bockar av. Det finns väl inget härligare än att få stryka något på en lista…
När Sissela var yngre kunde hon göra listor över allt möjligt. Filmer, böcker, killar, mat… Idag handlar det mer om Att göra-listor.

Check

– Och den där underbara känslan att kunna stryka på dem! Den är så stark att det ibland är lockande att skriva dit något man faktiskt redan gjort bara för att få stryka det. Det är befriande att skriva listor. Särskilt om man är stressad.
Nu kan Sissela bocka av en sak till på listan. ”Intervju med Senioren, check!” Och snart: ”Färdigt manus för nya showen – check!”
Efter det kommer hon att sova gott hela natten.

Tre röster om Sissela

Calle Norlén, 57, krönikör och manusförfattare
– Sissela är rolig, rak och självsäker, det är befriande neurosfritt och lustfyllt att jobba med henne. Många skådespelare blir som tjuriga barn i en arbetsprocess, men Sissela behöver man aldrig dadda. Hon har ingen dötid i kalendern, är oförmögen att bara vara ledig och låta dagarna gå. Kvicktänkt men ändå tålmodig när jag är trög. Lojal, ärlig, fnissig och en av mina allra käraste vänner sedan tjugo år.

Per Naroskin, 60, psykolog och särbo med Sissela
– Det är knepigt att säga något kort och kärnfullt om någon man älskar. Står man någon riktigt nära är det svårt att få perspektiv. Sissela låter sig heller inte sammanfattas i några rader. Bara det att kunna vara rolig på riktigt och samtidigt genuint snäll är en ovanligt lyckad kombination. Vi har ett ständigt pågående samtal som växlar brant mellan skämt och allvar och som jag hoppas får fortsätta länge.

Marie Göranzon, 76, skådespelare och vän
– Sissela och jag har känt varandra länge. Jag såg hennes stora komiska genombrott på Vasateatern och har sedan dess sett henne blomma ut. Hon är modig och den mest okoketta som den här teatervärlden har. Hennes spektrum är brett med en mix av humor och allvar. Hon är lika mycket käringen på torget som USAs president. Vår vänskap är väldigt speciell för den är inte krävande på något vis. Vi har betytt mycket för varandra.

Dölj faktaruta
Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2019-10-14
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.