Sven-Harrys revansch
Leva & uppleva | Porträtt
Foto Margareta Bloom Sandebäck

Sven-Harrys revansch

Han har grundat ett framgångsrikt byggföretag och skapat ett eget konstmuseum i ett guldfärgat hus mitt i Stockholm. Den ordblinde pojken från Lund har fått revansch.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2020-04-22

Sven-Harry har tagit sig in från hemmet i Saltsjöbaden till sitt museum i det guldfärgade huset i Vasaparken i Stockholm. Det var mycket trafik idag och tog längre tid än vanligt. Enligt rykten på grund av att den guldbro som ska pryda nya Slussen var på väg och ställde till med trafikkaos. Men nu sitter Sven-Harry och varvar ner med en kopp kaffe och en macka i våningen högst upp i museet. Den som kallas ”Herrgården på taket” och är en exakt kopia av Ekholmsnäs herrgård på Lidingö där han tidigare bodde i trettio år.

”Lite knäppa i bollen”

Allt är precis som det var där. Det lantliga köket, salongerna, vardagsrummet. Till och med konsten hänger exakt som den gjorde. I vardagsrummet som vi slår oss ner i är väggarna täckta av målningar av Carl Fredrik Hill, en av Sven-Harrys absoluta favoriter.

– Vi har ju tre saker gemensamt, han och jag. Dels är vi båda födda i Lund, sen hade vi båda dåliga relationer med våra farsor. Och så är vi lite knäppa i bollen, säger han och skrattar högt.

Minst två promenader om dagen

På frågan om han kan förklara det sista ser han först lite fundersam ut och säger sen: ”Hur förklarar man att man inte är riktigt klok?”

Hans medarbetare och vd för stiftelsen som äger museet, Dragana Kusoffsky Maksimovic, flikar in: ”Men det kanske är din starka energi du menar, Sven- Harry?”

– Ja, kanske. Men nu för tiden inser jag i alla fall att jag måste röra på mig. Jag går minst två promenader om dagen ungefär 40 minuter varje gång. Huvudet mår bättre och hjärtat får pumpa.

Känsla för hållbarhet

Mycket har han hunnit åstadkomma i sitt liv. Byggt upp ett framgångsrikt byggföretag, Folkhem, som specialiserat sig framför allt på bostadshus i trä. Tidigt fanns känslan för hållbarhet hos honom, långt innan det låg något fokus på det.

– Kontorsfastigheter har jag inte brytt mig om. Det lockade mig inte. Trä är ett naturligt material. Jag har aldrig förstått varför vi ska importera betong från Polen.

Konstberoende

Och så det stora konstintresset som alltid också funnits där parallellt. ”Konsten är för mig vad spriten är för andra”, har Sven-Harry sagt tidigare.

Han kunde aldrig få mig att känna att jag dög.

Det fick han med sig hemifrån, även hans far Harry var konstsamlare. Och byggmästare. Tanken var, ja, det var till och med en uttalad plan, att Sven-Harry skulle ta över sin fars företag. Han hade blivit upplärd i det, tagit gesällprov som murare och jobbat i USA ett par år och sedan, på pappans begäran, kommit hem och jobbat i företaget i många år.

– Men sen tror jag farsan tyckte att det gick för bra för mig. Han blev väl rädd på något vis.

Snuvad på företaget

Plötsligt sålde han istället till JM. I en film om Sven- Harry och museets invigning som TV4 gjorde för några år sedan berättar hans elva år yngre halvsyster Anna Wahlgren (ja, hon med Barnaboken) att Sven-Harry fick veta på fredagen att Harry tänkte sälja företaget till JM för fem miljoner och att affären skulle gå igenom på måndagen. Hur han på något sätt lyckades skrapa ihop pengarna under den helgen, men hur Harry Karlsson trots detta valde att sälja till JM. Ett svek utan dess like.

Tappade kontakten

– Vi pratade inte med varandra på flera år efter det där. Men sen, när det började gå så bra för mitt eget företag, tänkte jag att jag skulle söka upp honom i alla fall. Och det gjorde jag, men det blev inte så mycket med det.

Han kunde inte ge dig någon bekräftelse?

– Nej, nej, han kunde inte det. Det har han aldrig kunnat. Han kunde aldrig få mig att känna att jag dög. Sven-Harry var ett av sju barn. Han föddes i Lund 1931, som det tredje av tre i Harrys första äktenskap. En äldre syster och en äldre bror hade han. Brodern är Stig T Karlsson som var en prisbelönt fotograf.

Allt annat än kärleksfull

Uppväxten beskriver Sven-Harry som allt annat än kärleksfull. När han var två blev hans mamma sjuk och lades in på sjukhus. Problem med nerverna, som det så ofta hette. Sen såg Sven-Harry inte sin mamma på fem år och när hon väl kom ut blev det skilsmässa mellan henne och pappan. Barnen blev kvar hos Harry som hittade en ny kvinna ganska direkt.

Minnen från barndomen har blivit till berättelser man kan skratta åt. Men då var det inte så roligt.

– Den plantan han tog hem då, hon kunde inte stava till kärlek, säger han. Det kunde ju för den delen inte min far heller, lägger han till.

Ingen av oss hade det lätt

Anna Wahlgren har beskrivit sin relation med deras gemensamma far som att hon bara var ensam med honom i ett rum när han skulle bestraffa henne. Det vill säga slå henne.

– Ja, så var det, hon hade det inte lätt. Och det hade ingen av oss. Den enda han inte riktigt rådde på var min äldre syster. Henne var han svag för på något vis. Men hon försvann till Amerika och gifte sig med en brevbärare.

Skickades hemifrån

Livet blev inte lättare för Sven-Harry med den nya styvmodern.

– Hon sökte upp en barnläkare i Lund och ville att han skulle sinnesundersöka mig. Han sa nej. Då ordnade hon så att jag fick gå på internatskola i Sigtuna. Hon ville inte ha mig hemma. Och min farsa förstod sig inte på barn.

Varför skaffade han så många då?

– Ja, det får du väl fråga honom om. Inte vet jag, men han ville väl visa sin manlighet. De skaffade barn och uppfostrade dem som militärer. Min bror och jag fick lägga oss klockan sex på kvällen mitt i sommaren. Då skulle hembiträdena hem. Men vi gick ju upp sen när de hade gått och smet ut och rökte cigarr. Det var aldrig någon som märkte, de brydde sig inte om oss.

Svårt i skolan

Han skrattar högt vid minnet. Minnen från barndomen har blivit till berättelser man kan skratta åt. Men då var det inte så roligt. När han var liten och aldrig fick känna att han dög och dyslexin gjorde att skolan var svår.

Det är så viktigt att tala om för föräldrar att det är kärlek som gäller. Ingenting annat.

– Vi barn hade under vår uppväxt att tampas med en far som alltid lät oss veta att vi inte dög. Blir man inte godkänd vill man hela tiden bli bättre. Blir man ändå inte godkänd vill man bli värst. Och om jag pratar om det här nu är det för att det är så viktigt att tala om för föräldrar att det är kärlek som gäller. Ingenting annat.

Själv har Sven-Harry aldrig gift sig.

– Nej, det där med tvåsamhet hade jag inga goda erfarenheter av efter min barndom. Men jag har levt med kvinnor och jag har aldrig haft mer än en i taget. Har jag träffat någon annan har jag alltid lämnat först, innan jag inlett något nytt.

”Skitgener”

En son blev det under förhållandet med Gwen Lundström. Bisse, som hunnit bli 42 idag. Men han växte upp med sin mamma, efter att hon och Sven-Harry separerat.

– Jag hör inte så mycket av honom. Egentligen är det väl han som ska söka upp mig nu när jag är så gammal. Men han har i alla fall haft förståndet att inte skaffa fler barn än ett med de gener han har. Han har ju mina gener, skitgener. Min far hade fyra bröder. Tre av dem blev alkoholister. Det är inga bra gener.

Sven-Harry Karlsson

Ålder: 88
Familj: Sonen Bisse Crafoord, 42. Ett barnbarn.
Bor: Lägenhet i Saltsjöbaden utanför Stockholm.
Bakgrund: Tidigare byggmästare med egna företaget Folkhem. 80-årsdagen 2011 firade han med att inviga Sven-Harrys konst- museum i Stockholm. Läser just nu: Inte tillräckligt. Det beror delvis på att jag är ordblind och att det tar sån tid för mig att läsa. Men dagstidningar läser jag.
Lyssnar på: Dansmusik. Jag gillar Leif Kronlunds orkester. Jag brukar gå och dansa på Skansen när han spelar.
Favoritfärg: Guldgul. Jag gillar att vara färgstark. Stolt över: Mitt konstmuseum. Det har faktiskt blivit riktigt bra. I sommar ska vi ha en utställning om samisk konst. Det är den bästa sak vi kommit på hittills.

Dölj faktaruta

Konsten blev en räddning

Själv hittade han konsten. Den blev en räddning, något att dyka ner i när det stormade som värst inombords.

– Det är nog konsten som räddat både mig och min bror, Stig. Han var ju en fantastisk fotograf.

Jakten på nya förvärv till hans stora samling, värderad till 150 miljoner, har ständigt pågått. Han berättar hur en vän tipsade om när ett självporträtt av Helene Schjerfbeck var till salu i Helsingfors, hur de åkte dit och hur vännen sedan tog tavlan i sin bil och körde hela vägen runt Bottenviken och hem med den.

Konst är till för människor

I takt med att han själv blev äldre och konstsamlingen vuxit sig så stor kände Sven-Harry att han ville göra något med den.

– Konst är till för människor. Den ska inte ligga i förråd. Nationalmuseum var intresserad av min konstsamling men jag sa att det är ingen idé, för den kommer bara att hamna i något förråd hos er.
Konsten och människorna ska vara nära varandra.

– Och sen hade jag inget intresse av att vara rikast på kyrkogården! Som min farsa ville bli, och det blev han kanske också.

Två röster om Sven-Harry Karlsson

Leif Kronlund, 88, musiker – Sven-Harry är en av de trevligaste jag nånsin mött! Han brukar komma och dansa när jag spelar på Skansen, då presenterar jag honom alltid och han får applåder. Vi är grannar och han har blivit som en familjemedlem. Vi går promenader och äter ihop. Kommer han hem sent står vi och blinkar med en ficklampa på balkongen för att se att allt är bra. Med Sven-Harry pratar man om allt möjligt, sådant som händer här och nu.

Dragana Kusoffsky Maksimovic, vd för stiftelsen vid Sven-Harrys konstmuseum. – Jag blir alltid glad av att prata med Sven-Harry. Han har en sådan optimistisk syn på livet. En otroligt generös man som skänkt sin privata förmögenhet och konstsamling, sitt forna hem med antikviteter och konst, för att lägga i stiftelsen. Han ville skapa en arena för spännande möten mellan konst och besökare. Det är ett arv jag är stolt över att få förvalta.

Dölj faktaruta

Nära till skratt

Ett till av hans många rungande skratt ljuder genom rummet. Han har nära till skratt, skojar mycket med sin personal på museet och även med besökare vi stöter på. ”Hej ungdomar!” säger han till en grupp pensionärer som ska in på visning i Herrgården på taket.

Fortfarande involverad

Sven Harry är fortfarande högst aktiv i allt som händer på museet. Varje dag pratar han och Dragana med varandra och bollar idéer om utställningar. I

sommar blir det en samisk utställning, den är både Sven-Harry och Dragana lite extra stolta över.

Viktigt att inte glömma

– Det blir den bästa utställning vi någonsin haft, säger Sven-Harry och ser allvarlig ut. Det är så viktigt att man lyfter samernas historia så att vi inte glömmer hur det varit.

Men han säger att han inte lägger sig i arbetet på museet lika mycket längre.

– Jag har ju så bra personal nu, så det är klart att jag ska låta dem göra sitt jobb utan att hänga över dem. Sedan är det väl lite det här med orken också.

Sedan har de tagit mitt körkort. Det tycker jag inte om.

Han ska fylla 89 i år.

– Jag går fortfarande och väntar på att jag ska dö, men jag har ju inte fyllt 90 än. När jag har gjort det får det väl vara bra, tänker jag. Det som till sist tar slut är att man inte orkar längre, man orkar inte planera och så.

– Sedan har de tagit mitt körkort. Det tycker jag inte om. De sa på ett läkarbesök att min reaktionsförmåga blivit sämre, då rök körkortet. Det är trist, men visst, samtidigt är det kanske inte så att man vid min ålder ska vara ute och köra.

Dagarna går fort

Nu ska han och ett par av medarbetarna iväg och äta lunch. På Melanders, som alltid. Sedan ska han hem till Saltsjöbaden. En promenad blir det säkert innan dagen är slut.

– Dagarna går så fort. Jag hinner inte med. Det är svårt att skilja den ena dagen från den andra nu för tiden.

Foto Margareta Bloom Sandebäck

 

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2020-04-22
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.