Vad är väl ett liv på slottet…?
Leva & uppleva | Porträtt
Carl-Gustaf och Marika Wachtmeister. Foto Joi Grinde

Vad är väl ett liv på slottet…?

Carl-Gustaf och Marika Wachtmeister har byggt upp varsitt livsverk på Wanås slott. Han ett ekologiskt jordbruk, hon en skulpturpark. Men allt har sin tid och det har blivit dags att lämna över till nästa generation.

Tidningen Senioren
Publicerad 2019-07-29

Visst lever de gott, Marika och Carl-Gustaf, CG kallad, Wachtmeister på det vackra slottet Wanås i Göinge i nordöstra Skåne. De omges av sina respektive livsverk, han av ett ekologiskt mönsterjordbruk med 480 kor, hon av en internationellt uppmärksammad skulpturpark.
En månad varje vår tillbringar de i New York för att titta på konst och om somrarna njuter de av lugn och ro i huset på Gotland. De har fem barn och femton barnbarn. Deras kärlek lever. Mer om detta senare – och om att deras liv inte alltid varit en dans på rosor.

Villa i Linköping

De träffades på ett diskotek i Lund för snart femtio år sedan. Han friade redan första kvällen. Visst visste hon mycket väl att han, den äldste sonen Wachtmeister på Wanås, så småningom skulle ta över slottet och godset efter sin far. Men inte tänkte hon särskilt mycket då, 1969, på att hon en dag skulle bli slottsfru i Göinge. De var unga, kära och hade hela livet framför sig. Hon utbildade sig till jurist, han gick på Skogis och de etablerade sig så småningom med stabila yrken, villa, barn och många vänner i Linköping.

det är svårt att tycka synd om någon som får flytta in i ett slott.

Gav upp sin karriär

Marika Wachtmeister var inte helt road när den sittande greven på Wanås, Carl-Axel Wachtmeister och hans son, Marikas man, 1985 bestämde att det var dags för CG att ta över. Den unga familjen lämnade Linköping och flyttade till Wanås.
Hon fick ge upp sin karriär som advokat i Mjölby. Hon våndades och kände sig till en början mycket olycklig i det nya hemmet, en i och för sig vacker flygel till slottet. Och inte fick hon mycket stöd av sina vänner. I den bok som paret Wachtmeister gav ut förra året: Konst, kor och kärlek på Wanås slott, noterar hon självironiskt att det är svårt att tycka synd om någon som får flytta in i ett slott.

Centrum för konst

Men hon fann en lösning, en flyktväg om man så vill; inspirerad av sitt intensiva konstintresse bestämde hon sig för att försöka göra en skulpturpark av parken vid Wanås. Ett centrum för konst i denna avsides belägna del av Skåne.

Stöd av maken

Hennes idé möttes förstås av motstånd, men hon lyckades genomföra den. Till stor del tack vare ett varmt och aktivt stöd från sin man, den nye herren på Wanås gods. Hans stöd berodde inte bara på att han själv sedan barnsben haft ett alldeles eget konstintresse. Framför allt ville han verkligen att Marika skulle stanna kvar på godset som hans hustru.

Marika och CG (Carl-Gustaf) Wachtmeister

Ålder: Båda 69 år
Familj: Fem barn, femton barnbarn
Bor: Wanås i Skåne, Stockholm, Gotland
Lyssnar på: Keith Jarrett (Marika), amerikansk blues (CG).
Läser: Samtida skönlitteratur, huvudsakligen svensk och amerikansk, senast Katherine Smyth All the lives we ever lived. Seeking solace in Virginia Wolf (Marika), Jens Liljestrand Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg (CG).
Drömmer om: Att få uppleva att en demokratisk kvinna väljs till president i USA. (Marika). Att sexualbrottslingar kan ställas till svars och dömas så att ungdomar kan vara trygga (CG).
Aktuella med: Kanske en ny bok, Ateljémöten, utifrån intervjuer med konstnärer vi mött sedan 1980-talet.

Dölj faktaruta

Medvetet beslut

Så. Nu. De är ännu inte fyllda 70 men fyllda av mer liv, kraft och entusiasm än många yngre. De drog sig tillbaka, gick i pension för flera år sedan, Marika redan 2011 och CG några år senare.
Det var ett mycket medvetet beslut.
– Vi är förändringsbenägna och bestämde oss tidigt för att lämna över i god tid, säger Marika.

Vi är förändringsbenägna och bestämde oss tidigt för att lämna över i god tid.

Ville sluta på topp

Ett viktigt skäl till att hon lämnade över chefskapet för Wanås konst redan vid 60 års ålder var att hon hade lämpliga efterträdare på plats, Elisabeth Millqvist och Mattias Givell. Ett annat var att hon ville sluta på topp. Ett tredje skäl var att hon ville vara ung nog för att kunna hjälpa till med själva övergången.

Tänkte på konsten

– Dessutom: hur klarar man samtidskonsten, den riktigt unga konsten när man är i 60-årsåldern? Sin egen generations konst kan man förstå, och den närmast tidigare generationen. Men knappast den riktigt unga konsten.

Måste klara generationsskifte

Även CG bestämde sig tidigt för att i god tid lämna över sin verksamhet till nästa generation.
– Man bör göra det när man fortfarande har lite tid och ork kvar. Man måste orka genomföra ett generationsskifte.

Två röster om paret Wachtmeister

Henrik Treschow, styrelseordförande i Wanås gods AB:
”CG är min vän sedan barnsben. Vänskapen har stärkts med åren. Det är lätt att uppskatta hans öppna sinne och kloka intellekt. Han lyssnar mer än han pratar, inte för att han är särskilt tyst utan för att han verkligen lyssnar. CG är en entreprenör – påläst, kunnig och vetgirig. En intensiv person, ingen lagom-människa. Han sätter Familjen, Konsten, Jakten och Vännerna i fokus för sitt liv och han är bra på att laga mat och att berätta.”

Lars Nittve, museidirektör och professor:
”CG och Marika förvandlade ett gods till något fullkomligt unikt. Dels genom det visionära och kompromisslösa ekologiska jordbruket – och sedan förstås genom förvandlingen av parken till en av världens mest kända skulpturparker. Det CG och Marika har åstadkommit symboliseras helt genialt av de ekologiska korna som betar i konstnären Maya Lins fantastiska jordskulptur Eleven Minute Line.”

Dölj faktaruta

Förändring kan ge depression

Men visst var det svårt att lämna livsverken. Marika säger att hon blev deprimerad men att hon också visste att förändring ofta leder till depression. CG noterar att även han blev deprimerad när han hade överlämnat godset och dess skötsel till sonen Baltzar. Det förvånade honom. Trots att han alltid har vetat att han liksom sina förfäder egentligen bara har Wanås till låns, något att lämna vidare till nästa generation.

– Det fanns ju i mitt DNA att jag en dag skulle utsättas för detta.

Sitter i styrelsen

Han sitter fortfarande i styrelsen för Wanås jordbruk, ”men jag säger aldrig något om driften och sådant om jag inte blir tillfrågad”. Det som kallas ”tjänstevägen” gäller. Det lärde sig CG av sin far, säger han, och Baltzar ska veta att detta fortfarande gäller. Men visst kan CG för sig själv beklaga att hans underbara Braun Suisse, dessa vackra alpkor, inte längre finns representerade i Wanås djurbesättning…

Det kan undvikas om man är lika tydlig i familjelivet som i arbetslivet.

Planering och tydlighet

Men generationsväxlingen har av allt att döma gått bra, både vad jordbruket och konsten beträffar. Det beror bland annat på god planering och tydlighet.
– Vi är mycket medvetna om att det ofta blir bråk inom familjer på gods och gårdar vid generationsskiften. Det kan undvikas om man är lika tydlig i familjelivet som i arbetslivet, säger Marika.
– Ja, vi tror mycket på detta att sätta allt på pränt, fyller CG i.

Byter bostad

Ett exempel: de och sonen Baltzar har papper på att de ska byta bostad vid påsktiden år 2021. Då har både Marika och CG Wachtmeister fyllt 70. Då är det dags. De vill inte göra som CGs far gjorde. Han bodde kvar på slottet tills han var 85 år gammal; ”jag måste fira jul här”. Han ville inte flytta.

Präglas av konst

Marika och CG ska alltså flytta in i den östra flygeln på Wanås om knappt två år. Det enda problemet med detta är att de nog inte får plats med den omfattande konstsamling som nu präglar deras hem i slottet, från entrén där ett exemplar av Charlotte Gyllenhammars skulptur In waiting spelar vackert mot några genuina 1600-talsmålning på väggen, via en trapphall som pryds av porträtt av hela deras familj till andra rum med verk av konstnärer som Jan Håfström, Nan Goldin, Roxy Paine, Barbro Bäckström, Ann-Sofi Sidén, Louise Bourgeois.

Som du ser har vi ingen vidare kontakt med varandra på den där målningen.

Talande porträtt

I en korridor hänger ett dubbelporträtt av Marika och CG. Han hejdar sig och berättar:
– En gång när vi var unga gick vi på National Portrait Gallery i London och såg en utställning med dubbelporträtt. Vi tyckte att de var intressanta, så vi bad en konstnär som heter Hans Hermansson att måla ett dubbelporträtt av oss. Som du ser har vi ingen vidare kontakt med varandra på den där målningen. Jag sitter och läser och Marika tittar rakt fram. Det var inget vidare, konstnären uppfattade oss helt korrekt. Vi har målningen kvar som en påminnelse att livet inte alltid varit en dans på rosor.

Ultimatum från barnen

De skriver öppenhjärtigt om en hel del av de personliga problemen i sin bok. Marika berättar där om sina föräldrars dysfunktionella äktenskap, om sin mors psykiska problem som till slut ledde till självmord och sitt eget alkoholmissbruk, som ledde till ett ultimatum från barnen – om hon inte genomgick en behandling skulle hon inte få träffa barnbarnen. Hon sökte sig till AA. Idag är hon nykter alkoholist.

Saknade närhet

CG berättar i boken att han saknade närhet i relationen till sin far, att han kände sig totalt övergiven under sina åtta år på internatskola, om sitt matmissbruk och om att han är far till ett utomäktenskapligt barn, en dotter som för övrigt numera helt och fullt är en medlem av familjen.

Det är viktigt att förlåta.

Mot denna bakgrund är frågan given:
hur håller man kärleken vid liv?
– Det är viktigt att förlåta, säger Marika. Och så handlar det om att lyssna på varandra tror jag. Att ha kul tillsammans. På vintern, när vi kan vara ensamma flera dagar, brukar vi vid dagens slut fråga varandra vad som var bäst eller sämst under dagen.

Uppskattar olikheterna

– Att levandegöra, säger CG. Att försöka undvika att komma in i en trall av samma, samma, som sliter.
– När man träffar varandra vill man att man ska bli så lika varandra som möjligt. Nu tycker jag att man mer och mer uppskattar olikheterna hos varandra och att man kompletterar varandra. Jag håller inte på att försöka förändra min man. Jag ser hellre styrkan i våra olikheter. Detta kom fram väldigt mycket när vi arbetade med vår bok. Vi vill inte upprepa en massa misstag. Jag vill inte att vi grälar, som mina föräldrar gjorde.

Inte låta tjafs förstöra

– Om man får ynnesten att leva trettio år i en sån här miljö ska man inte förstöra det genom att bråka och tjafsa. Och jag tror inte att vi riktigt inser hur viktig konsten har varit för oss, säger CG.
Och nu då?
Vaga planer. De skulle gärna skriva ytterligare en bok tillsammans.

Projekt som skvalpar

Marika berättar om ”ett projekt som ligger och skvalpar” med anledning av att hon har skrivit dagbok sedan hon var tretton. Hon skulle vilja göra ”något feministiskt” med utgångspunkt i att hon var 18 år 1968, det år då så mycket hände i världen – och då hon flyttade hem till Sverige. Kanske något om hur utvecklingen i samhället på olika sätt har påverkat och präglat hennes mormors liv, hennes mors liv och hennes eget.
CG säger att han är lite trött på att skriva om Wanås. Han drömmer om att skriva om något helt annat. ”Vi får se”.

Ann-Sofi Sidéns Fideicommissum.

Jordbruket möter konsten

Vi tar en kort promenad i konstparken och tittar på slottet genom Don Grahams Two different anamorphic surfaces innan vi sneddar över en gräsmatta för att betrakta Ann-Sofi Sidéns Fideicommissum – en kissande kvinna i naturlig storlek i brons. Lite längre in i bokskogen lurar Pål Svenssons Sprungen ur, ett blänkande svart klot. Längre in i parken finns Marianne Lindberg de Geers I am thinking about myself, en ljudinstallation med vädjande rop på mamma. Rop som inte kan lämna någon oberörd.
Och i en kohage på andra sidan vägen slingrar sig Maya Lins Eleven Minute Line, en 500 meter lång jordskulptur. Här betar kor. Här möts det ekologiska jordbruket och konstprojektet.

Text: Kurt Mälarstedt
Foto: Joi Grinde

Tidningen Senioren
Publicerad 2019-07-29
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor inom medicin, pensioner & skatter, må bra samt sex & relationer.