Alla har någonting gemensamt, oavsett bakgrund och kultur. Det gäller bara att våga fråga och vara intresserad, menar Agneta Eliason, en av talarna på en tematräff arrangerad av Äldrecentrum.
SPFs ordförande Christina Rogestam har en ambition att verka för ökad integration. Att samverka med seniorer med andra bakgrunder än svensk, både genom att visa att förbundet är öppet för alla, oavsett födelseland, men även genom att samarbeta med andra föreningar.
Men hur får man egentligen kontakt?
Kanske är det så enkelt som att det handlar om vilja? Wrya Rasol, ordförande för Kurdiska centret för äldre och handikappade i Stockholm menar att vilja är en stark drivkraft bakom det mesta.
Kurdiska centret är en helt ideell förening med drygt ett hundratal medlemmar över 65 och en lokal som är öppen varje dag mellan 16 och 19. Man ordnar föreläsningar med bland annat läkare, politiker och myndighetspersoner, firar högtider med knytkalas och gör gemensamma resor. Föreningen är mycket uppskattad.
– Kommer vi försent eller har stängt en dag blir de arga. De har blivit beroende, säger Wrya Rasol.
Själv är han inte senior än, utan har ett ordinarie arbete vid sidan av sitt stora engagemang. Hur har han och de andra medlemmarna lyckats få till en så livaktig förening, när många andra kämpar med att hitta deltagare till sina aktiviteter?
– Vilja är viktigt, säger han.
– Alla blir gamla, alla behöver någon. Våra medlemmar är glada och friska, deras enda ”sjukdom” är ålder.
Föreningen utvärderar hela tiden sina aktiviteter. Vad fungerar? Vad fungerar inte? Medlemmarna är med och önskar vad de vill göra. Att träffarna sker på kvällstid gör det möjligt att mötas över generationerna. Yngre personer finns med och hjälper till – med praktiska saker och inte minst som tolkar under föreläsningar och när det behövs. Språket i föreningen är kurdiska, om man inte har gäster. Många av seniorerna har kommit till Sverige som pensionärer och talar knappt någon svenska.
– Vi bjuder ofta in gäster och vi träffar äldre från andra föreningar.
Äldreförvaltningen bidrar med en slant till lokal och telefoner, och medlemsavgifterna täcker annat. Men även resurser handlar först och främst om att vilja, menar Wrya Rasol.
– Det är lätt att fixa en förening. Det är lätt att hjälpa äldre. Man måste bara vilja!
Rubriken för tematräffen var ”Att åldras i ett främmande land” och förutom Wrya Rasol så talade alltså även Agneta Eliason. Hon har mött flyktingar under en stor del av sitt yrkesliv, som sjuksköterska vid flyktingcentrum, och nu som sjuttioplussare i sitt engagemang inom IKF, internationella kvinnoföreningen i Linköping. Bland annat håller man i en Må bra-grupp där invandrarkvinnor träffas, promenerar, umgås och övar på att prata svenska.
Hon möter kvinnor från många olika kulturer och hennes tips för att mötas är att utgå från likheterna.
– Det är viktigt att man fokuserar på likheterna, inte på skillnaderna, säger hon.
Mat och matlagning är till exempel någonting som kvinnorna i gruppen gärna talar om, oavsett bakgrund.
– Fråga vad personen gjort tidigare i livet. Vad han eller hon tyckte om att göra i sitt födelseland. Jag mötte en man som berättade att det bästa han visste var att ligga under ett mangoträd, men ingen hade någonsin frågat honom tidigare.
Det är vanligt att utlandsfödda som blir demenssjuka tappar svenskan och bara minns sitt förstaspråk. Då kan fotografier vara ett bra sätt att ändå kunna kommunicera.
Som Wrya Rasol säger:
– Alla förtjänar allt i livet, oavsett ålder.
