Det var fullt hus på Sven-Harrys Konstmuseum när Malou von Sivers och Sven-Harry Karlsson själv diskuterade ämnet Uppgörelse och försoning. Om konsten att gå vidare trots såriga familjerelationer och en sargad barndom.
Sven-Harry var bara två när hans mamma försvann ur hans liv. Hon gav sig iväg och lämnade honom och brodern med pappan, som egentligen inte heller fanns där.
-Pappa hade ju gått till jobbet när vi vaknade, och kom inte hem förrän vi lagt oss på kvällen. Vi hade ett hembiträde som skulle ta hand om oss, men hon slutade klockan sex, så då fick vi gå och lägga oss, berättar han.
När Malou frågar vilken slags relation han hade till sin pappa tänker han ett tag, och säger sen:
-Jag hade ingen relation till honom under barndomen. Sen började jag jämföra mig med honom. När man blir motarbetad hela tiden tänker man ”jag måste bli lika duktig som farsan”. Så det drev upp tempot i mig, det blev också en drivkraft.
Revansch
Trots att Sven-Harry började arbeta för sin pappa, som även han var byggmästare, fick han inte ärva företaget. Pappan valde istället att sälja allt till John Mattson.
Men när Sven-Harry började bygga sitt konstmuseum i Vasaparken, vilket kändes lite som en revansch, kom en donation från JM på en miljon.
-Har du försonats med din pappa nu? undrade Malou.
-Nej, vi har ingen gemensam nämnare. Men jag tror ändå att han sitter däruppe – eller kanske därnere – och tittar, säger Sven-Harry och skrattar.
Stor respons
Malou von Sivers berättade om den enorma respons hon fick efter sitt Sommar i P1 i fjol, då hon berättade om sin såriga relation till sin pappa och hur han, efter att ha gift om sig, inte ville ha kontakt med henne längre. Ett sår hon ständigt bär på, men ändå har hon försonats med hur allting blev nu. Och det hjälper mycket bara att berätta om det.
-Jag visade upp min sårbarhet, och har fått erfara vad som händer när man gör det, sa hon.
Det som hände var att hon fick en enorm respons från svenska folket. Tusentals människor hörde av sig, vissa ville bara lovorda, andra ville berätta om egna såriga relationer.
-En man berättade att han inte haft kontakt med sina barn på flera år, men att han skulle försöka ta kontakt med dem nu. Sådant känns ju förstås enormt bra.
Malou pratade också mycket om det viktigaste vi har – våra ögon – och att vi använder dem alldeles för lite.
Ögonen viktigast
-Det händer något när man verkligen ser en annan människa i ögonen. Det gör vi alldeles för lite. Om jag sitter och intervjuar någon får jag inte titta ner eller titta bort ens en liten stund, för i det ögonblicket förlorar man något. Vi borde använda våra ögon mycket mer, och se varandra. Det vet man själv, att var det någon som såg en, om så bara en kort stund, när man var liten, så kunde man leva på det länge. Ögonen är en väg in i en annan människas själ.
Malou berättade också flera roliga anekdoter från intervjuer hon gjort med storheter som Nelson Mandela, Kofi Annan och Ingmar Bergman.
Kofi Annan hade berättat en historia hon bär med sig och ofta tänker på: hur en lärare när han var liten och gick i skolan höll upp ett stort vitt pappersark med en liten svart prick i mitten, och frågade klassen vad de såg. ”En svart prick!” ropade de flesta, men läraren skakade på huvudet. ”Nej, vet ni vad jag ser? Ett stort vitt papper. Låt inte en liten svart prick ta över, det är inte den ni ska fokusera på”.
En lektion i positivt tänkande som fått leva vidare. Kvällens många åhörare hade mycket att tänka på när de gick hem. Som att vi ska se varandra i ögonen och inte hänga upp oss på problem. Försonas, förlåta, och gå vidare. Livet blir roligare då.
