Skinn. Väskor och tofflor – bara fantasin sätter gränser för SPF Storumans skinnhanterare.
Varje måndag morgon packar medlemmar i SPF Storumanbygden i Västernorrland ner verktygslådor med tänger, saxar och special-nålar tillsammans med beredda skinn. Då är det dags för veckans cirkel i skinnsömnad. Föreningens kassör Gudrun Granberg är med.
– Vi har haft studiecirkeln i flera år. I början hade vi en riktig lärare, men sedan flyttade hon, så nu hjälper vi varandra. Vi är en åtta, nio stycken som träffas varje vecka, med uppehåll för loven. Vi delar en önskan att göra någonting i skinn och vi inspireras av varandra.
Vad syr ni för någonting?
– Mycket väskor, handskar och tofflor. Och necessärer. Några håller dessutom på med tennbroderier. Allt sys för hand med falsk sentråd, av nylon.
Var får ni skinnet ifrån?
– Man kan köpa berett skinn på marknaderna i Lycksele och Jokkmokk. Men mycket av skinnet kommer från till exempel gamla skinnjackor och möbler. Använder man lapptäcksteknik behövs inte så stora bitar. En kvinna gjorde ett par skinnbyxor av baksidan på en soffa. Dem hade hon sedan när hon åkte moped.
Vad är roligast?
– Att träffas och prata. Och så får man impulser och idéer från varandra. Vi löser många samhällsproblem på våra träffar. Och vi jobbar också! Vi vill till exempel att Stensele församling ska bli självständig och har ordnat namninsamlingar och skrivit insändare med signaturen »Skinntanterna«. Vi har en gratis lokal på Vuxenskolan. Cirkeln ordnas i studieförbundets regi.
Är det svårt att sy i skinn?
– Nej, det är det inte. Men man behöver hjälp av en riktig lärare i början. Man måste till exempel lära sig att ta ut skinnbitarna på rätt ställen. Skinnet töjer sig.
Borde fler testa?
– Ja det är klart. Det är avkopplande. Och det behöver inte bli dyrt om man använder gamla kläder eller möbler. I min familj gäller »kasta ingenting med skinn på!«
Text Frida Andersson Johansson
