Yrke: uppfinnare!

Hon är konstnär, uppfinnare och entreprenör. Numera får Petra Wadström kämpa för att få tid över till konsten eftersom hennes uppfinning Solvatten blivit en sådan succé. En enkel men genialisk uppfinning som gör att många fler kan få tillgång till rent vatten.

Det är en kall vinterdag när vi ses hemma hos Petra Wadström i Åkersberga norr om Stockholm. Rimfrosten ligger tjock på träden och termometern har krupit ner mot minus nitton. Men inne i huset är det varmt och skönt. En brasa är tänd i öppna spisen i vardagsrummet och hunden Saga ligger och trivs på mattan framför.
Vi går en trappa upp till det stora allrum som också är Petras ateljé. På ena väggen hänger flera av hennes alster, kreativa figurer och bilder som hon gör av bland annat gamla beslag i metall. Ofta i sällskap av ord eller små meningar intill, så att det nästan blir lite som seriealbum. ”När får jag krama dig igen?” står det under två figurer som omfamnar varandra. Den blev till under pandemin när Petra lite oftare än vanligt kunde sitta här och skapa.

I mitten av rummet finns ett stort bord där skapandet sker. Här är fullt med saker, men ändå ordning och reda. Allt ligger fint ordnat i korgar och på hyllor.
– I helgen var alla tio barnbarn här och då var det lera över hela bordet, säger Petra och skrattar.
För barnbarnen måste det vara en dröm att få komma hit till en kreativ mormor/farmor som har en hel vägg med hyllor fulla av material att skapa med. Lera, tyg, trä, metall, pärlor och färger.
– De vet alltid vad de vill göra när de kommer hit. De går direkt till hyllorna och hämtar det de vill hålla på med.
Att få jobba i ateljén är viktigt för Petra. För att inte tappa det som är grunden till allt i hennes liv – kreativiteten.
– Är man hela tiden jagad av olika saker får man ju aldrig tanka. Och det behöver jag. Jag måste få sitta här ibland och bara hålla på med min konst och helst ha tyst omkring mig.

Numera får hon slåss lite för att få tid till det. Hennes uppfinning Solvatten har ”kommit i vägen” för det. En 10-liters box i plast man kan fylla med smutsigt vatten och sedan ställa ut i solen där en reningsprocess sker. Värmen och UV-strålarna tillsammans oskadliggör sjukdomsframkallande mikroorganismer i vattnet, som renas och värms och blir till rent vatten man både kan dricka, laga mat och tvätta sig med. I nuläget används den av runt en halv miljon människor i ett tjugotal olika länder, främst i Afrika och Asien.
Petra har fått många priser för den här relativt enkla men revolutionerande uppfinningen som gör livet så mycket lättare för så många i fattiga länder.
2020 utnämnde Svenska Hjältar henne till Årets miljöhjälte och i höstas fick hon veta att hon kommer att få Kungliga Tekniska Högskolans stora pris 2023. Det är enligt maken Calle ”det finaste pris en privatperson kan få i Sverige”. Johan Rockström, Christer Fuglesang och Hans Rosling hör till skaran tidigare eminenta pristagare. Petra får priset för sin ”listiga uppfinning” Solvatten. Den kräver inte några kemikalier eller annan energi än solen för att förvandla smutsigt vatten till rent dricksvatten.
Under processen med att ta fram produkten gick Petra helt sonika till Roslagsvatten i Åkersberga och bad dem testa den åt henne.
-I labbet tillsatte de 100 000 e-kolibakterier i vattnet och lät sedan processen i solen sätta i gång. Det visade sig att vattnet blev rent och fritt från bakterier. En mikrobiolog som jobbade i labbet där och var uppvuxen i Etiopien sa till mig: ”Fortsätt med det där!”

Petra kände själv att hon var något bra på spåren den här gången. Men processen fram till en färdig produkt var lång. Det tar tid att testa och utvärdera och inte minst att få patent i olika länder.
– Jag gick till en patentingenjör för ganska många år sedan och hade en hel bunt idéer med mig i en pärm. Han avfärdade mig ganska lättvindigt, som att han tyckte att jag bara vara en konstnär som ”lekte lite”.
Idén till Solvatten började för länge sedan när Petra och familjen bodde i Australien ett år.
– Där fanns så enormt mycket sol och ändå värmde folk upp sina pooler och hem med smutsig diesel.
Tankarna tog än mer fart när hon under en resa till Indonesien träffade kvinnor som tampades med att inte ha tillgång till rent vatten. Ofta hade de ett sjukt barn i famnen. Kunde hon göra något för att hjälpa alla dessa människor?
Att lösa problem har alltid legat för Petra. Konsten har alltid haft en självklar plats i hennes liv med en mamma som var textilkonstnär, en syster som blev keramiker och en annan som blev bildlärare. Men naturvetenskapen och problemlösningen har också funnits där parallellt.
– Den biten fick jag av pappa. Han var ingenjör och den som inspirerade mig till miljötänk. Vi pratade om mikrokosmos och makrokosmos.

Tidigt kände hon att det finns ett tydligt samband mellan konst och vetenskap. Man kunde använda sig av konsten för att hitta fram till praktiska lösningar.
– Konsten tillåter det lite fria tänket, med den kan man experimentera mer än man kan göra i naturvetenskapen.
Problemlösandet har för det mesta tagit fart när hon blivit upprörd över saker och velat hjälpa andra. Till exempel reagerade hon starkt när hon läste om äldre som blev utsatta för fickrån när de var ute.
– Jag läste i lokaltidningen om en äldre kvinna som när hon kom hem från stan upptäckte att plånboken och alla pengarna var borta. Jag blev så arg, och tänkte att sånt får bara inte hända. Då kom Osnodd till, ett slitstarkt snöre man fäster i fickan eller väskan och också i plånboken. När tjuven försöker rycka till sig plånboken går det inte.
Hon lät sin egen svärmor prova den och mycket riktigt – det fungerade!
– Calles mamma hade satt fast plånboken i snodden och hade den i väskan. Sen när hon åkte tunnelbana en dag och steg ut genom dörrarna kände hon plötsligt som ett slag mot benet. Någon hade försökt dra ut plånboken ur väskan men tvingats släppa när den inte gav efter. Det var den som hängde där och dinglade mot hennes ben.
Samma sak med Opbra, en annan av hennes ”lösningar”, som hon själv hellre kallar dem än ”uppfinningar”.

Calle, som är kirurg, kom hem och berättade hur usla bandage de hade för kvinnor som opererats för bröstcancer. Då gick Petra till sjukhuset och intervjuade både sjuksystrar, läkare och patienter. Hur skulle den ultimata operations-behån se ut?
– Sedan gällde det att sy upp en prototyp. Vi hade en sömmerska här i Åkersberga som sydde idrottskläder, hon hjälpte mig att ta fram den. Sen sydde vi upp ett stort antal och levererade till sjukhus och apotek.
Men ungefär i samma veva drog allt med Solvatten i gång och Petra fick lägga det mesta andra åt sidan. Första prototyperna byggde hon i garaget. Många turer senare har den antagit sin slutgiltiga form.
– Man stöter på många hinder längs med vägen och det är inte gratis att ta patent på en uppfinning heller, konstaterar Petra. Jag sökte stöd från Nutek, Vinnova och flera andra i början, men det var svårt att få gehör.

Till slut lyckades hon komma med i ett forskningsprojekt i Nepal. Efter sju månaders testande kunde man konstatera att Solvatten kunde rena vatten till WHOs dricksvattenstandards nivå.
Tålamodet fanns där hos Petra, envisheten också. När hon dessutom kände att hon var något viktigt på spåren fanns det inget som kunde stoppa henne. Familjen har stöttat hela vägen och idag arbetar båda sönerna med Solvatten AB, en som vd och en som kommunikationsansvarig. Maken Calle är med och hjälper till i stiftelsen Solvatten.
– Det har blivit till en familjeangelägenhet och det känns också bra, konstaterar Petra.

Nyligen gjorde hon en resa till Kenya för att träffa människor som använder Solvatten. Det är den feedbacken hon vill ha, från dem som faktiskt använder den.
– Det är fantastiskt att se hur den gör skillnad. En vanlig familj på landsbygden i Kenya använder den i snitt tre gånger per dag. Det blir trettio liter rent vatten att dricka, tvätta sig med och laga mat med istället för att koka vatten över öppen eld. Träd får stå kvar, skog bevaras. De sparar också väldigt mycket tid, särskilt flickorna och kvinnorna. De kallar mig för ”mamma Solvatten” när vi möts, säger Petra och ler.
I början av sin karriär kämpade Petra emot sin lust till konsten. Hon hade sett hur hennes mamma fick kämpa som textilkonstnär och tänkte att hon skulle välja en säkrare väg.
– Jag utbildade mig till forskningsassistent i biokemi. När jag var på Karolinska institutet tog jag fram ett instrument i glas som gjorde att man kunde operera råttor och ta ut hypofysen fast de fortsatte att leva och må bra.
Det projektet ledde till att hon fick åka till Basel och jobba med DNA-forskning. Men helt lyckades hon inte hålla sig ifrån konsten. Längtan efter den fanns där, parallellt med laboratoriejobbet.
– Jag gick på konstskola på kvällarna för att upprätthålla balansen lite, säger Petra och skrattar.

Det var också i Basel hon träffade sin man Calle som utbildade sig till läkare där.
De flyttade hem och bildade familj. När barnen var små startade Petra konstskola för barn i Åkersberga, hon hade Mulleskola och var sagotant på biblioteken. Ibland åkte hon också till Österåkersanstalten och fick internerna att prova på konst.
– Jag kunde vara sagotant på morgonen och sedan måla med interner på Österåker på eftermiddagen.

Utmaningar på olika sätt, det är sånt hon gillar. Särskilt som hon vet av egen erfarenhet hur skapandet kan få en att må bättre. Känner hon sig lite nere kan hon gå runt och plocka med sina saker och på så sätt få nya idéer.
– Saker man tycker om kan göra en glad. En dag tog jag alla mina halsband och la ut dem i badrummet. Jag formade dem till figurer och ansikten. Sedan blev jag glad när jag kom in och såg dem i sin nya form.
Hon tycker om saker. I alla fall de som har en historia.
– Jag tycker det är intressant att försöka se varför man blev den man är. Där kan sakerna hjälpa till. Jag vet i alla fall så mycket att jag har fått färgerna från mamma, naturen från pappa och leken från min syster Suzanne.
Bredvid hennes skaparbord står en byst i papier maché som hennes mamma gjorde efter sina mått. Till den har Petra skapat ett halsband i metall.
– Det känns lite som att mamma är här med mig när den står här bredvid.
Ibland håller Petra föreläsningar på universitet och högskolor.
– Mitt främsta budskap är att det går, man ska inte ge upp. Det är extra viktigt i tider som dessa.

Kommentera