Professor Yvonne Hirdman som myntat begreppen genussystem och genuskontrakt sommarpratar för första gången den 21 juli. Ledordet i hennes prat blir förstås – kvinna.
-Det är första gången jag ska ha ett Sommarprat. Jag tycker att de kunde ha frågat mig tidigare. När jag satt i Maktutredningen eller när jag blev professor i kvinnohistoria, varför var ingen intresserad då?
Så tråkigt tyckte hon det var att ingen frågade att hon tänkte att skulle de ändå till slut fråga skulle hon säga nej. Men sen gick det ytterligare ett antal år och hon slutade tänka på det.
-Sen när Bibi Rödöö ringde är det klart att jag blev glad. Det var lite på tiden!
Vad hon skulle prata om visste hon direkt.
-Inte om mig själv, jag har redan skrivit mina memoarer. Men jag ska prata om feminismen, om genus och kvinnor. Om efterkrigstiden fram till nu med ordet kvinna som ledord. Det är fortfarande ett väldigt nervöst ord. Kanske värre nu än någonsin faktiskt.
Hon tycker att det känns besvärligt att berätta om genus ur ett historiskt perspektiv och hur det först blev så enormt mycket bättre, men hur det sedan på något vis föll platt ändå.
-Revolutionen har ju inte inträffat. Det är fortfarande samma manssamhälle. Och militariseringen som pågår nu är förfärlig. Och de kvinnor som är i toppen, de är som duktiga små karlar. Jag kan tyvärr inte se något lyckligt slut på det här.
Men samtidigt tycker hon inte att man ska förgifta det lilla livet för att det stora är så förfärligt.
-Nej, jag tänker på slutscenen i Fanny & Alexander när Jarl Kulle står där och pratar om det lilla livet. Då gråter jag alltid. Man måste skilja på det lilla livet från det stora. Simone Weil kunde inte det. Hon svalt sig nästan till döds i solidaritet med de som led under andra världskriget. Ingenting blir bättre för det.
