Vi kan inte ha det bättre
Boende
Stina och Acke Sandin. Foto: Adam Haglund

Vi kan inte ha det bättre

Inte många förstod varför de valde att flytta när de blivit pensionärer. Men Stina och Acke Sandin har aldrig ångrat att de började om på nytt på Österlen, långt från både barn och vänner.

Publicerad 2011-06-02

– Jag måste göra vid morötterna!
Stina försvinner ut i köket och kommer tillbaka med en påse morotsbitar. Till hästarna, som hon och Acke hälsar på när de är ute på sin dagliga promenad.
– Vi har ett stort morotskonto, förklarar Acke med ett skratt och sätter kepsen på huvudet.

Det har skaffat sig nya rutiner sedan de för tre år sedan bytte centrala Göteborg mot fiskeläget Skillinge i Simrishamns kommun. Då hade Acke redan varit pensionär några år och Stina hade precis slutat jobbet som sekreterare. De märkte att de inte utnyttjade storstadens utbud av aktiviteter och började på allvar fundera över att byta liv.
– För första gången känner man att man har tid för sig själv. Tidigare var det barnen och jobbet som var prioritet ett, säger Acke, som hade en chefspost i bostadsbranschen.

Österlen kände de till väl efter åtskilliga husvagnssemestrar men nu började de aktivt att rekognosera.
– Av en slump kom vi just hit, till kvarteret där vi bor nu. Det var något som kändes rätt med en gång, berättar Stina.
Närheten till kontinenten gjorde också sitt till – från Skåne är det närmre att köra med husbilen till dottern som bor i Luxemburg.
– Och landskapet här är speciellt, säger de i mun på varandra.

Efter en del surfande på Hemnet hittade de till sin glädje en bostadsrätt i sitt drömkvarter – ett parhus med en liten, lättskött trädgård.
Men att göra en så radikal kursändring i en ålder när de flesta definitivt slår sig till ro tedde sig obegripligt för många.
– Jag möttes av oförstående i min bekantskapskrets. Och min chef undrade om jag hade släkt i Skåne, säger Acke medan vi börjar gå genom den uppröjda skogsdungen nära huset, där nya hustomter är till försäljning.
– Där borta har vi vårt liljekonvaljställe, säger han och pekar åt vänster.
– Och här är det sparrisodling, fyller Stina i och pekar åt andra hållet.
– Fast de är dyra. Då är det bättre att plocka sparris på stranden, där växer den vilt, förklarar Acke stolt.

Egentligen var barnen de enda som förstod deras val. »Vi kan ju inte hålla er i handen hela livet«, menade de. Ena dottern bodde redan då i Luxemburg, sonen hade flyttat till Malmö. Kvar i Göteborg fanns bara yngsta dottern.
– Hon var väl i och för sig lite betänksam. Och jag känner ibland att det är lite långt till barn och barnbarn. Hade vår yngsta dotter haft barn redan då hade det kanske blivit annorlunda, säger Stina.

Istället för att hjälpa till med vardagsbestyr hjälper de sina barn under mer komprimerade perioder. Stina dras för tillfället med en envis småbarnsförkyling efter en intensiv vecka i Göteborg med 2-åriga Elionor och på övervåningen finns ett gästrum alltid redo.
– Man vill inte heller tränga sig på för mycket, resonerar Stina och stannar till vid hästhagen, promenadens obligatoriska stopp.
– Regina, Ronja, kom!
En grå shetlandsponny kommer i full galopp genom hagen medan den ålderstigna stallkompisen tar det betydligt lugnare.
– Har du sett något sötare, säger Stina och sträcker fram en morotsbit, samtidigt som hon stryker Ronja över mulen.

Några nära vänner har de inte fått i Skillinge ännu men Stina är engagerad i en förening som läser högt på byns äldreboende. Hon och Acke är också medlemmar i flera lokala intresseföreningar, bland annat den som ska bygga upp den gamla badbryggan.
– Sen blir det badrocksavstånd ner till badet, säger Stina nöjt.
De fortsätter ner över strandängarna och fågelentusiasterna Stina och Acke pratar om sångsvanar och näktergalar.

Men vad skulle hända om någon av dem till exempel blir långvarigt sjuk?
De tittar hastigt på varandra. Sen skrattar Acke till.
– Det har vi ju sagt att vi inte ska bli! Vi är så mycket ute och håller igång.
– Ja, vi cyklar mycket, fyller Stina i.

Sen tänker hon vidare.
– Fast om man skulle bli ensam, då vet jag inte… Sitta här nere på ett äldreboende, där man inte känner någon, det vill man ju inte…
– Det har jag också tänkt på. Då är det skillnad…
För tillfället lever de i nuet och njuter av sitt nya, fria liv. De saknar egentligen ingenting, förutom lite affärer och biografer. Men istället har de fått vildsparris, tystnad och ändlösa stränder att promenera längs.
– Man kan inte ha det bättre, konstaterar Stina med ett leende.

Torun Börtz
Foto: Adam Haglund

Därför flyttade vi hit:


Monika Olin Wikman, från Stockholm 2001:
– Min man ville flytta från Stockholm och vi blev betagna i det öppna landskapet här, i ljuset. Här är nära till mycket och mycket går smidigt att lösa – som parkering och annan service. Här finns också en närhet människor emellan.
– Däremot finns det få boendealternativ när man blir ännu äldre. Här finns inget trygghetsboende, även om kommunen är välvilligt inställd.


Lars Paulsson, från Hyères, sydfrankrike, 2008:
– Jag har många bekanta på Österlen och blev fascinerad av landskapet. Dessutom kommer man snabbt söderut härifrån. Därför tänkte jag att om jag någon gång skulle flytta tillbaka till Sverige, fick det bli Österlen.
– Något negativt? Jag hade inte väntat mig att det skulle blåsa så mycket!


Karin Nordberg,
från Umeå 2006:

– Vi blev så fästa vid landskapet när vi hälsade på mina barn och barnbarn här nere.
– I norra Sverige är det däremot fler årstider och det kan jag sakna. I Skåne slår det om till sommar direkt. Och medan jag flyttat nära mina barn har min sambo kvar sina barnbarn i Norrland.


Eric Ericson, från
Atlanta, USA, 2006:

– Österlen visade sig vara billigare än både Västkusten och Karlstad, som jag också tittade på. Här är nära till kontinenten och jag tycker om småskaligheten. Det är en fördel att kommunen inte är så stor, det är lätt att komma i kontakt med politikerna.
– Nackdelen är vintern, då är det totalt dött här

 

Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.