Den som vill veta vad riksdagspartierna och deras ledare verkligen vill göra för äldre har tufft att få besked. De stora rikstäckande medierna gör pålästa, kompetenta och tuffa utfrågningar – men sällan, eller snart sagt aldrig, lyfts äldreomsorgen eller pensionerna.
ingen enda fråga om omsorgen, fattigdomsrisken eller äldres ensamhet
Ta P1s utfrågningar av partiledarna, exempelvis. Åtta partiledare, åtta stycken 40 minuter långa grillningar. Man riktigt känner oset av bränt politiskt valfläsk. Det är vasst och bra. Hundratals frågor och följdfrågor. Om lag och ordning, regeringsfrågan, innehållet i förskolans pedagogik, integration, migration, EU, Nato.
Men ingen enda fråga om äldreomsorgen, ingen om fattigdomsrisken bland pensionärer eller om äldres ensamhet.
I sista utfrågningen – som ett gyllene undantag – kom pensionerna upp på bordet. Men med förlov sagt, det bidde en tumme på sin höjd. Mycket kort fick vi veta att M hellre sänker skatter på pension än går på S-linjen om höjda engångsbelopp. Den stora frågan ställdes aldrig. Pensionssystemet kom undan, igen.
Det kommunala självstyret är en helig ko.
Det kan finnas två skäl till äldrefrågornas kräftgång och att därmed äldreperspektivet inte hjälper oss att välja parti.
Det ena kan vi kalla kommunernas hegemoni. Äldreomsorgen är en kommunal angelägenhet. Det kommunala självstyret är en grundbult i det svenska politiska systemet, eller en helig ko om man så vill. Det blir svårt för rikspolitikerna att svara för 290 kommuners lika många olika verkligheter. Det blir därmed svårt för utfrågarna att effektivt ställa partiledarna mot väggen.
Men inte omöjligt, självklart skulle det gå. Riksdag och regering kommer aldrig undan det yttersta ansvaret. Havererar viktiga samhällsfunktioner är det regeringens och riksdagens skyldighet att vidta åtgärder. De har lagstiftningsmakten.
Ojämlikheten i äldreomsorgen motiverar frågor om detta. Allvarliga brister i kvalitet gör det. De ständiga lagbrotten mot landets äldre som utlovats exempelvis en ny bostad i ett särskilt boende gör det.
Men, jag har väntat hela valrörelsen och lyssnat på varje minut av radioutfrågningarna – ingen enda fråga.
Partierna har låst in debatten
Det andra skälet speglas i hur pensionssystemet kramas om av sex riksdagspartier i den parlamentariska pensionsgruppen. Utfrågarna tycks helt ha valt bort frågan, kanske för att man genom åren ständigt får svaret att förändringar måste ske efter överläggningar bakom lyckta dörrar och beslut fattas i enighet. Partierna har låst in debatten och ser valrörelse efter valrörelse ut att lyckas med att slippa en verkligt kritisk och ingående debatt – precis som tänkt. Frågan sägs vara för viktig för att få påverkas av kortsiktiga och populistiska utspel. Ett lovvärt argument, men riskabelt ur demokratisk synvinkel.
Den gamle Platon i filosofhimlen, eller om det var Aristoteles, kliar sig nöjt i skägget: eliten bör styra och leda folket som inte kan tilltros makten att bestämma över komplicerade frågor.
Men den som varje månad inte får pensionen att räcka till presenten till barnbarnet eller biobesöket med vännerna kan med hundraprocentig säkerhet bedöma att systemet är ohållbart. Om inte för staten så för individerna. Och de är många.
Om det borde partiledarna få frågor.
PS
P1s knappt två timmar långa partiledardebatt i onsdags (29/8) kom att behandla tio ämnen. Den tempostarka, intensiva diskussionen kretsade kring migration, lag och ordning och regeringsfrågan. Plus sju ämnen till. Men ingenting alltså om äldreomsorg, pensioner eller äldres rättigheter. Den här gången heller.
