Jag har en katt som kallas Mimmi. Hon väger lite över tre kilo och är antagligen tio år. Hon är ständigt leksugen, ganska krävande om sanningen ska fram, men också mjuk på ett sätt som är helt unikt fantastiskt och väldigt söt. Ibland får hon dock ett långsmalt ansikte och ligger med axlarna uppe vid öronen som sfinxen. Då vet vi att det är dags att åka till veterinären.
Mimmis veterinärbesök kostar oss som en hyfsad utlandssemester för två varje gång.
Mimmi lider av tandresorption, det som även kallas FORL, vilket innebär att tandvävnaden bryts ner. Det är smärtsamt för katten men går att åtgärda genom att dra ut angripna tänder eller att rotfylla dem. Det är också väldigt dyrt, för FORL diagnosticeras med röntgen, vilket innebär narkos och specialistvård. Har du inte ett speciellt tillägg för FORL i din försäkring (skaffa det om du har katt!!) får du inte en spänn av ditt försäkringsbolag. Eftersom vi aldrig hade hört talas om FORL förrän vi fick diagnosen ställd på Mimmi så saknar vi detta tillägg. Så Mimmis veterinärbesök kostar oss som en hyfsad utlandssemester för två varje gång.
Så var det inte i början. Då var kostnaden ganska rimlig, men i och med att djurklinik efter djurklinik anslutits till de två stora veterinärkedjorna har priserna skjutit iväg. Precis som försäkringspremierna. Vilket innebär att personer med begränsad ekonomi måste välja avlivning för 980 kronor istället för det vårdande alternativet.
Och så har ännu en sak blivit en klassfråga. Läs vår rapport i tidningen.
ÅLDERISM Eva Rydberg och Ewa Roos är välmeriterade och vitala artister. En av dem även företagsledare. Men det är bara de två som får bakgrundsdansare som hoppar in låtsas-stelbenta och framböjda med käpp, gråhåriga peruker och tantkläder som ingen använt sen 70-talet på Melodifestivalen. För att deras gammalhet behövde accentueras? Eller?
RÄTTELSE Här gick vi på redaktionen och trodde att sudokut var det väl ingen som brydde sig om? Men där hade vi fel. Det kan vi konstatera efter flertalet vädjande mejl, brev och telefonsamtal om att det måste tillbaka. Och man bör lyssna på sina läsare. Sudokut hittar du – åter – på sidan 63 i papperstidningen.
BOK Knäböj är författaren Sara Martinssons bok om hur hon började med tyngdlyftning. Det är intressant, subjektivt skrivet och jag känner inte igen mig i en hel del. Men, jag har börjat lyfta mycket tyngre vikter på gymmet. Tack för det.
