Erfarenhet är en tillgång i livet och för samhället. Det vet vi seniorer nog bättre än de flesta. Det finns förstås fler egenskaper som kan vara till stor nytta i olika situationer och som inte kräver stora mått av erfarenhet – kunskapstörst, kreativitet, måttfullhet eller generositet. Det går att hävda att samhället uppskattar erfarenhet som sådan, men frågan är om samma iakttagelse går att göra när det handlar om människor med erfarenhet.
En 12-årig pojke lär ha skrivit i en uppsats: ”varför är det finare att vara en gammal möbel än att vara en gammal människa?”
Ålderism – fördomar och stereotypa föreställningar samt diskriminering som utgår från en människas ålder – utgör ett hot mot likabehandling och mot möjligheten att ta till vara seniorer som resurs.
Vi vet att ålderism finns på alldeles för många ställen i vårt land – i vården, i arbetslivet, i politiskt deltagande, social trygghet, försäkringar och, inte minst, i vardagen. Det finns dessvärre flera och tydliga exempel. Screening för att upptäcka vanliga cancerformer som bara erbjuds upp till fastställda åldrar, trygghetssystem och rätten att arbeta som upphör, opinionsundersökningar där människor över en viss ålder inte tillfrågas, digitalisering av samhällsservice utan hänsyn till de som har svårt med digitala lösningar och som i många fall inte har råd att införskaffa digitala verktyg.
Ålderismen är ofta också i det närmaste osynlig, eller omedveten, åtminstone för dem som inte drabbas av den. Det gör att denna form av diskriminering är svårare att både upptäcka och bekämpa. Det kan handla om hur seniorer bildsätts i media (med rollator eller krökt rygg, utan ett ansikte), hur äldre människor med insatser från äldreomsorgen beskrivs (svaga, beroende av personal, utan egen vilja) eller att samhället tror sig veta att alla äldre tycker och gillar precis samma saker.
Det är som om en grupp på dryga 2 miljoner människor bara dök upp i samhället en dag och buntades ihop till en homogen massa – utan hänsyn till alla våra unika personligheter, vår livskunskap och våra skilda preferenser. När samhället behandlar och bedömer oss främst efter vår ålder handlar det om ålderism.
Vi kanske inte alltid märker den och vi kanske inte alltid säger ifrån. Men även om ålderismen är svår att upptäcka och föra en kamp emot så måste vi göra det. Vi måste stoppa ålderismen. Visa på att samhället behöver seniorers kunskap och erfarenhet, tala mer om vad vi gör än vad vi inte gör. Säg ifrån, kräv att bli behandlad lika.
