Till dig som ”lever som vanligt”.
Jag har ont i ryggen. Jag saknar mitt höj- och sänkbara skrivbord. Min ergonomiska pall. Mina dubbla skärmar. Mina kollegor. Vi jobbar hemifrån nu. Det är rekommendationen från Folkhälsomyndigheten. Jobba hemma om du kan. Och vi gör det.
Vi låter våra dyra busskort brinna inne, vi lär oss logga in på telefonkonferenser och samarbeta utan fysisk kontakt. Ingenting är som det brukar.
Men du lever som vanligt.
Seniorer över hela landet ställer om. Deras aktiviteter stängs ner. De bildar telefonkedjor för att lindra ensamheten för dem som saknar anhöriga. De håller sig hemma eller går på promenader utan sällskap, ber om hjälp att handla. Många av dem är friska och starka. Har knappt varit sjuka i sitt liv. Många av dem jobbar egentligen fortfarande, är styrelseaktiva, ansvarar för barnbarn i vanliga fall. Men inte nu. De följer rekommendationerna och isolerar sig. En uppoffring som de gör för allas vår skull.
För de inser att de tillhör en riskgrupp. Att deras vänner tillhör en riskgrupp. Att deras partners tillhör en riskgrupp. Att de lättare blir sjuka, och då får en allvarligare infektion än vad yngre får. Inte för att de är otränade eller skröpliga eller har astma utan enbart för att de är över 70.
Du lever på som vanligt. Varför skulle du göra nåt annat?
Alla landets gymnasiestudenter studerar på distans. Försöker klara betygen vid köksbord och i vardagsrumssoffor. Ser sina studentfester hotas.
De anpassar sig.
Du lever som vanligt. Du har ju så bra immunförsvar.
de inser att de tillhör en riskgrupp. Att deras vänner tillhör en riskgrupp. Att deras partners tillhör en riskgrupp.
En stor del av landets grundskoleelever sitter också hemma. Tolvåringar med lindriga symptom som aldrig hade fått dem att sjukanmäla sig i vanliga fall. Sjuåringar som inte får träffa kompisar, inte gå på kalas, inte ha kalas. Nioåringar vars fotboll och teater har ställts in. Deras föräldrar försöker hålla dem sysselsatta hemma utan kontakt med andra, försöker hjälpa dem med skoluppgifter som är svåra att förstå när man missat genomgången.
Sjuåringarna anpassar sig.
Deras föräldrar anpassar sig. För att det är rekommendationen. För att det bästa fall kan rädda någon. Minska smittan. Hålla trycket borta från intensivvårdsplatserna ett litet tag till.
Du lever som vanligt?
En kvinna har avskedats från sitt jobb för att orderingången sjunkit i krisens spår. Hennes liv har ändrats rejält. Det är sådant som händer när folk stannar hemma, en uppoffring samhället är villigt att göra för att skydda varandra. Nu hjälper hon till att packa upp varor i en butik där det är personalbrist. Den ordinarie personalen är sjuk eller hemma med barn som har milda symptom. De lever inte på som vanligt.
Samtidigt tar varorna slut snabbare än hon hinner plocka upp. Folk handlar hem mer nu när de inte längre äter luncher i skolan eller dricker kaffe på jobbet. Deras liv är inte som vanligt.
En egenföretagare registrerar sig för att hoppa in som sjuksköterska igen. Hon var operationssjuksköterska i ett tidigare liv, nu sätter hon företaget på vänt för att hjälpa till. Hon lever inte på som vanligt.
En annan jobbar dubbelt, med sina vanliga uppgifter och extrajobbet på barnavårdscentralen dit hon kallats in på grund av sjukfrånvaron. Hon drar sitt strå till stacken.
En lärare skriver om hur lektionerna nu måste förberedas dubbelt, både för de elever som fortfarande är i skolan och för de elever som tvingas stanna hemma. Samtidigt är halva lärarkåren borta. Lärarna jobbar dubbelt för att barn SKA kunna vara hemma med lindriga symptom. För det är rekommendationen. Det är så vi skyddar varandra.
Allas liv är annorlunda. Lite tråkigare. Lite obekvämare. Lite osäkrare. Utom ditt.
En kvinna som jobbar på en yrkeshögskola ägnar dagarna åt att göra ansiktsskydd åt vården medan lokalerna ekar tomma på elever. Hennes dagar ser annorlunda ut nu.
En person har möblerat om sitt hem för att bygga en provisorisk studio för de föredrag som annars skulle hållits för publik.
En tidning rapporterar om ett företag som gått i konkurs till följd av smittan, och som mitt i katastrofen valt att tänka på gäldenärerna genom att gå i konkurs medan det fortfarande finns tillgångar i företaget. De tar smällen för samhällets insatser. Insatser som görs för att skydda folk från smitta, och för att kunna rädda de som trots allt smittas.
Men varför skulle du anpassa dig?
En ung astmasjuk kvinna skriver i sociala medier om veckorna som sjuk, med ständiga andningsuppehåll, syrgas, särskilda tält och en trötthet hon aldrig tidigare upplevt. En annan rapporterar om en sjuttioårsfest och en sextioårsfest som resulterat i att två personer nu intensivvårdas. En tredje känner en man och en kvinna i femtioårsåldern utan underliggande sjukdomar som nu måste få respiratorhjälp för att andas.
Statsministern, myndigheter och privatpersoner ber att folk ska följa råden. Och folk anpassar sig. Tar sitt ansvar. Försöker bidra till att hindra smittan och i förlängningen rädda liv.
Allas liv är för just nu annorlunda. Lite tråkigare. Lite mer obekväma. Lite osäkrare.
Utom ditt.
Du behöver inte bry dig om vad som händer. Du står lite ovanför. Du kan leva på som vanligt. Du behöver inte följa några rekommendationer eller dra ditt strå till stacken.
Du har ju så bra immunförsvar.
