Hur vi upplever tid styrs mer av plats än av klocka. Fysikern Bodil Jönsson funderar över varför minuterna känns längre i skogens stillhet än i stadens brus – och varför det spelar roll.
Visst vet du att tiden kommer till dig lika fort som den försvinner från dig?
Det är alltså lika ”rätt” att fokusera på tiden som en ständig gåva som det är att se den som en ständig förlustvara. Dessutom är det ju väldigt mycket roligare att bara få än vad det är att bara jaga.
För två decennier sedan hade bokstäverna TID delvis sänkts ned i Dellensjöarna i Hälsingland av konstnären Margot Öjemark-Wiik. Bilisterna som for förbi uppfattade budskapet som att tiden snart skulle vara ute. Det vill säga att installationen skulle slukas av vattnet.
Bara ett fåtal tolkade innebörden som att TID hade stigit upp ur vattnet och därigenom symboliserade den oändliga givmildheten i att vi människor bara får tid. Hela tiden.
Den upplevda tiden, Kairos, är ytterst sällan den samma som klocktiden Kronos. Kan platsen göra något med upplevelsen av tiden? Ja. I stan där man är omgiven av intensiv trafik, många människor och mycket brus upplever man tidens gång som snabbare än vad den är på landet. I tystnaden och lövprasslet. Det finns många skäl till det – låt mig bara ge tre:
- På landet är det tystare och mer stillastående än vad det är i stan. När man tonar in sig i en skogsmiljö blir ens rörelser lugnare och långsammare och ens öron känsligare för alla småljud som till exempel vindens sus i trädkronorna. I den miljön låter man tankar och känslor komma och gå i sin egen takt och man hinner därmed uppleva dem mer fullt ut. Vilket i sig är så rogivande att det känns som om själva tiden går långsammare.
- Bruset i den stökiga stadsmiljön gör det svårt att hitta någon rytm att relatera till. Det enda givna är att de flesta stadsintryck signalerar ”fort” eller rentav ”fortare”. Därmed blir det bara alltför lätt höghastighet också för den upplevda inre tiden.
- I stan lyser horisonten främst med sin frånvaro. På landet, vid havet och uppe på fjället är däremot horisonten alltid närvarande. Och på natten, långt från stadens närupplysta tillvaro, finns stjärnhimlen högt där uppe med sina myriader av till synes stillastående stjärnor. Det påverkar ens eget fokus. Bort från det ständigt flyktiga över till det mer eviga eller åtminstone långsiktiga.
Snabbhet respektive långsamhet kan vara uttalade karaktärsegenskaper. I Sten Nadolnys roman Upptäckten av långsamheten från 1983 får man följa en pojke, John Franklin, som till följd av sin extrema långsamhet var traktens driftkucku under sin uppväxttid i Lincolnshire i Storbritannien. Han sökte sig tidigt till sjöss och förvärvade där undan för undan förmågan att använda sig av sin långsamhet i stället för att besväras av den.
Bruset i den stökiga stadsmiljön gör det svårt att hitta någon rytm att relatera till
Efterhand blev han vida berömd och till och med adlad för sin förmåga att leda expeditioner till Arktis, på den tiden ett tämligen okänt område. Just hans inbyggda långsamhet och hans oförmåga att uträtta saker snabbt blev alltså hans största tillgång. Både i omvärldens och hans egna ögon.
Fotnot: Den riktige John Franklin, vars liv boken är baserad på, försvann spårlöst när han ledde sin fjärde polarexpedition för att hitta Nordvästpassagen.
Bodil Jönsson är fysiker, författare och professor emerita i rehabiliteringsteknik. Hon är även hedersdoktor vid Göteborgs universitet.
