Det ska bli födelsedagskalas hos storasyster och jag slår vant upp datorn och frågar hur långt det är mellan huvudstaden och stationshuset i Vingåker. Svaret kommer blixtsnabbt. Det tar 2 timmar och 13 minuter via väg 55. Bra, tänker jag och planerar för full tank och glada systrar i bilen. Det är då lillasyster ringer och säger att hon har ett bättre förslag. Tåget! Jag som knappat suttit i en tågkupé sedan jag tog körkort tycker det låter lite gammaldags men OK då. Det blev en resa jag sent ska glömma.
När vi passerat de nerklottrade husen och hällarna utanför storstaden glider vi in i ett landskap jag känner igen men inte mött från insidan på länge. Åkrar och ängar, kor och kalvar i hagarna och röda stugor vackert placerade i grönskan.
Plötsligt mindes jag känslan vid just den här åsynen när jag satt på tåget på väg hem från en lång vistelse i Tyskland en dag i slutet av 50-talet. Jag hade bott hos ett par i Herne i Westfalen som jag var avlägset släkt med men aldrig tidigare hade mött. Anledningen var att jag skulle lära mig tyska under sommarlovet. Bättra på studentbetyget.
Det gäller bara att hitta rätt sökord för att få fram dem.
Det blev en resa på flera plan. Geografiskt och mentalt. När jag klev av tåget i Herne skulle jag spana efter en man som hade ett rött paraply i handen. Det var egentligen allt jag visste. Onkel Tyskland kallades han av mina danska släktingar.
Och där stod han på perrongen. Det gick inte att ta miste. En liten man med ett stort paraply.
Plötsligt rullar bilderna fram i mitt huvud som i en film från förr.
Den vita lilla resväskan jag hade packat för resan hade kommit bort vid polletteringen. Det hette så. Jag var hänvisad till att behålla den blå dräkten jag hade på mig tills väskan dök upp efter några dagar. Jag minns hur jag tvättade underkläderna på kvällen och hängde upp dem på tork över natten. Tyvärr var de inte torra nästa morgon, men jag tog på dem ändå. Inte bra.
Onkel visade sig vara en mycket godhjärtad människa. Han berättade för mig vad som gällde i Herne och jag tydde mig till honom för att få goda råd.
Ett misstag kunde dock inte undvikas. Jag öppnade fönstret i det lilla rum jag blivit tilldelad eftersom det var varmt som i en ugn där jag skulle sova. Men det skulle jag absolut inte ha gjort. Följden blev att Ruhrområdets smuts vällde in i rummet och det tog lång tid att städa upp efteråt.
Det är ett halvt sekel sedan jag som ”ensamkommande” ung flicka klev av tåget på stationen i Herne och spanade efter en onkel som hade ett rött paraply i handen – men bilderna finns där lagrade i mitt inre arkiv och det gäller bara att hitta rätt sökord för att få fram dem.
Tåget rullar vidare i den svenska grönskan. Födelsedagskalaset för storasyster blev till ett kärt återseende. Men resan bjöd på något mer. Den flyttade mig långt tillbaka i tiden och återkallade den känsla av hemkomst jag kände när jag satt på tåget på väg hem efter resan till Tyskland. De röda stugorna fick mina tårar att rinna den gången – och den här gången förstod jag – på djupet – varför.
