Jag slår följe med mina minnen
Krönikor | annika hagström

Jag slår följe med mina minnen

Annika Hagström skriver om minnen. Om mötet utanför ett missionstält en sommardag på 1960-talet när Annika var sommarbarn. Ett minne som har följt med sedan dess. Läs hennes krönika nedan.

Tidningen Senioren
Publicerad 2024-03-05

Säg mig vad du drömmer om – och jag ska säga dig vem du är!
Jag glömmer aldrig hans blick, hans säkra tonfall och självklara sätt. Skulle han kunna analysera mina drömmar och få inblick i mina innersta tankar? Jag var både förtrollad och förvånad. Denne för mig okände herre, skulle han kunna tala om vilka drömmar jag bar på? Och skulle jag våga be honom berätta vad han såg?
Mötet utanför missionstältet denna sommardag i juni någon gång på 60-talet har följt med mig i minnet sedan dess.
Sommarbarn kallades jag. Precis som många andra ungar som saknade föräldrar med sommarhus och lantliga miljöer hade jag skickats ut till en för mig okänd familj i en socken i norra Östergötland som levde av lantbruk och kossor, kalvar, hästar och kycklingar.

Att den första resan dit skulle få otaliga efterföljare anade jag inte då. Men det jag fick med mig finns kvar i mitt sinne och kommer att finnas där så länge jag lever. Dit hör tältmöten med lovsånger och skönsjungande solister och dit hör också de förtrollande blickar som en ung flicka kunde mötas av.
Tillbaka i stan kunde jag ångra att jag inte låtit mannen med den intensiva blicken analysera mina drömmar, men en effekt av det där minnet är att jag ofta tänker på vad mina märkliga drömmar egentligen handlar om.
Just denna dag – nästan ett halvt sekel efter mötet intill missionstältet – tar jag en promenad till en av de vackraste platser som finns i min närhet. Stockholms stadshus.
Det är nästan förtrollande att allt är öppet för oss medborgare, för turister från alla världens hörn och för unga busungar som kastar sand på varandra och måsarna.

Jag tittar upp mot stadshusets torn och minns plötsligt vad min pappa berättade om de tre förgyllda kronorna i tornets topp. Han sa att han flera gånger fått i uppgift att förgylla tornet med kronorna. Uppgiften gick till min pappa som inte var rädd för höga höjder. Tvärtom. Jag har hört berättelsen sedan jag var liten. Varje gång jag lyfter blicken upp mot tornen tänker jag på pappa. Varför var han inte rädd?
Att brist på höjdrädsla inte är ärftligt har jag fått erfara många gånger i mitt liv. Som den gången jag var i Paris och mina vänner sa att jag måste följa med upp i Eiffeltornet för att titta på den praktfulla utsikten. Upp kom jag, men att ta hissen tillbaka ner var som en resa mot Hades.
Bara jag tänker på saken får jag lite ont i magen. Pappa hade skrattat åt mig om han varit med i hissen.

Jag stannar upp i entrén till Stockholms stadshus. Solen lyser och porten står öppen för vem som helst som vill gå över gården och stanna till vid en bänk för att sitta en stund och se på den vackra utsikten. Jag tittar upp mot stadshusets torn och ser hur de gyllene kronorna lyser klart i solskenet.
Pappa skulle aldrig lämna ett jobb ogjort.

Tidningen Senioren
Publicerad 2024-03-05

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2024 Senioren - När insidan räknas