Annika Hagström minns hur rädd hon blev när socialen ringde på dörren och ville prata med pappa. Men barnen uppträdde artigt och slapp skiljas från föräldrarna. Läs krönikan nedan.
Det är lördagsmorgon och jag väntar på det samtal som förgyller hela veckan. Samtalet från Japan.
Jag vaknar vid halv sju, går upp och kammar mig, häller upp ett glas juice och känner mig redo.
Så ringer det. Ingen enda lördag har jag missat den signalen…
Ljudkvalitén är perfekt. Min sons röst känns helt nära.
Jag hör till och med att han lagar mat – precis som han brukar – medan vi talas vid. Tokyo ligger sju timmar före oss i tid under sommaren. Det är tillagningen av middagsmaten på spisen i Japan som hörs som en parallell musik vid vårt samtal. Veckans bästa stund.
I en dryg timme talas vi vid om allt. Storpolitik, naturkatastrofer, barnbarnets nya skola, nya tider med hemarbete flera dagar i veckan – och hettan därute som ligger på över 30 grader när vi talas vid.
Jag känner mig oftast upprymd efter samtalet. Längtar efter att ta flyget till Japan och få ställa mig vid spisen i Chiba och laga misosoppa.
Den här lördagen behåller jag som vanligt radion på när jag städar undan i sovrummet. Jag småsjunger och byter lakan. Men jag kan inte låta bli att lyssna på P1. Vem är det som intervjuas?
Jag sätter mig vid radion och spetsar öronen. Kvinnan som frågas ut är minister. Moderat socialförsäkringsminister. Jag känner igen hennes namn men har aldrig mött henne. Blir nyfiken på vad hon har att säga.
Efter cirka tio minuter har jag antecknat att hon använt ordet ”säkerställa” sex gånger. Jag som redan har dömt ut ordet eftersom det inte står för något konkret. Politiker talar om att ”säkerställa” allt mellan himmel och jord för att hindra att vi går mot undergången, men hur ska det ske? Jo, säger ministern i radion, det skall ske genom att tvångsomhänderta små barn och ge dem en ”god uppfostran” för att skydda dem mot utsatthet och kriminella miljöer. Lagen om vård av unga, LVU, gör det möjligt att tvångsomhänderta barn och unga som far illa, påstår ministern och fortsätter: ”Enligt Tidöavtalet ska tvånget användas oftare för att skydda barn som lever i utsatthet från våld och hedersrelaterat förtryck eller kriminella miljöer.”
Det låter kanske bra i teorin. Men vad händer med barn som skiljs från sina familjer, sina nära?
Och vad händer med föräldrar som omyndigförklaras av myndigheterna?
Ministern har använt ordet ”säkerställa” minst elva gånger under den knappt halvtimmeslånga intervjun – har jag konstaterat – och något annat än hårdare tag och fler inlåsningar har jag inte uppfattat.
Jag får bultande hjärta av att lyssna på ministern. Känner igen tongångarna från min egen barndom och uppväxt. Fem ungar i två rum och kök, pappa målare och mamma portvakt och hemmafru – fast hon var ämnad för ett större uppdrag. Mamma alltid klädd som en cirkusartist. Blommor i håret och blanka stövlar.
När socialen hörde av sig till oss – ringde på dörren och bad att få tala med pappa – då blev jag rädd. Vad hade mamma nu ställt till med? Vi ungar uppträdde artigt när socialen ville veta hur vi hade det – och det var med säkerhet därför de inte föreslog att vi skulle skiljas från våra föräldrar.
Det är jag tacksam för.
Lördagssamtalet med sonen i Japan är avslutat för den här veckan. Längtar redan efter en skarp signal på telefonen i ottan nästa lördag…
