Precis när Annika Hagström har en härlig morgonstund med nyheter och kaffe ringer parkeringsbolaget och vill att hon ska flytta sin bil. En händelse som smittar av sig hela dagen och väcker gamla minnen till liv. Minnen Annika inte trodde fanns kvar. Läs Annika Hagströms krönika nedan.
Morgonstund har guld i mund, sjunger det i mitt sinne. Det är tidig morgon och jag har just tagit koppen med mig tillbaka till sängen för en härlig morgonstund med nyheterna och kaffet.
Då ringer telefonen. Misstänksam som jag är svarar jag inte direkt på ett okänt nummer – men så tar nyfikenheten över och jag lyfter telefonen.
En kvinna från ett parkeringsbolag ber mig om hjälp. Min bil står inte felparkerad men just nu har den hamnat i vägen för en stor skåpbil som inte kan komma loss utan att någon av de parkerade bilarna flyttar sig. Skulle jag kunna komma ut och flytta min bil?
Snabbt på med kläderna, kamma håret, ta handskar och bilnycklar. Utanför väntar kvinnan i den gula västen och mannen med skåpbilen på mig. Jag krånglar mig ut från min parkeringsplats och hoppas att den finns kvar när jag kommer tillbaka efter en sväng runt kvarteret.
Den här händelsen smittar av sig på hela dagen. Det är som om mitt minne fått en vitamininjektion. En märklig effekt av att kunna hjälpa till lite grand en tidig morgon! Jag minns plötsligt saker som legat i träda i åratal. Sånger och psalmer jag sjöng som sommarbarn hos mina sommarföräldrar. Till och med barndomsminnen väcks till liv. Det är rena terapin.
Inte nog med det – jag minns saker jag trodde var bortraderade från min inre hårddisk. Sånger och psalmer jag sjungit för ett halvt sekel sedan och därpå stoppat ner i en okänd kista. Men kistan var inte låst, inte för den som hade nyckeln.
Härliga lott att i ungdomens dagar vandra med Herren mot himmelens ro, ledd av den hand som så trofast ledsagar dem som i enfald på Frälsaren tro.
Om jag sjöng den sången fick jag sitta kvar på cykelns pakethållare även i uppförsbacke. Min sommarpappa sjöng inte själv, men ville gärna höra mig sjunga. Detta var en tid utan bil. Cykel eller spark var det som fanns hos min sommarfamilj.
Senare i livet dyker sånger vi sjöng i Unga Örnar i Solna upp och långt senare sånger som Jacob Dahlin skrivit texten till när vi tillsammans gjorde tv-programmet Caramba. Musiken finns kvar i mitt minne, den har bara legat i träda i några decennier.
Hejsan Örnar kläm nu i med en munter melodi,
Låt det riktigt runga i varenda lunga
Om det blir för strängt ibland för vår minste lilleman
vips han sitter trygg på nån annans rygg
Så solig blir vår stråt när alla hjälpas åt,
för vi är Unga Örnar vi från Solna hi och hej, och nu så ska vi ut på lite läger luskalej
Och får vi ont i tårna när som vägen den är lång, glömma vi den saken om vi tar en sång Hej!
Jag inser denna kalla marsmorgon att det inte var så stor skillnad mellan Jacob Dahlins underfundiga texter och lovsångerna jag lärde mig som barn. Jacob skrev: ”Den första gången jag såg TV2 var det dig just dig jag satte på. Du satt i Magasinet och du sa: Hur mår världen idag?”
Typiskt Jacob! Finns det något som förenar tältmöten, Caramba och Unga Örnar? Jag förstår inte riktigt hur det gick till, att bli påmind om alla dessa sånger mitt i ett parkeringshaveri är nästan inte till att förstå.
Men jag tar det som en hälsning. Allt är inte utsuddat. Det ligger bara gömt längst ner i minnesskrinet.
PS Parkeringsvakten som ringde såg till att jag fick tillbaka min p-plats efter en sväng i backen. Jag tackade utan att berätta att hennes telefonsamtal lett till ett äventyr för såväl själ som hjärta. DS
