I en tid av bluffar och halvsanningar frågar sig Seniorens krönikör Sverker Olofsson vad som egentligen är en sanning. Med vardagen som utgångspunkt och blicken mot politik och samhällsdebatt skriver han om tillit – och om allt som ofta utelämnas.
Jag betalade en amortering till banken för en tid sedan. Fakturan kom i ett kuvert i brevlådan. Omodernt, men rejält.
När jag fyllt i alla uppgifter i internetbanken och just skulle trycka på ”betala” dök tanken upp! Kan detta vara en bluff? Är jag på väg att skicka drygt 2 700 kronor i gapet på en skojare? Det var ingen bluff, men känslan var obehaglig.
Det känns mer obehagligt
Känslan av att alltid vara på sin vakt mot skojare och osanningar. Allt kan vara manipulerat, ett okänt telefonnummer känns mer obehagligt än trevligt.
Tilliten avtar och otryggheten gömmer sig i varje vrå. Faktum är att politiken skulle kunna visa vägen. En valrörelse med hederliga argument och mindre polarisering är något jag drömmer om.
Jag vill höra sanningen, hela sanningen
Jag vill att mina politiker skall vara förebilder. Jag vill höra sanningen, hela sanningen. Det räcker inte med tillrättalagda argument, eller talepunkter, som skall locka röster.
Många sanningar saknas
Låt mig ta några exempel. Debatten om framtida kärnkraft. I stort sett verkar man vara överens om att ny kärnkraft ska byggas. Jag har egentligen inga synpunkter på det, men jag undrar hur det är möjligt att nästan vara framme vid beslut utan att ordet slutförvaring har nämnts. Ordet verkar inte finnas längre, varken i politiken eller journalistiken. Vart har det tagit vägen? Det som sägs är sant, men många sanningar saknas.
Kommer ni ihåg förra valrörelsens dieselpriser. De måste sänkas för att landsbygdens folk inte skall gå under var i alla fall argumentet
i mina trakter. Priserna sänktes rejält och många på landsbygden har säkert haft nytta av det.
Kan man tala om sanning när det mesta inte sägs?
I ärlighetens namn hade man kunnat berätta att med största sannolikhet säljs mest diesel i storstäder och tätorter så det var där största delen av skattesubventionerna hamnade. Dessutom skapades en orättvis bild av att på landsbygden tycker man att klimatet må vara bara dieseln är billig. Kan man tala om sanning när stora delar av berättelsen inte berättas?
Vi får inte hela bilden
Samma resonemang kan man föra kring den upprustning som pågår. Med tanke på hoten från både öst och väst så behövs den säkert, men vad är det för sanning vi får? Eftersom berättelsen framförs av människor i uniform och försvarsentusiastiska politiker är den inte så lätt att tro på för många av oss.
Vi får inte hela bilden
Vi som tillhör de generationer som vuxit upp med ledorden neutralitet, diplomati och fred måste övertygas med fakta och inte marknadsföring. Hur många gånger har jag inte sett och läst om fiffiga vapen som i stort sett kan tänka själv. Däremot har jag aldrig hört en fråga från någon journalist om vad som händer med de hus och de människor där det är tänkt att våra smarta vapen ska verka.
Problematiseringen saknas. Vi får inte hela bilden. Rapporteringen blir mer ett sätt att bygga upp någon slags nationell entusiasm för vapen och upprustning. Journalistik och politik går hand i hand.
Alla måste få hela bilden
Jag är också rädd för Putin och inte skapar Trump någon trygghet. Men jag tror ändå att medborgarna måste få något bättre än en polerad propagandadebatt.
Många sanningar saknas
Politik och journalistik borde vrida och vända på frågorna, resonera kring alternativ och prata om krigets moral. Alla måste få hela bilden. Det som sägs är sant, men många sanningar saknas.
Stort och smått. Det kommande valåret är världens chans för politiken att minska polariseringen och öka tillit och förtroende. Den vuxne i rummet har jag inte sett än, men jag är säker på att den som på allvar tar på sig den rollen kommer att belönas stort.
Seniorens krönikör Sverker Olofsson är journalist och aktiv senior
Om du klickar på den här länken kan du läsa fler av Sverker Olofssons krönikor.
