Att flytta är en kyrka är en stor sak. Det skriver Sverker Olofsson apropå den berömda kyrkflytten i Kiruna.
Det är något underligt, eller snarare förunderligt, att stå på Lombolovägen i Kiruna och se den vackra kyrkan långsamt rulla förbi. Röd, med guldglänsande figurer på taket och en ståtlig tupp längst upp på spetsen.
Själva flytten är ett mästerverk i ingenjörskonst. Över 670 ton kyrka, som är 40 meter bred, transporteras på mer än 220 hjul genom Kiruna. Förbi bostadshus och industrier, genom skarpa kurvor och trånga passager. Tusentals människor tittar på.
Kyrkans rörelse genom staden känns nästan som ett konstverk, en installation. Samtidigt är melankolin så tydligt. ”Det är sorgligt, men det blir nog bra” hörde jag många gånger under de två flyttdagarna. Idag är det kyrkan som får flytta på sig för att ge rum för det moderna och kommersiella samhället.
Kirunakyrkan stannar till på Industrivägen. Det är dags för gudstjänst och kyrkkaffe. Det skall slås världsrekord i antal kyrkkaffedrickare. Kungen serveras först.
Tankarna går till min egen kyrka.
Tankarna går till min egen kyrka hemma i Vännäsby. Varför är den så viktig för mig börjar jag fundera på där jag står i snålblåsten och fryser. Inte har det med budskapet att göra. Det är inte många gånger jag har ”gått i kyrkan”, som det heter, men jag är ofta på kyrkogården. Det är oerhört vackert där den ligger högst upp i byn med utsikt över Umeälven.
Kirunaborna verkar älska sin kyrka och berättar gärna minnen när den rullar förbi. Där har jag gift mig och begravt mina föräldrar. Barnen är döpta i den kyrkan och där fick jag ett stipendium. Alla brottas med sina minnen.
Kyrkan är viktig och måste behandlas med respekt så därför satsar man över en halv miljard kronor på att få den med sig till den nya staden. Flytten har mött en del protester. Kyrka och plats hör ihop, säger dom som protesterar, och jag håller med. Det kan nog ta rätt lång tid att vänja sig vid att ett så tydligt landmärke har bytt plats efter 112 år.
Min kyrka i Vännäsby fyller 200 år just i år och den är vacker, speciellt på insidan, men det är ändå platsen som drar. Jag tycker att det är trivsamt att göra en sväng över kyrkogården. Då kan jag kolla hur mina föräldrar har det. Jag brukar stanna till hos en kompis som dog för inte så länge sedan. Utan ord byter vi några synpunkter innan jag går vidare. På var och varannan sten ser jag namn som väcker minnen och jag nickar när jag passerar minneslunden.
Att flytta är en kyrka är en stor sak. Det berör människor på djupet.
Kaffekalaset pågår för fullt i Kiruna och fortfarande är det många hundra som väntar på sitt kaffe med kaffeost och Kangoskaka.
Kyrkan rullar vidare och efter drygt en timme är den framme på sin nya plats. Det ser lite konstigt ut där den står högt uppe på en stenhög. Kullen är konstgjord för att så småningom likna den ursprunglig platsen så mycket som möjligt. När jord täcker kullen och buskar och träd har slagit rot kommer det att bli vackert. På något sätt hamnar den rätt. Nära staden och nära kyrkogården med alla gravar.
Att flytta är en kyrka är en stor sak. Det berör människor på djupet. En del tycker att det är progressivt och framåtsträvande medan andra känner sig trampade på. Den ena kyrkan är inte viktigare än den andra så ta dig en funderare. Du som bor i en by på landsbygden, i en mellanstor stad eller kanske i någon av våra storstäder. Skulle du acceptera det Kirunaborna nu går med på? Dom flyttar sin kyrka så att miljarderna kan fortsätta att rulla in i statskassan.
Jag hörde kyrkoherden Lena Tjärnberg flera gånger säga att det är skönt att kyrkan nu ”kommit hem”. Just så sade hon, ”kommit hem”. Jag hoppas att alla i Kiruna kan dela den känslan.
Sverker Olofsson är journalist och aktiv senior.
