”Man klarar inte sorg ensam”
Porträtt | Porträtt
Claes Elfsberg. Foto: Ulf Berglund

”Man klarar inte sorg ensam”

Vi har sett honom som nyhetsankare på tv i många år. Nu har Claes Elfsberg gjort uppskattade program om sorg efter att ha förlorat sin dotter Hanna i cancer. Den respons han fick då har han aldrig varit med om tidigare.

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2021-04-13

Han har kallats för Mr Rapport, Claes Elfsberg. Det blir lätt så när man varit nyhetsankare i närmare ett halvt sekel. Men nu när han passerat 70 får han inte längre jobba på SVT, om han inte kommer med egna förslag och får igenom dem. Vilket han nyligen fick, med de två programavsnitten Sorgen och jag som fortfarande går att se på SVT Play.
– Jag har aldrig fått så mycket respons som jag fick efter dem, säger Claes. Människor hörde av sig och ville dela med sig av sina egna historier. Många tunga och en del rent förskräckliga historier var det.
Till slut kände han att han faktiskt inte orkade ta emot mer. Det finns en gräns, inte minst för den som har en egen tung sorg att handskas med. När vi ses är det tre år och två veckor sedan Claes dotter Hanna dog i livmoderhalscancer, bara trettio år gammal. Claes räknar fortfarande tiden sedan den värsta dagen, den när Hanna dog.
– Det gick väldigt fort på slutet. Vi trodde in i det sista att hon skulle klara sig, hon svarade på behandlingen. Men sen blev det en vändning och åtta dagar efter det dog hon på Radiumhemmet. Det var en total knockout. Hon hann inte ens bli förflyttad till ett hospice.

Man måste bestämma sig för om man ska gå vidare eller gräva ner sig i sorgen.

När det värsta händer, vad gör man då? Först tyckte Claes att det var som att falla ner i ett djupt och mörkt hål. Han förstod helt enkelt inte hur han skulle klara av att leva vidare.
– Det blir till slut som ett vägskäl. Man måste bestämma sig för om man ska gå vidare eller gräva ner sig i sorgen.
På Radiumhemmet fick de närmast anhöriga frågan om de ville prata med någon professionell. Det kände Claes att han ville och hade tur att få en psykolog han klickade bra med, Göran Gyllenswärd som också är med i Sorgen och jag.
– Jag kände direkt att det gick bra att prata med Göran. Vi är lika gamla, har vuxit upp i varsin förort i Stockholm, gått på samma klubbar när vi var unga… Vi funkade ihop och det var otroligt skönt att få prata med honom.

Claes Elfsberg

Ålder: 72 år
Familj: Hustrun Monica Elfsberg, 61. Sönerna Jon, 44 och David, 42, från tidigare äktenskap, Monica har också en son. Claes dotter Hanna (också från tidigare äktenskap) dog för tre år sedan i livmoderhalscancer, 30 år. Tillsammans har Claes och Monica 7 barnbarn i åldrarna 1,5 till 16 år.
Bor:Hyreslägenhet i Stockholm, lantställe i Stockholms skärgård.
Gör: Journalist och programledare. Var nyhetsankare i Rapport och Aktuellt i 45 år. Nu senast aktuell med tv-programmet Sorgen och jag.
Läser just nu: Landet utanför av Henrik Berggren, om Sverige under andra världskriget.
Lyssnar på: Just nu har jag ont i knät, annars brukar jag promenera och lyssna på musik. Det kan vara operett eller Bob Dylan.
Övrigt: Claes vann årets På Spåret tillsammans med Magdalena Forsberg. Han hade också ett uppskattat Vinterprat i december, om bland annat sorg och ålderism.

 

Dölj faktaruta

Varje förlust är unik men det går ändå att känna samhörighet med andra som gått igenom svårigheter.

Är det något Claes lärt sig om sorg nu, genom sitt eget tunga sorgearbete och också efter att ha träffat och intervjuat andra sörjande i och med tv-programmen, så är det att man inte ska ta sig igenom sorgen ensam.
– Sorg klarar man bäst tillsammans med andra. Varje förlust är unik men det går ändå att känna samhörighet med andra som gått igenom svårigheter. Och man behöver prata, prata och prata. Det tar inte slut, det behöver jag fortfarande. Monica och jag pratar om Hanna hela tiden och när barnbarnen är här nämns Hanna ofta, som när de vill spela på flygeln som står här och som hon brukade spela på.
Hanna var operasångerska och försökte också lära sin pappa sjunga. Det gick väl sådär, säger han och ler lite vemodigt.
Claes är tacksam över att han och hustrun Monica har varandra och att de har det så bra ihop. I snart 25 år har de hållit ihop.
– Jag är verkligen tacksam över att befinna mig i den här kärleksrelationen. Samtidigt som jag är ledsen över mina två tidigare skilsmässor, det är alltid en sorg att gå igenom en skilsmässa.
Han är själv ett skilsmässobarn, hans föräldrar skildes när han bara var några år gammal. Claes och hans två år äldre storasyster bodde kvar hos mamma, som det nästan alltid var då.
–Men det var faktiskt en vårdnadstvist mellan mina föräldrar som pappa förlorade. Mamma var bra, men inte den man hon gifte sig med sen och som blev min styvfar. Han var vad jag brukar beskriva som en ”onödig människa”. Gjorde inget gott, han var rätt elak och han drack.

Jag längtade alltid efter pappa. Han var ljuset i mitt liv kändes det som.

På många sätt tycker han ändå att uppväxten i Svedmyra söder om Stockholm var bra. Det fanns alltid massor av barn i området med nybyggda hyreshus, så ensam behövde han inte känna sig. Det var mer hemma han inte trivdes.
– Jag längtade alltid efter pappa. Han var ljuset i mitt liv kändes det som.
I skolan gick det lätt för Claes. Som han minns det läste han i princip aldrig läxor hemma eftersom det inte var någon ro där. Han gjorde dem i skolan eller på tunnelbanan.
Vid den här tiden, slutet av 60-talet, fanns ett stort politiskt engagemang bland unga i Sverige. Framförallt var det Vietnam-kriget som väckte känslor och som många var ute och protesterade emot.
– Allt det där tror jag påverkade mig, jag blev också intresserad av vad som hände i samhället. Efter studenten började jag läsa historia på universitetet, men det gick inte så bra. Jag var mer intresserad av det glada studentlivet, att sitta hemma och läsa på kammaren var inget som låg för mig. Men så tyckte en kompis att jag skulle söka Journalisthögskolan, han trodde det skulle passa mig mycket bättre.
Sagt och gjort, Claes sökte – och kom in efter att ha gått igenom intervjuer och en lämplighetstest man hade på den tiden.
– Jag kände direkt att det här passade mig bättre. Men samtidigt var jag lite förundrad över hur dedikerade många andra där verkade vara, de hade alltid vetat att de ville bli journalister. Så var det inte för mig, det var mer samhällsintresset som drev mig.

I utbildningen ingick en praktikperiod som Claes gjorde på den nystartade Rapport-redaktionen.
– Det blev mitt verkliga universitet! De som jobbade där var handplockade och väldigt duktiga, det var otroligt lärorikt att hänga med dem. I början fick jag skriva lite telegram, så småningom göra egna reportage och sedan hade jag en sån tur att Kerstin Brunnberg skulle vara föräldraledig så jag fick ett vikariat.
Vikariatet gick över i fast anställning och sedan löpte det på. I drygt 30 år blev Claes kvar på Rapport som nyhetsankare. Han blev ett välkänt ansikte för alla som bänkade sig framför nyheterna om kvällarna. Så välkänt att folk ofta kom fram och ville prata på stan. För det mesta trevliga möten men ett och annat mindre trevligt också. Som när en kvinna knackade på hans dörr en gång för länge sen, då Claes låg i skilsmässa, och deklarerade att hon tänkte flytta in hos honom…
Han har älskat att jobba med tv och tycker att han haft tur som fått göra så mycket roligt. Förutom nyheterna har det blivit reportageserien Köttberget checkar ut om 40-talisterna, valvakor, galor, en dokumentär om kungen inför hans 70-årsdag, han har varit programledare för Dokument utifrån och en hel del annat.
– Det jag framförallt har tyckt om med tv-arbetet är att man jobbar i grupp. Jag saknar verkligen det nu, det är så roligt att jobba tillsammans med engagerade kollegor. Innan coronan bröt ut var jag runt och höll föredrag om mitt yrkesliv i några olika SPF-föreningar och jag mötte många som sa att de också saknade det sociala med jobbet.
Att få fortsätta jobba så länge man själv vill är en av Claes hjärtefrågor. Han tycker det är skandal och ett slöseri med resurser att de som vill och kan inte får fortsätta jobba.
– Nu har LAS-reglerna ändrats och gränsen flyttats till 68, det vill säga att arbetsgivaren inte kan säga upp dig förrän du fyllt 68. Men det är fortfarande orimligt att man ska tvingas gå i pension om man inte vill. Jag tycker inte att USA i största allmänhet är ett föregångsland, men en sak är bra där och det är att arbetsgivaren inte ens har rätt att fråga om din ålder. Här är det som om alla, även Diskrimineringsombudsmannen DO, tycker att det är okej att du bara skyddas upp till en viss ålder.

Två röster om Claes Elfsberg

Magdalena Forsberg, 53,
medtävlande i På Spåret
– Vi blev hopparade av tv-produktionen inför På Spåret, vi kände inte varandra innan. Men det blev ju väldigt lyckat, jag är glad och tacksam att jag fick chansen att lära känna Claes. Han är helt fantastisk, en varm person, han kan väldigt mycket och han är lugn och trygg. Jag tror att vi kompletterade varandra bra. Det gick ju bra i alla fall för oss där i dressinen!

Jon Elfsberg, 44, son
– Pappa är en varm och rolig person, han har mycket humor. Han är en fantastiskt bra pappa, stödjande och närvarande. Jag är ju förälder själv också, så nu är han ju även farfar. Covid har ställt till det lite just nu, men han har väldigt bra kontakt med alla sina barnbarn också. De betyder mycket för honom. Det är fint att se.

Dölj faktaruta

Claes brukar säga att han siktar på att bli 120 år. Och om inte det går så i alla fall 100. Som ju allt fler blir.
– I så fall är det ju inte ens rimligt att man ska uppbära pension under så många år. Men jag tror att det här är något som sitter fast i väggarna, att man inte ska behöva jobba så länge. Det är något som arbetarrörelsen och facket kämpat för så länge, det är lite heligt. Men många av oss har ju jobb som inte är så fysiskt påfrestande utan faktiskt en glädje, då är man inte slut vid 65 eller 67. Sen är det klart att arbetsgivarna tycker att det här med att LAS-skyddet tar slut är bra. Det blir ju ett tillfälle för dem att säga upp folk.
Han är faktiskt genuint upprörd över ålderismen i Sverige, och den ”misshushållning av mänsklighet” han menar pågår.
Allt som kommit fram nu under pandemin om hur äldre behandlas gör honom ännu mer upprörd och bedrövad. Att äldre fått ligga och dö ensamma på sina rum utan att en läkare ens undersökt dem.
– Jag hörde på radion idag, när Monica och jag var på väg in till stan från landet, att nu ska kommunerna själva få anställa läkare till äldreboenden och hemvård. Som det nu är får bara regionerna anställa. Det vore ett steg i rätt riktning – och saker och ting behöver förändras nu!
Själv är han inte rädd att åldras. Men ensamhet och sysslolöshet skrämmer honom, där vill han inte hamna. Just nu verkar det inte föreligga någon större risk för det. När pandemin är över vill han ut och hålla föredrag igen. Och kanske göra något om ålderismen. Sen är det alla barnbarnen som han och Monica månar mycket om och vill umgås så mycket det bara går med.
– Varje sommar brukar vi samla dem allihop för en piratvecka på landet. Det känns så bra att de får en nära relation till varandra. Jag har verkligen mycket att vara tacksam för. Parallellt med min sorg.

 

Ulrika Palmcrantz
Publicerad 2021-04-13
senioren-nr-3
Artikeln är hämtad ur Senioren nummer 3 / 2021. Missa inget innehåll - bli medlem i SPF Seniorerna och få Senioren kostnadsfritt eller starta en prenumeration på Senioren.
Våra experter
Vår panel består av experter på seniorfrågor som seniorhälsa, pensioner & skatter, träning samt sex & relationer.
#9
senioren-nr-9
Ur senaste Senioren
  • Porträtt: Kjell Bergqvist står upp för sig själv- och andra
  • Många vägar till nya vänner
  • Kommunen svek -SPF Seniorerna ryckte ut

Kontakta Redaktionen

Tidningen Senioren
Besöksadress: Hantverkargatan 25 B, 6 tr Stockholm
Postadress: Box 22574 104 22 Stockholm

Frågor om webbplatsen: webben@senioren.se

Senioren är

en medlemstidning för SPF Seniorerna.
Chefredaktör och ansvarig utgivare är Kristina Adolfsson.
©2015 Senioren - När insidan räknas